Krönika: Men Beckmann var bra
Förlust. Igen. Ännu en gång tvingas vi lämna Helsingborg utan poäng. Vi gör årets sämsta insats, MFF har fått möjligheten att dra ifrån ännu mer och Olympiaspöket är om möjligt ännu mer närvarande. Men Beckmann var bra.
En del i varje totalseger i Allsvenskan är att det går vinnarens väg i andra matcher i serien. Till exempel hade det varit klart fördelaktigt för oss om Malmö FF förlorat i Malmö mot Örebro samtidigt som AIK torskade mot Djurgården. Dessvärre blev det inte bättre än att AIK spelade oavgjort medan Malmö FF (dom måste väl förlora i Allsvenskan snart) vann igen.
Sådan var vår förutsättning. Även om det gått vår väg i MFF:s och AIK:s matcher hade det varit en måstematch för oss och det var det alltså i ännu mer i läget som var.
Vi måste vinna för att fortfarande ha en chans att ta guldet och det i Helsingborg som trots sina uppenbara svårigheter i år ändå måste räknas som ett spöke när vi är på deras hemmaplan.
Jag hoppades att vi i år skulle vända på traditionen. I år skulle vi inleda vår nya karriär som Helsingborgs spöke vare sig vi är i Borås eller Helsingborg.
Jag menar det är verkligen dags för en sådan nyordning.
2008 spelade vi oavgjort och sedan vann Helsingborg 2009, 2010, 2011, 2012 och 2013.Faktum är att vi inte slagit Helsingborg på Olympia sedan 2007 och innan dess spelade vi 12 matcher där utan seger. Anders Svensson har sedan sin återkomst till Elfsborg endast en seger på Olympia.
Det blev en ordentlig dikeskörning.
Under dom första tre minuterna är det vi som håller mest i bollen men det hjälper inte när HIF:s Accam kommer loss och leder fram till 2-0 innan klockan ens hinner nå 10 minuter.
I darrigheten som följer på detta gör Mobaeck en fullständigt idiotisk grej när han sträcker ut armen och solklart gör sig skyldig till hands. Vad tänkte han på?
Visst, jag fattar att alla är slitna och att en sådan chockinledning kan göra den bäste spelaren skakig och få honom att drabbas av hjärnsläpp. Men det där var så urbota idiotiskt gjort att jag saknar ord.
Ett korrekt rött kort och numerärt underläge i stort sett hela matchen.
Och då har vi dessutom oturen att HIF lyckas förvalta sitt övertag.
Rödblåa getingar svärmar runt och stör konstant. Dom utstrålar lika mycket självförtroende som Elfsborg tycks sakna det.
Vi blev stillastående och spelar inte som ett lag. Spelaren med bollen rör sig och kanske en till men alla andra är långt borta och varje försök rinner ut i ingenting.
Det tog mer än en halvtimme innan vi åtminstone för en stund spelade som ett lag men det gav inte resultat förrän i andra halvlek då Prodell reducerade.
Det som var på gång krossades dock nästan omedelbart när Helsingborg gjorde 3-1 och en stund senare 4-1.
Vårt försvar läckte som ett såll under större delen av matchen trots heroiska insatser av inte minst Anders Svensson. Det är mer av ett streck på marken än den mur som vi vant oss vid. Ellegaard gör ett hästjobb i att försöka kompensera och hålla HIF:s ständiga avslut utanför men det räckte inte. Trots det vill jag lyfta fram att Ellegaard, Svensson och Larsson som vanligt var starka och bitvis gjorde en kanonmatch.
Den verklige härföraren som steg fram för att försöka vända matchen var dock Mikkel Beckmann.
Faktum är att Beckmann gjorde sin bästa match i Allsvenska match på länge.
Han var aktiv, löpvillig, innovativ, stark och rörde sig över större ytor än han gjort sedan förra året.
Inte heller detta räckte mot HIF och vi förlorade alltså på Olympia för sjätte gången i rad.
Nu gäller återhämtning. Kalmar väntar och ingenting är egentligen avgjort.
Detta var en blytung förlust men vi skall inte låta det bli till en vikt om fötterna utan till ett bränsle för en lång segersvit som kan påbörjas redan på söndag.
