Krönika: Lagspelet kommer segra
Mot FC Daugava gick Elfsborg ut på planen som ett lag och till min stora glädje spelade dom som ett lag hela matchen igenom.
Våra äventyr i andra ligor än Allsvenskan har alltid tagit slut ganska tidigt varför jag inte brytt mig så mycket om det. I ärlighetens namn har jag sett exempelvis Europa League mer som ett sätt att skaffa skadade spelare än en chans till något stort. I år känns det annorlunda, och vad mera är så känns det faktiskt som att vi har en chans.
Det som gör mig hoppfull är dock inte segern över FC Daugava, det var väl längesedan ett så underlägset lag ställde upp mot våra gul-svarta hjältar, utan hur Elfsborg segrade. Två genomgående problem som Elfsborg haft denna säsong är för det första att första halvleken nästan varje gång varit undermålig och för det andra att vi avlossat det ena skottet efter det andra utan att få utdelning. Den bristande effektiviteten har lett till frustration och frustrationen har försämrat spelförmågan och så vidare.
Nu vill jag inte påstå att Elfsborg har varit dåliga, inte alls, men det har funnits utrymme för förbättringar. Inte minst i matchen mot Åtvidaberg där det nästan helt saknades ett sammanhängande lagspel.
Mot FC Daugava gick Elfsborg ut på planen som ett lag och till min stora glädje spelade dom som ett lag hela matchen igenom. Dom korta passningarna och välavvägda crossbollarna var ett vackert skådespel och när man stal bollen från en Daugavaspelare så fanns det alltid en eller två olika personer att passa till. Elfsborg tog tillvara på varje möjlighet och under större delen av matchen så lämnade man knappt Daugavas planhalva.
Här kommer då det första som gör att jag känner hopp inför vidare vinster i detta kval. Elfsborg höll uppe pressen. Man slappnade av lite grand i andra halvlek och straffades för det, onödigt men i sammanhanget inte mycket att bråka om. Förutom detta lilla misstag spelade man en dominerande och underbart vacker fotboll.
Sen kommer vi då till det där med effektiviteten framåt. Flera gånger har jag som en del av klacken sjungit ”våga skjuta, det är tufft att göra mål”. Jag har gjort detta eftersom jag ibland har känt att Elfsborg letar efter ett perfekt läge istället för att satsa och försöka (förvisso skulle säkert en del klaga även på detta om det inte gav utdelning men låt oss strunta i det nu).
I Marcus Rohdén har vi en spelare som vågar skjuta. Det har sagts om honom att han inte är den store teknikern och detta må kanske vara sant men han är ändå en spelare som tar sig fram och som jag har sett göra mål ur dom mest absurda vinklar. Varför? Jo, därför att han vågar satsa. Var det första målet särskilt vackert? Nej, men vad spelar det för roll. Det var ett mål och innebar ledning istället för frustrerande oavgjort.
Om vi skall prata vackra mål så är det bara två jag kommer att tänka på och det är Lasse Nilssons i 61:a minuten och sedan Rohdéns pärla i 62:a. Dom var vackra men vackrare ändå var spelet. Det är spelet jag har längtat efter att få se. Spelar Elfsborg så som i denna match finns det inga gränser för hur långt vi kan nå.
Tack för segern, tack för målen och tack för spelet.
