Krönika: Kampen för Europa League
Elfsborgs glädjelösa spel i dom tre matcherna som föregick gårdagens har inte gjort mycket för att dämpa tvivlet och jag kan erkänna att fastän jag trodde och hoppades så var jag orolig.
Vi vann.
Jag hoppas och tror alltid att vi ska vinna men ibland smyger sig ett litet tvivel in i mina tankar. Elfsborgs glädjelösa spel i dom tre matcherna som föregick gårdagens har inte gjort mycket för att dämpa tvivlet och jag kan erkänna att fastän jag trodde och hoppades så var jag orolig. Och situationen för mig blev inte bättre när jag inte kunde följa vad som hände under en lång stund.
När matchen blåstes igång i Azerbajdzjan satt jag i bilen på väg hem från jobbet och funderade på hur mycket av matchen jag skulle missa. P4 i bilen sände Sisuradio vilket förvisso är trevligt att lyssna på men inte det jag sökte.
Den app i mobilen som endast sänder sportradio hade ingen sändning från matchen och tiden bara tickade. Jag fick ju dessutom stanna bilen varje gång jag kom på något nytt att testa och förlängde därmed tiden tills jag skulle vara hemma.
En bit in i första halvlek informerade min far mig om att dels hade Holmén gjort mål på en hörna (det är så härligt att hörnor inte längre bara är slöseri med tid) och dels att man kunde följa matchen på BT:s hemsida.
Underbart!
Problemet var ju bara det att jag ju inte kunde titta på mobilen när jag körde och kommentarerna var på Azerbajdzjanska, ett språk jag tyvärr inte förstår ett ord av.
Min hemresa företogs kort sagt, åtminstone språkligt sett, i radioskugga och det enda jag kunde hoppas på var att Elfsborg skulle vara starkare än på ett par matcher och hålla emot.
Väl hemma fick jag se andra halvlek på telefonen och ja Elfsborg var starkare den här gången. Mittfältet var säkert och passningarna fungerade, försvaret höll undan med pondus och anfallet var ett ständigt hot.
Det numerära överläge som Elfsborg hade under större delen av matchen kanske borde ha förvaltats bättre än att det gick till straffar men förbättringen var så härlig att se att det den här gången inte spelar någon större roll.
Elfsborg hittade glädjen innan matchstart. Det som saknats sedan Allsvenskan startade upp efter VM och som lett till bittra misslyckanden var igår tillbaka och Elfsborg spelade åter som ett lag. Där fanns vilja, samspel, styrka, fantasi och glädje.
Och vi är vidare i Europa League.
Innan jag slutar måste jag lyfta fram två hjältar som förtjänar ett extra omnämnande. Först Sebastian Holmén som inte bara var avsevärt mycket bättre i sin defensiva roll utan också satte både målet som tog oss till straffavgörandet och gjorde mål med sin matchavgörande straff.
Den andra hjälten är Kevin Stuhr Ellegaard som gjorde ett gott arbete under matchen men framförallt räddade inte bara en utan två straffar och därmed var minst lika avgörande för Elfsborgs fortsatta äventyr i Europa League.
PS.
Det är dåligt av SR att lägga hela fokuseringen dels på IFK:s match som i stort sett redan var avgjord från början och dels på AIK:s som förvisso avgjordes först i slutet.
Jag menar inte att dessa matcher inte var viktiga men jag tycker att man åtminstone kunde ha nämnt hur det gick med straffarna för Elfsborg.
Dåligt jobb av en annars så förstklassig källa för sportunderhållning.
Allra sist vill jag bara säga att detta är min 100:e krönika om Elfsborg och jag vill rikta ett stort tack till klubben och alla som läst och fortfarande läser mina alster.
