Krönika: Passionen är en viktig signal
Priset som ibland behöver betalas när man har en riktig vinnarskalle i laget.
Med våren kommer inte bara ljuset i det tunga hockeymörker som sänker sig över Sverige i november varje år, med våren kommer också den med årstiden tillhörande förkylningen. En alltid lika ovälkommen gäst.
Planen igår var att befinna sig på Borås Arena men med var sin rejäl förkylning fanns det inga andra rimliga alternativ för far och mig än att placera oss i var sin tv-soffa och se matchen på tv. Surt men bara att acceptera.
Nu är i alla fall premiärmatchen spelad och såhär dagen efter kan vi väl konstatera att det var en match som visade upp både positiva och negativa aspekter.
Matchen inleddes intensivt från båda lagen igår. Malmö FF hade ju en segerrad att försvara förutom uppgiften att inleda säsongen med full pott. På det hela taget kunde dom inte ha inlett bättre än med Svanbergs kanon i 2: a minuten. En boll som var omöjlig för Ellegaard att ta.
Elfsborg försvarade sig lågt under en period efter detta. Malmö FF pressade på och Elfsborg byggde en mur framför Ellegaard. Själva fick vi inte mycket gjort med bollen när vi fick den. Det alltför välbekanta passandet fram och tillbaka i backlinjen gjorde sin återkomst även i år och när bollen kom iväg tappades den nästan omedelbart till gästerna ofta för att vi hamnade för långt från varandra för att kunna hjälpa till.
Inte förrän i 13: e minuten lyckades vi ta oss fram till Malmö FF: s målområde men väl där låste vi i stort sett fast spelet precis där i flera minuter. En hörna i 13: e. Ett blytungt avslut från Holmén i 16: e och sedan slutligen kvittering genom Prodell i 17: e efter ett känsligt inlägg från Lundevall.
Känslan var att Elfsborg fick självförtroendet tillbaka efter målet och spelet böljade istället för att låsas fast. Vi försvarade oss högre upp och återtog en del bollar, inte i närheten av tillräckligt för att vara godkänt, men alldeles för många andrabollar gick direkt till Malmö FF.
Värre än tappade bollar och missade andrabollar var ändå att vi genomgående i försvaret tappade markering på icke bollförande Malmöspelare. Innan Traustason slutligen lyckades sätta segermålet hade vi två gånger innan låtit honom komma fram helt obevakad och bara räddats av Ellegaards reflexer och Traustasons egen övertändning. När vi tappade honom en tredje gång straffades vi och i slutändan förlorade vi matchen på grund av detta.
Hur kunde det ske? Jo, genom att gulsvarta spelare koncentrerade sig helt på bollförande spelare och därmed helt missade rörelsen hos icke bollförande. Detta är illa nog men när det upprepas igen och igen efter att det redan första gången nästan kostat oss ett mål är i det närmaste oacceptabelt. Vi måste se rörelsen och inte bara bollen.
Självförtroendet i Elfsborg efter det andra målet var inte lika framträdande men flera spelare, Dyer inte minst, satte i system att trycka till lite extra mot gästerna. Ett gott initiativ om det inte blir för hårt och resulterar i gula kort. Efter dom senaste årens nederlag mot Malmö FF måste vi på något sätt påminna om vem som har hemmaplan och att det inte ges hur mycket tid som helst med bollen. Även om det inte lyckades ge oss några poäng var det uppenbart att Malmö FF inte var lika starka i andra halvlek.
Samuel Holmén, vars 2017 var något av en besvikelse, fick gott om tillfällen att presentera sin närvaro mot Malmö FF med sin placering som defensiv mittfältare. Inte minst när det kom till att sätta stopp för anfallande Malmöspelare med välplacerade stötar mot balansen. Är då Holmén spelaren jag längtat efter ända sedan Hauger lämnade sin plats på mittfältet ledig? Svårt att säga än så länge, inte minst eftersom laget inte är tillräckligt samspelade ännu. Inte för att förta Haugers skicklighet på minst sätt men han hade oftast ett mycket samspelat lag omkring sig. Säsongen får visa oss svaret.
Samspelningen av laget är dock ett problem som måste lösas så snabbt som möjligt. Timingen sitter inte där vilket det ofta rent undermåliga passningsspelet visade. Spel på tredje, som varit en vanligt förekommande metod för passningar i Elfsborg, användes inte en enda gång igår. Nu menar jag inte att det är en nödvändig del men det ger en fingervisning om hur samspelat ett Elfsborg är. Än så länge är vi en bit från att veta var våra medspelare är och kommer vara nästan utan att behöva titta.
Igår kom vi sällan upp med någon högre fart i anfallen vilket förvisso inte hade varit så illa om passningsspelet hade fungerat bättre men som det var igår blev resultatet bara att det såg trögt ut.
Det är många passningar som antingen hamnar lite snett eller vars tilltänkta mottagare antingen förflyttat sig för långt eller inte alls dit han skulle ha varit. Som en konsekvens kunde många av våra försök att avancera mycket lätt kunde brytas av gästerna.
Allt detta till trots skall vi inte gömma att det bara var den första matchen. Det finns en del som är nytt i Elfsborg och mycket som skall sätta sig innan det fungerar. Inte ens vid det andra målet hängde vi med huvudena som vi så ofta gjorde förra året. Det finns en ny positiv känsla i laget, en klar uppfattning om att vi är på väg framåt istället för att stå och stampa.
Det var positivt att se hungern i Elfsborg igen efter det halvhjärtade spel som hemsökte 2017. Stefan Ishizaki inte minst visade vägen framåt och kämpade som den gulsvarta elegant han är. Mindre elegant var reaktionen när en motståndare föll till marken och domaren blåste av. Visst var det onödigt av Ishizaki att visa sitt missnöje så tydligt att han drog på sig en varning men å andra sidan är det priset som ibland behöver betalas när man har en riktig vinnarskalle i laget. Ända sedan Anders Svensson och Ishizaki lämnade Elfsborg har jag saknat spelare som hatar att förlora lika mycket eller kanske till och med mer än dom älskar att vinna. Ishizaki är en sådan spelare och fastän detta första kort var onödigt är det samtidigt viktigt att viljan och passionen visas upp som en signal till både publik och medspelare. Stefan Ishizaki är i Elfsborg för att vinna.
