Krönika: Premiären - en upplevelse
En upplevelse. Jag tror att det är den bästa sammanfattningen av det som utspelades på Borås Arena den första april 2013. På något sätt känns det nästan som om det var för mycket. Det var ju ”bara” en premiär och inte en avgörande final. Samtidigt känns det helt rätt. Såhär skall det ju vara.
Vi parkerade vid högskolan den här gången. Normalt sett står vi mycket närmre men med ett publiktryck av denna extrema typ tyckte vi att det var bättre att hålla lite avstånd. På parkeringen drar jag för första gången på mig min nya matchtröja (2012 års modell naturligtvis). Jag är ganska lugn än så länge. Det är ju hemmamatch så rent statistiskt sett finns det inte så mycket att oroa sig för. Pappa däremot darrar i det närmaste. Vi vandrar mot Arenan och kommer strax in en av dom långa köerna av vallfärdande supportrar som likt ett delta bildar en enda stor flod ju närmre vi kommer. Vi är tolv stycken från familjen som skall se matchen den här gången. Några hängivna Elfsborgare, några som åtminstone för dagen är Elfsborgare och minst en som är AIK:are. Laddningen i luften börjar kännas när vi närmar oss Arenan. Jag känner hur nervositeten kommer över mig när vi passerar genom biljettkontrollen och när vi väl satt oss finner jag mig själv önskande att jag väntat lite med att sluta snusa.
Nikotinsuget sjönk dock ganska snabbt undan när nästan hela Arenan ställde sig upp för att ta emot lagen. Det var länge sedan ”Stå upp för Elfsborg” varit så underbar att sjunga. Att äntligen få befinna sig på Arenan igen kan endast beskrivas som lycka. AIK-klacken gjorde sitt bästa för att förstöra stämningen med ett antal bengaler och ett enormt rökmoln som täckte hela deras sida men det fungerade lyckligtvis inte och matchen startade.
Första halvlek var i ärlighetens namn inget att skriva hem till mamma om. Massor med felpassningar och missförstånd. Bristande precision och antingen för lösa eller för hårda passningar. Elfsborg dominerar men får ingen utdelningen.
I andra halvlek däremot händer det grejer. Helt plötsligt går passningarna rätt. Spelare placerar sig så att bollen inte måste gå rakt igenom benen på motståndarna och chanserna kommer en efter en.
Sedan gör då AIK 0-1.
Bittert men snarare tändande än sänkande. Den återvändande räddaren James Keene fick bollen knappt en minut senare och drämde till med storsläggan. 1-1 och jublet i arenan nådde nya höjder.
En stund senare gör AIK 1-2 och jag finner mig sneglande på klockan. Skall vi hinna göra fler mål. Det tog ju en hel halvlek innan det första kom?
James Keene besvarade den frågan med eftertryck. Bara 20 minuter efter AIK:s första mål låste han slutresultatet 2-2 med ytterligare en kanon. Ytterligare decibel i jubel.
Detta kunde ha räckt gott för en premiär. Spänning och vackert spel i överflöd.
Men sen kom det som alla gul-svarta hoppats men knappt vågat tro.
Jag minns tydligt matchen då Anders och Mattias Svensson återvände till Di Gule. Jag minns hur alla stod upp och applåderade och jublade. Inte sedan den dagen har jag varit med om ett sådant mottagande, igår hände det igen.
Muhamed Bangura ställer upp sig för att bytas in och jublet visste inga gränser, enligt uppgift passerade ljudnivån 109 decibel och det kan jag gott tro.
AIK:s burop dränktes och Elfsborgssupportrarna visade hur välkommen han är hos oss. Det dröjde heller inte länge innan han fick tillfälle att visa vilken tillgång han kommer bli, bara centimeter från att göra segermålet med en cykelspark.
Det blev inga fler mål men det var en vansinnigt spännande match som bjöd på allt utom möjligen då segern. I ärlighetens namn kan jag inte säga att jag bryr mig så mycket just nu. Det var längesedan jag blev såhär lycklig över en oavgjord match.
Tack till alla som deltog på Borås Arena för den här premiären.
PS. Avslutningsvis vill jag passa på att ge en eloge till speakern på arenan för hans lysande samspel med publiken. Det är något jag tidigare år har saknat. DS
