Krönika: Omfamna misslyckandet
"Har vi för höga förväntningar?"
”Sorgligt” sammanfattade min far gårdagens match i ett sms strax efter tillställningen avslutats. Jag såg ingen anledning att inte hålla med honom. Han och mor hade sett matchen tillsammans och vi alla tre delade åsikten att det inte bara var en sorglig insats, det var en underkänd sådan som till på köpet riskerar att parkera oss på 10:e plats den här omgången.
Har vi för höga förväntningar?
Belackare skulle hävda att så är fallet. Att mina förhoppningar och förväntningar är för höga på dom gulsvarta eleganterna.
Jag vill hävda att det är dumheter. Elfsborg har med all nödvändig tydlighet visat att det finns en enorm kompetens i laget och att vi kan spela ut dom flesta lag, framförallt i Sverige. Men samtidigt har den här säsongens första åtta omgångar inte gått som vi hoppats.
Vi är långt från konsekventa och det känns som om vi, trots att vilja genomgående visats, mest ha blandat och gett. Förlust, oavgjort, vinst, förlust, vinst, vinst, oavgjort och nu senast igen en förlust. Det känns inte så mycket som en förteckning av ett guldlag som en svarsbricka till en tipspromenad. För att inte tala om målskörden. Vi som haft stora problem med att få till effektiviteten sett till antalet skapade chanser har redan i år fått problemet bekräftat och bevisat motsatsen i två storvinster.
Mot Djurgården hade enorma problem att få ingång spelet överhuvudtaget. Igår hade vi massor med energi men utan att skapa så mycket farligheter. Vi vann till och med statistiken över bollinnehavet vilket verkligen inte hör till vanligheterna.
Ledde då den här energin och statistiska övertaget till något?
Jajamen, stolpskott och frustration i överflöd. Jag tror dock att det sistnämnda också var en rest från Djurgårdsmatchen och att vi rent allmänt alltför sällan fått spelet att fungera i år.
Sirius däremot seglade på en vinst i förra omgången och med en målskytt som drivs av ett självförtroende som bara målgörare kan ha. Kouakou avslut till 1-0 var allvarligt talat helt absurt, och det menar jag i positiv bemärkelse. Jag menar, vem satsar på att försöka trä in bollen där? Och dessutom först mellan benen på Johan Larsson. Det gör man inte om man inte har en fundamental tro på sin förmåga att göra mål och det får mig att fundera på hur många i Elfsborg som faktiskt har den tron på sig själva.
Nu är jag ganska säker på att det inte pågår en psykologisk kris i laget men det jag vet är att förluster och mängder av försök utan utdelning det kan placera jobbiga tankar i huvudet lite som hur en sten kan sätta sig i en sko. Och i likhet med en sten i skon så kan dessa tankar vara svåra att ignorera.
Faktum är att helt enkelt att vi inte vinner några matcher om vi inte gör mål och även om det nu inte är någon kris eller inte ens början på en så behöver situationen hanteras.
Min tanke är att situationen och tankarna, om dom finns, inte bör ignoreras utan omfamnas. Vi misslyckades. Det är inte första och knappast sista gången. Men om vi försonas med det så öppnas en större möjlighet att ta in vad som hänt och varför. Det i sig öppnar för ett en större möjlighet att verkligen utvecklas och det är alltid bra.
Så omfamna misslyckandet Elfsborg. Det är vägen framåt.
