Krönika: Hungerns återkomst
"Elfsborg hade uppenbarligen skakat av sig besvikelsen från Listerlandet och tänkte bevisa vems hemmaarena matchen spelades på."
Vi är inne på upploppet i Allsvenskan och det är i domkommande matcherna som årets tabell slutgiltigt kommer att avgöras. I min mening har vi kommit alldeles för snabbt till den här delen och jag skulle egentligen önska att vi hade ännu mer tid på oss att njuta av svensk elitfotboll. Fast å andra sidan är det ju det här avgörandet som jag har väntat på. En stor del av spänningen är ju möjligheten att ta SM-guldet.
Elfsborg har flera gånger den här säsongen räknats bort från möjligheten att ta guldet och med tanke på att vi parkerat oss på tredje plats och inte en enda gång egentligen klarat av att rycka upp oss när chansen getts att minska avståndet är väl det kanske inte så konstigt. Det har inte varit ett hungrigt Elfsborg som kommit ut på planen och flera gånger har det till och med saknats glädje i spelet. Det har helt enkelt inte varit tillräckligt bra eller tillräckligt engagerat.
Ta matchen mot Mjällby som ett exempel. Det tog 80 minuter för Elfsborg att vakna till och försöka spela som det topplag det är. 80 minuter där hemmalaget kunde bygga det ena anfallet efter det andra och konstant bygga upp sitt självförtroende genom att enkelt plocka av bollen från Elfsborg. Det duger inte. Inte ens för en tredjeplats i Allsvenskan duger det. Och jag skall inte sticka under stolen med att jag var orolig för matchen mot Gefle som är en tidigare mardrömsmotståndare till och med på Arenan.
Döm då av min lyckliga förvåning när Elfsborg redan från början visar en helt ny sida. Elfsborg hade uppenbarligen skakat av sig besvikelsen från Listerlandet och tänkte bevisa vems hemmaarena matchen spelades på. Rakt igenom matchen visades vilja, stor fantasi och ett starklagspel. Hedlund var snabbare än jag sett honom på hela året och han sprang så mycket att jag nästan är förvånad över att han höll så länge som han gjorde. Själv hade man legat som en blöt trasa på planen efter en maxlöpning från ena sidan av planen till den andra.
Det Elfsborg som igår ställde upp på Arenan är verkligen ett helt annat än det som kördes över av Mjällby och det visades över hela planen. Vår backlinje med Larsson, Holmén, Lans och Lundqvist är i stort sett helt felfri och i samarbete med Ellegaard visas det tydligt varför vi släppt in minst mål i Allsvenskan.
Henning Hauger är faktiskt en rent löjligt bra defensiv mittfältare vilket han fick gott om tillfällen att visa. Han har vissa brister när det kommer till den berömda ”sista tredjedelen” men det spelar ingen roll. Så länge som han fortsätter att skydda vårt målområde och uppehåller sin fina passningsfot så är jag nöjd.
Mittfältet och anfallet kämpade på hela matchen igenom och man visade ännu en gång att trots att vi inte har en ensam målskytt så saknas det inte spelare som är villiga att försöka. Arber Zeneli var till exempel väldigt bra igår och inte minst hans passning fram till målet var godis. Denna fördelning gjorde det väldigt svårt för Gefle att punktmarkera i sitt försvar.
Jag är också glad att kunna skriva att det mot Gefle slogs färre av dessa enerverande stil/fegpassningarna som i flera matcher varit en plåga att se vid offensivt målområde (även om det tyvärr förekom).
Problemet jag såg igår är dock samma problem som vi haft med oss väldigt länge nu: vi har väldigt svårt för att göra mål. Samtidigt har jag svårt att skylla på bristande försök igår men faktum är ändå att vi gjort ett mål på sex spelade halvlekar.
Hur det skall förbättras är något att ta med sig nu när vi skall ta oss upp till våra maximalt möjliga poängskörd av 60.
Om vi vinner resten av våra matcher och Malmö FF förlorar tre då tar vi guldet. Det kanske låter osannolikt men det är likväl en möjlighet.
