Krönika: Lasse Nilssons seger
En efterlängtad seger men fortsatt oansvarigt ledarskap
Det har i veckan framkommit att Anders Svensson tränat med Elfsborg. Denna insats har både höjts och tonats ner i betydelse. Det har sagts att han kommit dit som en räddare för att höja lagmoral och spelglädje och det har sagts att han då och då helt enkelt tränar med laget och att det inte därmed (underförstått) inte har betydelse.
Med tanke på hur relationen mellan Svensson och delar av ledningen tycks se ut är det kanske inte så konstigt om dom vill tona ner hans betydelse i just detta fall men hans betydelse som spelare och ikon i Elfsborg kan inte förnekas. Anders Svensson är en man med oerhörd lojalitet mot Elfsborg och att han kommer dit och tränar med laget har betydelse och det är i mina ögon en skam att Elfsborg inte gör mer för att utnyttja hans kunskap och vildsinta vinnarmentalitet.
Nu är väl ingen så naiv att man tror att Anders Svenssons blotta närvaro vid träningen kommer lösa problemen som Elfsborg drabbats av men hans närvaro kan knappast ha gjort det sämre.
Frågan vi då kan ställa oss är om vi igår kunde se någon Svenssoneffekt?
Svaret på den frågan är inte lätt att hitta men så mycket kan konstateras att Elfsborg igår inte fullständigt dukade under utan kämpade hela vägen fram till slutsignal. Jag vill gärna tro att han hade en del i att Elfsborg igår helt enkelt inte gav upp.
Några som inte tvekade i att visa sin uppskattning för ikonens tillfälliga återkomst var klacken som inledde gårdagens sångstund med en golden oldie i hyllningssången till mittfältsgeneralen Anders Svensson. Något jag kan tänka mig är lite irriterande för vissa personer i Elfsborgs ledning som nog inte var odelat ledsna när Svensson lade skorna på hyllan.
Matchen i sig inleddes med dom sämsta 18 minuterna jag sett på Borås Arena. Jag tror faktiskt att det var det sämsta jag någonsin sett Elfsborg prestera och då har jag tyvärr fått bevittna en del bottennapp genom åren. Andrabollar tappades bort, passningar gick ut över sidlinjen eller direkt till motståndarna och lagspelet var lika med noll. Straffmålet i 11: e minuten hjälpte knappast och frustrationen var tydlig både på plan och i publiken.
Efter dom 18 minuterna hände något då och då. Inte några klara förbättringar men vi kom åtminstone fram ett par gånger och bollen gick åtminstone fram till AFC Eskilstunas målvakt. Totalt sett var första halvlek en besvikelse och det enda positiva jag och far hade med oss till kaffepausen var att AFC inte gjort fler mål. Det fanns gott om möjligheter för och hade nu AFC varit skarpare skulle 0-1 inte hållit sig så länge.
Andra halvlek var aningen, bara aningen, bättre för där kunde vi äntligen se ögonblick av fungerade spel. För det mesta utan att någonting skapades för av någon anledning var det oerhört svårt att ta sig genom den köttmur som AFC ställde upp för att försvara sin ledning. När bollen sedan gick till dom, vilket den gjorde ofta, fick ställdes vi inför ständigt farliga anfall med en defensiv som till stora delar var underbemannad.
Det fanns gott om spelare i Elfsborg som underpresterade igår. Ellegaard, Frick och Randrup får sägas vara undantag då jag egentligen inte har så mycket att klaga på där förutom att Randrup sällan hinner tillbaka i defensiven. I övrigt fanns en del goda insatser men då det inte fanns något sammanhållet lagspel så var det mest bortkastade försök som strax gick till motståndarna.
Den största syndabocken på planen igår var Simon Olsson. Han hade förvisso en del rent briljanta dribblingar men för det mesta fastnade han i motståndet eller passade helt galet. Min känsla är att hans självförtroende inte är helt i topp och det är naturligtvis svårt att då också prestera på topp. Han skall dock ha cred för att han inte ger upp och för att han inte är rädd för att hålla bollen vilket annars är vanligt hos spelare som inte riktigt tror på sin egen förmåga.
Självförtroendet är dock inte det enda eller ens det största problemet.
Det största problemet ligger i den oansvariga ledningen som satt Olsson i bekymmer. Simon Olsson har fått rollen som spelfördelare på mitten men till skillnad från tidigare år har man valt att helt ta bort den defensiva tryggheten bakom som ger möjlighet för Olsson att koncentrera sig på sin uppgift. Med andra ord har han i praktiken dubbla roller som både defensiv och offensiv mittfältare och den rollen är han inte mogen, överhuvudtaget är det få som ens skulle ha gett sig på det med förhoppningar om att lyckas.
Resultatet av denna egendomliga uppställning är att mittbackarna lämnas ensamma, eftersom ytterbackarna används i offensiven, och det räcker inte. I mina ögon är det oansvarigt att fortsätta med en uppställning som plågsamt uppenbart inte fungerar. Det är inget annat än dåligt ledarskap.
Åter till matchen där en liten förhoppning tändes i 58: e minuten när Joakim Nilsson nickade in 1-1. Denna förhoppning återuppväckte lite av vårt lagspel och fastän det bara vara i korta stötar kunde vi i publiken ändå se att där fanns något som kunde utvecklas. Men tiden gick och vi kom oftast inte genom muren och när vi ändå gjorde det fick vi inte till avsluten. AFC tänkte göra allt för att försvara sin poäng och anföll i full fart varje gång dom fick chansen och där fanns varje gång helt obevakade spelare som kunde tagit emot inlägg.
Sedan kom han då äntligen in på planen, den gulsvarta riddaren från Borlänge, Lasse Nilsson och i 89: e minuten efter en perfekt assist av Simon Olsson satte han 2-1 som blev slutresultatet.
Lasse Nilsson har fått ta emot oerhört mycket kritik som för det mesta varit helt oförtjänt sedan hans återkomst 2011. Igår sjöng vi hans hyllningssång redan innan han byttes in och det fortsatte vi med när matchen tagit slut. Han har fått spendera mycket tid på bänken i år men jag hoppas att han igår förstod hur älskad han är av supportrarna.
PS
Haglunds insats igår kan i mina ögon bäst klassas som frånvarande. Förvisso vet jag inte vad som sas vid bänken eller i omklädningsrummet men från min position var det uppenbart att det inte var en särskilt energisk insats från vår ansvarige tränare. Vi låg under på hemmaplan under mer än en halvlek och var i det närmaste utspelade av ett lag som vi borde kunnat krossa med förbundna ögon och Haglund spenderade det mesta av tiden sittande på bänken. Vad är det för coachning? Vi låg under, han borde ha stått upp och drivit på laget, skrikit, klagat, gett instruktioner eller åtminstone bara visat att han fanns på plats mer än bara någon minut.
Elfsborg gav inte upp igår men jag måste ändå ställa mig frågan om Magnus Haglund är den som gett upp?
