Krönika: Slutet på svackan.
Det är dags att Elfsborg tar sig ur svackan och spelar så som vi alla vet, så som Elfsborg vet, att dom kan.
Jag hoppas att vi nått slutet på den svacka som Elfsborg drabbats av. Visst, det är väl inte riktigt lika illa som efter landslagsuppehållet 2012 men det är ändå tungt att se hur våra gul-svarta hjältar kämpar utan resultat. Eller i värsta fall helt enkelt i ren frustration nästan ger upp. Det senare var farligt nära att ske mot exempelvis Gefle. Men det är å andra sidan förståligt. Att ha så många avslut utan någon som helst belöning för mödan är tungt och vem som helst hade kunnat drabbas av frustration. I ärlighetens namn tror jag att vi alla hade blivit besvikna om spelare aldrig drabbades. Men sedan handlar det om balans. För lite frustration kan innebära likgiltighet, för mycket och risken för gula och röda kort ökar.
Det är dock inte bara frustration som varit Elfsborgs problem i dom senaste två matcherna. Under långa perioder tycks det ha varit svårt för dom att spela som ett lag. Mot Åtvidaberg kunde enskilda insatser lyftas fram som riktigt bra men eftersom insatserna inte sattes in i en kollektiv kontext, det vill säga lagspel, rann det ut i sanden.
Mot Halmstad var det mer lagspel än mot Åtvidaberg men det var tydligt att rester av problemet fanns kvar.
Elfsborgs resning i andra halvlek tycker jag är ett gott exempel på när balansen i frustrationen uppnås och när en samlande kraft skapar ett lag av enskilda spelare. Anders Svenssons betydelse som just denna samlande kraft kan inte överdrivas.
Kanske var det ett steg mot att komma ur svackan.
Första halvlek var, i brist på bättre ord, värdelös. Chans på chans missades. Öppna mål missades och gul-svart spelade utan inspiration i boxen. Halmstad däremot utnyttjade sina chanser betydligt bättre.
Minns att Halmstad är ett av dom lagen som inte bara har förlorat på Arenan utan också förlorat stort. Den här gången gick dom till halvleksvila med två måls ledning mot noll. Själv hoppades jag att Elfsborgs mönster för 2013 åter skulle visa sig stämma och att andra halvlek därmed skulle bli bättre.
Det blev den. Elfsborg kämpade. Spelade äntligen som ett lag och pressen mot Halmstad ökade. Skotten på mål, som i första inte varit mycket att hänga i julgranen, var i andra betydligt farligare. Dock bara fler missade chanser. Så gör då Bangura äntligen mål men får det bortdömt.
Jag kan ärligt säga att mitt hopp om seger i matchen sviktade i det ögonblicket. Det började kännas hopplöst.
Sedan stegade Sebastian Holmén fram och reducerade med hjälp av en frispark från Stefan Ishizaki. Ishizaki har denna säsong blivit ännu bättre än han var på fasta situationer och äntligen innebär en frispark eller hörna att Elfsborg har chans att göra mål.
Tillräckligt återstod av matchen vid 1-2 för att det skulle finnas en chans och mitt tillfälligt sviktande förtroende steg tillsammans med Elfsborgs kampvilja.
Efter detta hände inte särskilt mycket förrän Marcus Rohdén tryckte in 2-2. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Rohdén är en lysande tillgång för laget.
Trots det oavgjorda resultatet och resningen i slutet av matchen kan inte detta räknas som en av Elfsborgs bättre matcher. Den kraftlösa första halvleken höll på att kosta oss alldeles för mycket och mot ett svårare motstånd kunde allt ha varit slut redan då. Det var underbart att Elfsborg räddade ett poäng men det var en onödigt komplicerat.
Det är dags att Elfsborg tar sig ur svackan och spelar så som vi alla vet, så som Elfsborg vet, att dom kan. Nu väntar närmast chansen att nå Champions League och jag hoppas att Elfsborg släpper alla negativa tankar nu genast och endast fokuserar på detta.
För allsvenskan återstår nästan hela andra hälften och ännu har vi gott om tid och tillfällen att vända och gå för den slutliga segern. Glöm inte att vi, än så länge, är svenska mästare.
Vi är Elfsborg. Vi är gult och svart.
Vi. Tillsammans.
