Krönika: På väg mot något bättre
"Vi slutar i mittens rike fast precis över mittlinjen vilket ger oss en lite fördel i Svenska Cupen, alltid något."
Så var säsongen 2019 avslutad med undantag för kval om att undvika/ta sig upp från Superettan men det är lyckligtvis inget som direkt berör Elfsborg med undantag för att det gäller motståndare till nästa år.
Vi tog inte guldet i år heller och vi åkte inte ur. Vi slutar i mittens rike fast precis över mittlinjen vilket ger oss en lite fördel i Svenska Cupen, alltid något.
Det är framförallt bra med tanke på hur det verkade gå tidigare i år. För det såg ärligt talat inget vidare ut. Från omgång 7 till omgång 17 vann vi bara 2 matcher och samlade oavgjorda på hög med några förluster inblandat i sörjan. Starka matchinledningar rann ut i 1 eller inget poäng gång efter annan och det frejdiga spel som vi inledde säsongen med försvann ganska snabbt in i krampaktigt låsta tillställningar.
Att vi ändå fick till oavgjorda matcher gav ju någon form av hopp men frustrationen spred sig bland spelare och supportrar och det märktes allt tydligare. Inte minst syntes det i antalet gula kort vi drog på oss i år. I Helsingborg lyckades vi med att inte bara tangera Ljungskiles tidigare rekord på 83 gula kort utan vi lyckades till och med gå förbi och sätta det nya Allsvenska rekordet med 85 kort under en och samma säsong. Det är förvisso inget att vara stolt över men jag kan inte låta bli att le åt det absurda i att vi lyckats dra på oss så löjligt många varningar. För övrigt skulle jag säga att inte mer än 80 var förtjänta, men det kanske är min jävighet som talar.
Efter då ännu en säsong, den andra hela under Thelin, som inte infriade löftena och förhoppningarna finner jag mig undrande om vi åtminstone kan se en utveckling. Den starka avslutningen med sex matcher utan förlust kanske döljer en negativ trend bakom en kraftansamling. En enkel koll i statistiken ger det följande svaret att vi 2019 vann fler matcher än både 2017 och 2018. Vi spelade fler oavgjorda och vi förlorade färre. Sålunda slutade vi också på en högre poäng och vi släppte bara in 1 mål fler än vi gjorde i år, 44 mot 45.
Allt som allt är det en klart positiv utveckling med enda möjliga undantaget att vi gjorde 9 färre mål än 2017, men å andra sidan satte vi 15 fler i kassen i år jämfört med 2018.
Elfsborg är på väg att resa sig från den jämmerdal vi befunnit oss i dom senaste åren och fastän vi i år gjorde det för sent för att nå några högre placeringar så är det tydligt att något är på gång. 2020 kan bli en väldigt spännande säsong men nu hänger det dock på att vi inte tappar för mycket under hockeymörkret och att vi inte säljer sönder oss utan fortsätter att bygga något hållbart, till exempel genom att köpa Gregersen. Vi har sagt tack och adjö till Ishizaki, Jönsson, Ellegaard, Levi, Dyer, Lundevall, Kabran och Cibicki i år. Några var viktiga för att ta oss dit vi tog oss och en del har haft betydligt mindre med saken att göra i år. Flera av dom kommer att saknas nästa år men deras frånvaro ger också möjligheten för dom kvarvarande att fortsätta sin utveckling. Framtiden ser ljus ut.
Jag vill dock säga att fastän vi kan se en positiv utveckling vill jag se det långt tidigare nästa år, mitt tålamod med Thelin är inte oändligt.
PS
Otroligt dåligt av delar av den gulsvarta klacken att störa matchen med bengaler och rökgranater. Helt poänglöst och dessutom spelförstörande i ett läge där Elfsborg hade kommandot. Det borde säga er någonting när våra egna spelare ber er att sluta.
PPS
Grattis Djurgården, tack för att ni inte lät Malmö FF vinna igen.
