Krönika: Premiären visar framstegen
"Thelin verkar faktiskt ha lyckats, och det lovar gott."
Under hela förra säsongen väntade vi på att Thelins spelidé skulle sätta sig hos Elfsborgs spelare. Vi såg små glimtar men på det hela taget var det mesta krampaktigt och halvtaskigt. Det Elfsborg visade upp ikväll var något annat. Thelin verkar faktiskt ha lyckats, och det lovar gott.
Premiären är nu äntligen spelad och kanske är det för tidigt att slå fast men det känns faktiskt som att Elfsborg äntligen har hittat sitt spel. Första halvlek var en organiserad njutning med enda fnurran att Hammarbys Tankovic fick för mycket utrymme och kunde sikta in ett otagbart avslut. Min gissning är att kommunikationen för ett ögonblick föll samman och det är naturligtvis inte bra men heller inte någon katastrof i årets första match. Speciellt inte när det fanns så mycket positivt att beskåda. Inte minst Holsts kvittering.
Förra året försvarade vi taffligt och stressat. Motståndare fick mängder av vägar att gå och stressen i våra linjer gjorde att allt föll samman alldeles för många gånger. Mot Hammarby försvarade vi i nivåer, ibland med tre spelare som fanns redo att ta tillbaka bollen. Samordnat och rörligt som en flock med fåglar rörde sig den gulsvarta massan över planen och istället för att öppna vägar slöt vi till möjligheterna till avancemang nästan rakt igenom första halvlek.
Detta dessutom i symbios med ett anfallsspel som andades energi och fantasi. Skillnaden från förra åter var ännu tydligare här.
Vi hade så många framspelningar som var rena fotbollsgodiset men tyvärr inte mer än ett mål. Men visst fanns vibbar efter fler. Någon gång lyckades vi spela bort oss själva, några gånger hade vi lite otur i sista mottagningen och slutligen placerade sig Hammarbys backlinje många gånger på ett framgångsrikt sätt.
Självklart hade en seger suttit som en glass i juli, framförallt när vi dominerar matchen och vann mittfältet, men jag vill gärna tro att resultatet kändes mer som en förlust för gästerna än för oss. Vi skall inte glömma att Hammarby på inget sätt är dåliga lag utan snarare ett på förhand tippat topplag. Dom låg i toppen under större delen av 2018 när vi kämpade med att ta oss bort från kvalplatsen och att ens göra mål.
Det Elfsborg jag, min far och min systerdotter såg i premiären var ett inte lag som kämpade för att hålla huvudet ovan ytan. Det var ett lag som visade upp en tydlig organisation och självförtroende. Den mest lovande start jag sett på många år och en fingervisning om att Thelin faktiskt kan ha lyckats implementera sin spelidé. Vi lämnade arenan upprymda och med god förhoppning inför framtiden. När kunde jag senast skriva det?
Detta till trots kanske det oroar en del att vi inte vann denna så viktiga hemmamatch? Visst, det är förståeligt men vi förlorade inte. Det är det första.
Det andra är att vi, sett till snittet sedan 2008, har råd att inte ta tre poäng i varenda match.
Sedan 2008 (året då det för första gången spelade 16 lag i Allsvenskan) har bara ett enda lag lyckats vinna guld med en total poängskörd under 60 poäng. Detta enda lag är Elfsborg (59 poäng 2012). Varenda lag har vunnit minst 18 matcher och som mest 21 vilket innebär att man i snitt har råd att åka hem från 9 matcher utan seger. Sedan är det en klar fördel om man inte förlorar dessa. Ett minimum av 18 segrar är grunden. Utan det, inget guld.
Min poäng med den här genomgången är att vi förvisso inte vann premiären men att det finns en snittgräns vi fortfarande är 8 matcher från att korsa.
Målet är naturligtvis att vinna så många matcher som möjligt och glädjande nog känns det äntligen som att förmågan till det har återkommit till Elfsborg.
Det var förvisso bara första matchen men vilken lovande start det var.
