Krönika: Så göra vi när vi krossar Hammarby, igen

Igår tog vi en lika välbehövd som härlig seger. Vi tog emot en återvändande hjälte och Arena stoltserade med kanske den högsta publiksiffran för året. Det var så underbart bra och jag är säker på att många i likhet med mig reste hem med ett stort leende. Och varför skulle vi inte göra det, gårdagens kross var i mina ögon vår bästa match hittills i år.

Jag tänkte dock att vi skulle börja med det som inte riktigt fungerade.
Efter dom första 20 minuterna av matchen tappade vi initiativet. Det var förvisso bara under en period av omkring 6 minuter men det var också 6 minuter där Hammarby fick spela upp sig och börja sikta in sina avslut. Nu var det kanske inte tillräckligt med tid för Hammarby, åtminstone var det inte särdeles många av deras avslut som gick innanför målramen men det var hur som helst en påtaglig dipp i den gulsvarta dominansen.
Under denna period hamnade vi alldeles för nära varandra och gick på samma boll istället för att ge passningsmöjligheter eller så hamnade vi alldeles för långt ifrån med samma förödande resultat för vårt spel.

Horns egendomliga frispark hemåt mot Ellegaard. Jag är inte riktigt säker på vad som hände där, främst kanske för att jag aldrig sett något liknande, men min uppfattning är att det antingen var fråga om en grov misskommunikation mellan Ellegaard och Horn eller en svår felträff. Oavsett anledningen var det omöjligt att rätta till och resultatet var att vår frispark blev till en hörna för Hammarby. I och med att Hammarby inte klarade av att göra mål på hörnan kan vi såhär efteråt skratta åt det men det var en lika egendomlig som onödig sak som hände.

Det bör sägas, och detta kan sättas i kategorin lyxproblem, att vi kunde ha gjort fler mål med en sådan dominans. Hammarby lade sig förvisso aldrig platt som en del andra gör med 3-0 mot sig, kanske för att alla målen sattes i första halvlek, men det är ingen tvekan om att det var vi som hade initiativet och det kunde vi ha gjort mera av i andra halvlek.

Detta sagt, låt oss nämna något positivt.
Ja, var ska jag börja. Det var ärligt talat så fruktansvärt bra.
Hammarby gavs inte många möjligheter att få till ett aggressivt passningsspel då samtliga våra spelare deltog i defensiven och låste vägarna för gästerna.
Vi tog nästan alla andrabollar och hölls oss nära varandra och kunde täcka upp när en av oss missade bollen. Vårt passningsspel var i första halvlek i det närmaste felfritt och Hammarby tycktes då och då spela i blindo.
Att gå till halvleksvila med 3 måls ledning var naturligtvis härligt men jag kunde inte låta bli att oroa mig för vad som skulle hända när andra halvlek drog igång. Det har hänt ju hänt ett par gånger innan att vi spelat starkt i första halvlek bara för att komma ut som ett division 2-lag i andra och jag kan ärligt säga att den oerhört starka första halvleken egendomligt nog oroade mig.

Lyckligtvis gjorde jag det i onödan. Förvisso sänktes tempot ju närmre full tid vi kom men Elfsborg spelade starkt även i andra och totalt sett vill jag, med undantag för dom 6 minuter jag nämnde tidigare, lyfta fram gårdagens match som den bästa vi spelat i år.
Det var ett lagspel där samtliga deltog och ingen hamnade på minuskontot. Horn hade förvisso sin egendomliga frispark men defensivt, det som är hans viktigaste uppgift, gjorde han en vansinnigt stark insats.
Detsamma måste sägas om Joakim Nilsson som tycks växa för varje match och igår också satte ett av dom vackraste målen jag har sett i år.

Daniel Gustavsson höll sig ständigt framme och tycktes ha en oändlig reserv av maxlöpningar i sig. Ett konstant hot som Hammarby tvingades hantera för att inte lämna frilägen vid varje anfall.
Simon Lundevall briljerade och skapade mängder av chanser både för andra och för sig själv och gick av planen med två gjorda mål. Delar numera den interna skytteligatoppen med Frick.
Simon Olsson styrde både det defensiva mittfältet och startade uppspelen, alltså just det som i början av säsongen var honom övermäktigt, med bravur. Hans trygghet med bollen och förmåga att sätta precisa passningar var en ren njutning att se och hans betydelse för det gulsvarta spelet är uppenbar.

Jag skall inte räkna upp alla (även om det troligen skulle vara förtjänt) men det finns en till som måste nämnas.
Samuel Holmén är äntligen tillbaka i Elfsborg och jag tror ingen tvekar om att han kommer ha betydelse för Elfsborg under resten av den här säsongen och under kommande säsonger. Som spelare, som drivande kraft och som symbol för Elfsborg. Han tycktes lite osäker på passningarna i inledningen av matchen. Det är naturligtvis inget helt oväntat då bollen rullar annorlunda på plastmattan än vad han vant sig vid under dom senaste 10 åren. Han gjorde dock klokt i att inte dra till bollen allt han orkade utan kände av och vågade mer ju längre matchen led. Detta skall inte missuppfattas som att han inte deltog från första början för det gjorde han i allra högsta grad och det var en oerhört löftesrik uppvisning. Vi får heller inte glömma att den Holmén vi såg igår var en som bara haft en handfull träningar med Elfsborg och som inte spelat match på nästan två månader. Det finns med andra ord mycket mer att hämta och det är ytterligare en sak som gör honom så viktig. En hemvändande stjärna är en tillgång. En hemvända stjärna som kan leverera är så enormt mycket mer.

PS
Nummer 8 är en tröja som bär vikt i Elfsborg. Jag kan ärligt säga att jag haft mina tvivel om någon ens skulle få bära det numret efter Anders Svensson. Jag tyckte att tröjan med befog kunde pensionerats. Men jag känner nu att det var en alldeles för snäv syn från min sida. Nummer 8 skall bäras av den som kan tillföra något till Elfsborg av en stor betydelse. Det skall bäras av en spelare som förtjänar det. Samuel "Sampa" Holmén är en sådan spelare.