Krönika: Hoppet lever
Finns det anledning till hopp inför Allsvenskan 2017?
1996 hände något fantastiskt.
Det var inte att det för första gången någonsin spelades en allsvensk match som ingen publik fick se på plats (Djurgården mot Halmstad 15/9) eller att Djurgården sedermera åkte ur Allsvenskan efter att ha slutat sist.
Det var inte heller att IFK Göteborg vann Allsvenskan för fjärde gången i rad. Förvisso är det värt att nämna men det hade ärligt talat varit mer förvånande om en och samma klubba vann fyra gånger i rad nu.
Det skedde inte ens i Allsvenskan. Det fantastiska var att IF Elfsborg vann sin serie och gick upp i Allsvenskan. Alltså fick vi gulsvarta äntligen se vårt lag i högsta serien igen när Allsvenskan 1997 drog igång.
Nu skriver vi 2017 och Elfsborg skall spela sin tjugonde raka säsong i Allsvenskan. Detta är imponerande nog i sig men det är värt att notera att av alla klubbar som spelade i Allsvenskan 1997 är det bara Elfsborg och IFK Göteborg som hållit sig kvar genom alla år. Helsingborg låg bra till men föll ju som bekant på målsnöret när Halmstad tog sig upp från Superettan förra året.
Så inför denna historiska säsong får vi då fråga oss: hur står det till?
Vi har haft en del förluster sedan förra året. Två viktiga exempel är naturligtvis Viktor Claesson och Henning Hauger. Båda är kännbara förluster då vi med Hauger förlorade en stor del av tidigare säsongers defensiva trygghet och med Claesson gick en bra bit av den offensiva uppbyggnaden.
Ingen av dessa går att ersätta fullt ut men har vi då någon som kan ta över ansvaret?
Vad gäller offensiv uppbyggnad måste Simon Lundevall lyftas fram. Dom kvaliteter som började visa sig en bit in i hans tid i gulsvart har lovat gott och jag tror att 2017 kommer bli till ett gyllene år i hans karriär.
Vi har målskyttar i det offensiva mittfältet med Issam Jebali, Daniel Gustavsson som båda kan bidra med uppbyggnad åtminstone från mittlinjen och framåt och i toppen har vi Viktor Prodell, Lasse Nilsson och bulldozern Per Frick som alla tre har stora kvaliteter och kan vara rent avgörande för målskörden om vi kan utnyttja deras talanger på rätt sätt. Prodell och Nilsson är som bekant mycket skickliga på att placera sig offensivt och är därmed utmärkta targetspelare.
Sedan får vi inte glömma framtidsnamnet Jesper Karlsson. En oerhört intressant värvning som nog kan bli ett viktigt vapen.
Alla dessa spelare ger möjligheten för oss att anfalla på en mängd olika sätt beroende på vilka som finns på planen och det ger oss styrka och gör oss svårare att försvara mot.
En backlinje med namn som Jon Jönsson, Jörgen Horn och Adam Lundqvist. Och längst bak har vi mästaren själv: Kevin Stuhr Ellegaard.
Jag skulle kunna nämna nästan alla namn i truppen för nästan samtliga har bevisat sin förmåga och sina styrkor och det ger mig hopp. Vad gäller den defensiva position som Hauger lämnade öppen när han flyttade till Norge handlar det antingen om att flytta upp en back till en högre position eller, vilket är klart mer troligt, att flytta en mittfältare till en defensiv position. Med dom spelare vi har tillgängliga vill jag föreslå Alex Dyer. Om inte annat för att vi behöver någon som dels kan ta ett defensivt ansvar och som har en passningssäker fot så att vi inte som nu sitter med endast Jon Jönsson för säkra långbollar.
Mycket gott kan sägas om Horn men han har inte direkt visat upp samma talang för långbollar upp mot ett väntande anfallsspel som Jönsson vilket var plågsamt uppenbart när Jönsson var frånvarande några matcher förra säsongen.
Den defensiva mittfältaren är en nödvändig spelare för att hålla balansen i det spelsystem som Elfsborg använder sig av och det gör att denna position är lika viktig att fylla som den position som Claesson lämnade efter sig.
I grund och botten handlar det om ansvarsfördelning och att alla tar ansvar för sin position samtidigt som alla hjälper varandra. Det är med andra ord ett lag och det är laget som vinner matcher och förhoppningsvis Allsvenskan.
Varför påpekar jag dessa självklarheter? Jo, därför att jag är lite allergisk mot ett lag som förlitar sig på en ensam stjärna. Det kan hålla en lång stund men nästan aldrig i längden. Elfsborg är en förening vars spelfilosofi grundar sig på ett väl uppbyggt passningsspel och ett sådant kräver ett fungerande lag. Hela laget som en fungerande gemensam organism, kryddat med individuell skicklighet och vilja.
Varför i den här ordningen? Jo, därför att det naturligtvis är möjligt för en enskild spelare att med sin förmåga spela sig fram och göra mål men då krävs det också en ypperlig talang med laget bakom sig. Om det görs på bekostnad av laget kommer det bli allvarliga problem om attacken inte lyckas.
Vidare kommer det oundvikligen bli så att åtminstone en del av laget förlitar sig på denne ende spelare och därmed faller inte bara en pjäs i spelet utan även dessa "tillbedjare" om det av någon anledning inte skulle gå som stjärnan vill, eller om stjärnan skadas. Något vi sett gott om exempel på genom åren, inte minst i herrlandslaget.
Alternativt kan det skapa osämja i gruppen om en person väljer sin egen väg utanför laget och då faller också bygget.
Den individuella skickligheten är naturligtvis oerhört viktig och kan i många fall vara avgörande men om den inte lyfts upp av ett stabilt lag som vet att optimera skickligheten hos samtliga då kommer det troligen inte hålla en hel match och aldrig en chans att det håller över en hel säsong.
Jag avslutade förra säsongen med en kommentar om att jag hade mer hopp för Elfsborg då än jag haft inför säsongen 2016 och jag håller fast vid det. Vi har stjärnor i Elfsborg, men jag kan inte se någon som vill offra lagspelet för att ensam få glänsa. Detta är varför jag har gott hopp inför Elfsborgs tjugonde säsong i Allsvenskan.
