Krönika: Misströstan är slöseri med tid
"Vi hade en del chanser i första men i andra halvlek tog vi över och kunde ha tagit allt."
Att inleda säsongen med att torska hemma mot Mjällby för att redan i nästa omgång ställas mot Malmö FF i Malmö är rent spontant inte något jag hade kallat idealt. Att ställas mot di himmelsblå är inte en lätt sak i vilken kontext som helst, men att göra det efter käftsmällen i premiären när dom dessutom är ett vansinnigt hemmastarkt kollektiv och vi måste ta poäng för att inte stanna i botten av tabellen, det är en utmaning som di gule mer än gärna tar sig an.
På annat sätt går det nämligen inte att tolka det. Elfsborg såg mer samlade ut och var definitivt mer samspelta än hemma i Borås. Nu skall det inte stickas under stol med att det fanns stora problem med spelet även i Malmö. Vi hade bitvis väldigt svårt att hitta varandra och gräset ställde till rejäla problem för oss med en boll som gick lite som den själv ville och ibland helt stannade, för att inte tala om svårigheten att få ordentligt fäste med stödjefoten i avgörande lägen.
Nu hade hemmalaget i stort sett samma problem och felpassningarna dansade från det ena laget till det andra genom hela bataljen. Malmö FF hade bollinnehavet nästan hela matchen men för det mesta kändes det som att det var vi som hade hoten framåt. Det kan tyckas vara en konstig sak att säga när vi gick till vila mellan halvlekarna i underläge men faktum är att statistiken visade på ett klart övertag för oss i hörnor och avslut på mål. Problemet här liksom i förra matchen var vår enorma brist på effektivitet. Mängder med chanser men just då tre hela halvlekar utan ett enda mål.
Och då dessutom med en defensiv som inte helt kändes trygg även om det kämpades för varje centimeter.
Det var första halvlek och fastän jag försökte hålla hoppet uppe så oroade det mig att vi inte lyckades göra mål på en hel halvlek igen. Elfsborg hade dock ett svar och presterade en andra halvlek som pressade tillbaka hemmalaget och i stort sett spelade ut dom. En sådan halvlek som får en att fundera på vad Elfsborg sysslat med fram till dess. Vi plockade bollen av dom, stal tillbaka den när vi tappade den, pressade högt, kontrade på varje chans och sprang för glatta livet fram och tillbaka för att kunna både anfalla och försvara med i stort sett varje man. Här började också vårt spel inom laget att fungera bättre. Det var lite som att vi plötsligt förstått hur gräsmattan skulle hanteras och vi hittade varandra. Snabba passningar, driva upp bollen, försöka hitta in med inlägg. Om det inte vore för att Malmö FF är hyfsat bra på att försvara sig och för att vi har ett effektivitetsproblem för tillfället så hade vi vunnit igår, ingen tvekan om saken. Vi hade en del chanser i första men i andra halvlek tog vi över och kunde ha tagit allt.
Som det var lyckades vi ändå göra mål på en läcker kombination som helt trollade bort försvarande malmöit och därmed satte vi inte bara säsongens första mål det var också resultatet som gav oss årets första poäng som tog oss hela vägen från jumbo till tolfte plats i tabellen (jag vet men det är långt kvar av säsongen).
Vad mera är så var det Simon Olsson som satte målet. Simon Olsson, bollkonstnären, framspelaren men alltför sällan målgöraren. Låt detta bli säsongen då han verkligen börjar våga avsluta. För, som det heter i den gamla hejarramsan: våga satsa, det är kul att göra mål.
Tack Elfsborg. Jag var på väg att börja misströsta när vi gick till vila mellan halvlekarna. Det ni visade upp i andra halvlek berättar med all tydlighet att misströstan hade varit slöseri med tid och energi. Nu framåt mot årets första seger.
