Krönika: Mitt tålamod är inte oändligt
"Något måste hända. Vi måste lyckas med någonting"
Vi har tagit emot den ena smällen efter den andra den här säsongen. Att vi inte lyckats något vidare i Allsvenskan och slog ut ur kvalet till Europa Conference League omedelbart var tungt och smärtsamt nog men att vi kastades ur Svenska Cupen av ett lag som spelar i division 1 det är en pungspark som kommer kännas länge.
Vi mår inte bra som lag. Det märks på hur osäkra vi är på planen. Det märks på att vi inte kommunicerar. Det märks på hur håglöst det blir när motståndet gör mål, och hur lång tid det tar för oss att återhämta oss från när vi släpper in ett mål. Och slutligen märks det på den kokande frustration som börjat koka över. Det röda kortet som delades ut kunde fått sällskap av fler.
Lag från lägre divisioner har en tendens att inte byta spelare i samma utsträckning som dom från exempelvis Allsvenskan och sålunda finns ofta möjlighet för dessa lag att verkligen bli samspelta på ett sätt som faktiskt kan vara väldigt problematiskt att möta för på pappret starkare lag.
Det gäller troligen till viss del även Oskarshamns AIK men det går inte att blunda för att just detta lag för tillfället ligger på negativ kvalplats i sin division, vilket innebär att dom inte fungerar så bra i sin division, vilket bara för att påminna är divisionen under Superettan. Och ändå slog dom ut oss. Vad säger det om läget i Elfsborg just nu? Vad säger det om vår förmåga att överlista försvar och göra mål?
Thelins första år som manager för Elfsborg var på väg mot att bli en katastrof. Ingenting fungerade och vi slutade till slut på tolfte plats. Det var dock hans första år och det tar tid att förändra och bygga upp så vi hade tålamod. Jag vill hävda, sannolikt oemotsagd, att det var rätt att ha det tålamodet och det har pekat uppåt sedan dess.
Vi har nu spelat tjugo omgångar så vi kan ju ta en titt på vad vi hade för poäng efter lika många omgångar tidigare år. 2018 hade vi katastrofala arton poäng och sedan i följd tjugofyra, trettiofyra, trettiosex och nu tjugofyra. Vi har alltså just nu en poängskörd motsvarande 2019 och det är inget att hänga i julgranen förutom när vi jämförde med 2018. Statistik som visar på en svacka djup nog att odla rotfrukter i.
Dessutom hade vi vid det här laget sex segrar 2019 jämfört med dom fem vi skrapat ihop i år. Som det är kan jag bara hitta en sak som talar till vår fördel i jämförelsen. Det är att vi i år endast förlorat sex matcher på tjugo omgångar när vi åkte på däng åtta gånger 2019.
Det är en liten sak men ändå viktig. Som jag har skrivit i tidigare krönikor så är det just det att vi oftare spelar oavgjort än förlorar som räddar säsongen hittills från att vara en kris.
Samtidigt går det inte att blunda för att krisen redan syns på horisonten. Något måste hända. Vi måste lyckas med någonting, vilket är långt enklare att skriva än att göra jag vet men det gör det inte mindre sant.
Jag vill inte att vi skall göra oss av med Thelin. Som det är nu har jag fortsatt förtroende för honom i den roll han är anställd och jag har tillit till att han skall lyckas leda laget genom det här till andra sidan. I min mening vore det i detta läge bara dumt och kortsiktigt att byta manager eftersom det i bästa fall bara leder till en kort nytändning. Efter det är vi tillbaka i 2018 och behöver bygga om.
Missförstå mig inte nu. Mitt tålamod är inte oändligt och i vissa lägen, som när Thelin tog över, är det nödvändigt och värt kostnaden att satsa på något nytt. Det jag säger är att en sådan förnyelse just nu varken är nödvändig eller kostnadseffektiv.
