Krönika: Kan inte klaga
"Allt som allt har detta varit en bra säsong"
Det var det.
Säsongen 2015 är över och med det har hockeymörkret sänkt sig över Sverige.
Den sista matchen som spelades igår var som bekant också den sista matchen för Anders Svensson och Andreas Klarström vilket helt färgade hela upplevelsen.
Första halvlek var för det mesta press av Elfsborg utan att vi fick ut någon utdelning och utan att någon av våra spelare verkligen lyckades med sina uppgifter till fullo. Ambition utan precision. Falkenberg gjorde mål i 37:e minuten efter att försvaret av Elfsborgsmålet för fjärde gången upplösts till planlöst fummel.
I andra halvlek var något förändrat. Jag kan inte precis säga vad men jag har en känsla av att Elfsborg som ett lag insett att den här matchen inte kunde förloras. Hemmamatch, sista för säsongen, en chans på fjärdeplatsen i tabellen och slutligen sista matchen i två karriärer. Det är ju fullständigt uppenbart att allt annat än seger vore oacceptabelt. Så Elfsborg gick ut för att göra just det och plötsligt var vi ett lag igen. Tänk vad en kvart kan göra.
Claesson, Zeneli, Zeneli igen och slutligen Lundevall med assistans av en försvarande fot. Falkenberg gjorde förvisso ett mål till men det var inte mer än tröstpris och hade det inte varit för två oturliga offsidelöpningar hade slutresultatet varit 6-2 till Elfsborg. Vi fann en oerhörd effektivitet precis i slutet och det får väl läggas under "bättre sent än aldrig".
I gårdagens kontext var allt detta mindre viktigt. Visst, det var av vikt att matchen vanns och absolut viktigt att vi faktiskt tog fjärdeplatsen men för mig och jag tror många andra var matchen i sig inte skälet till att man befann sig på Arenan igår. Jag har aldrig tidigare befunnit mig på Arenan och brytt mig så lite om matchen som igår (även om det säkerligen inte märktes på mig) och jag skäms inte för det.
Igår skedde historia och jag är stolt över att jag så länge jag lever kommer kunna säga att jag var där. Jag upplevde det på plats. Jag stod i klacken och sjöng hyllningssånger till Klarström och Svensson. Jag applåderade och jublade i 8:e och 15:e minuten och jag fick uppleva när vi på ståplats skrek: Anders. Och sittplats (då mangrant stående) svarade: Svensson.
Det var så mäktigt och så lyckligt att man kunde trott att vi vunnit SM-guldet istället för brons och det hela kändes bara så rätt.
Det är dystert att inte varken Svensson eller Klarström kommer spela mera men jag är inte olycklig. Vi och dom fick ta ett ordentligt farväl av varandra och när jag och min far reste hem var det glädje som var känslan. Inte sorg och dysterhet utan glädje och en stor portion trötthet.
I år trodde jag på guld. Hade vi inte rasat samman mot bland annat Sundsvall alternativt äntligen besegrat Örebro och/eller Helsingborg på bortaplan så kunde vi kanske faktiskt ha tagit guldet men det får vi aldrig veta.
Dock skall vi minnas att 2015 var året då vi vann borta mot Åtvidaberg för första gången sedan 1982.
Det var året då vi vann borta mot Kalmar FF för första gången någonsin på Guldfågeln Arena och slutligen var 2015 året då Henning Hauger gjorde mål i en tävlingsmatch.
Allt som allt har detta varit en bra säsong och bristen på guld till trots kan jag ärligt talat inte klaga.
Istället säger jag tack för i år Elfsborg. 2016 tar vi nya tag.
PS
En sista gång vill jag säga ett stort och varmt tack för allt till Andreas Klarström och Anders Svensson.