Krönika: Sluta aldrig att våga Elfsborg
"Mig veterligen har detta aldrig förut hänt i Elfsborgs Allsvenska historia."
Fem förluster i rad.
Det är illa i sig. Inget lag i Allsvenskan eller någon annan serie för den delen skulle hoppa jämfota av glädje av att konstatera ett sådant faktum.
Men fem förluster, hur illa det än låter, är inte ett oöverkomligt problem. Få lag vinner alla sina matcher i Allsvenskan och man kalkylerar helt enkelt med att vissa poäng kommer försvinna. Sedan är det ju alla gånger oroväckande att förlusterna hamnar i ett kluster.
Den här säsongen är det mycket värre ändå. Idag kom inte bara den femte förlusten i rad utan också den sjätte matchen i rad där vi inte gjort några mål. Smaka på den. Inga mål på nu dryga 540 minuter. Och det från laget som under det katastrofnära 2017 ändå tillhörde toppen i antalet gjorda mål i Allsvenskan (totalt 53). Mig veterligen har detta aldrig förut hänt i Elfsborgs Allsvenska historia.
Försämringen i vår offensiva förmåga är i det närmaste ofattbar, framförallt med den kvalitet som Elfsborg ändå besitter spelare för spelare.
Jämfört med föregående match (som ju som bekant slutade med samma resultat som dagens) måste det sägas att vi visade en betydligt större offensiv vilja om än inte i närheten av tillräcklig samordning för att skaffa oss utdelning. Riktigt giftiga blev vi inte förrän andra halvlek närmade sig slutet och då visades också äntligen en ork trots underläge, något som inte funnits på alldeles för länge.
Det kollektiva självförtroendet i Elfsborg är tydligt väldigt lågt och utan framgångar på plan är det otroligt svårt att bygga upp igen. Träning, nötning av taktik och uppmuntrande samtal kan föra oss en bit på vägen men om vi inte når framgångar på planen kommer vi stanna kvar i hålet vi hamnat i. Och det är där misstagen är lättare att göra och dessutom svårare att komma över. Misstag som kostar så oerhört mycket, som det sekunderna innan Norrköping satte sitt segermål.
Samtidigt är självförtroende nästan helt avgörande för att nå framgång, det är det dilemma vi sitter i.
Det var skönt idag att se att ingen i Elfsborg helt tappat gnistan och förlikat sig med att förlora match efter match, att viljan och orken fortfarande finns men detta är också så otroligt krävande att hålla fast vid när man inte lyckas. När man äntligen lyckas kämpa sig fram och målvakten ändå räddar med en omänsklig reflex. Det kräver ork att fortsätta framåt, att fortsätta att orka.
Idag fick vi hjälp av AIK och vi ligger fortfarande kvar över BP och inte på kvalplats. Men det är inget vi kan förlita oss på. Vi behöver alla få en framgång i en match nu. En seger räcker inte för att allt skall falla på plats men jag kan garantera att när första målet väl trycks in så kommer så otroligt många spänningar att släppa. Sluta aldrig att våga Elfsborg. Gå framåt, om en väg inte fungerar testa igen eller testa en annan. Sluta inte kämpa och sluta inte våga. Det är tufft att göra mål, och nästa gång det händer blir det tuffare än på väldigt länge.
