Krönika: Sommaren utan slut
”Vi befinner oss, till skillnad från Hammarby, på den nedre delen av tabellen men igår var det två topplag som mötte varandra.”
Det är juli och vi befinner oss i sommaren som inte vill ta slut. Det sägs ibland att inget är så bra att det inte går att klaga på det. I normala fall handlar det då om att någon annan fällt en klagande kommentar som knappast egentligen kan vara behövd, till exempel då att det är för varmt under sommaren. Sommaren är ju, som bekant, kort och det mesta brukar regna bort. Men inte i år. I år vill sommaren inte ta slut och solen vill inte dela med sig av utrymmet på himlen till regnmolnen som dom flesta i Sverige nog nu skulle välkomna. I år har det varit så varmt så länge att det är okej att klaga lite och till och med att önska sig en dag av regn.
Det som finns kvar av sjöarna är dock behagligt svala och sambon, jag och dottern mötte upp två vänner för att kasta oss i vattnet igår. Dottern är fortfarande alldeles för liten för att bada men vi andra turades om att passa henne och svalka oss i sjön. Vid sådana tillfällen har tiden på dygnet ingen hög prioritering så jag fann mig plötsligt fortfarande vid Hedgärdessjön med bara en handduk om kroppen och bara sekunder kvar till avspark.
Sålunda blev det en match som jag till större delen såg på en mindre skärm än vanligt och vilken match det blev.
Elfsborg är ju som bekant i ett enormt behov att samla segrar på hög och Hammarby vill återta sin position på toppen av tabellen från lokalkonkurrenten AIK. Därmed kunde man tänka sig att gårdagens match skulle bli en underhållande sådan där båda lagen gick framåt och där målen antagligen skulle komma i massor.
Det blev inga mål, men man kan inte klaga på underhållningen.
Elfsborg har tagit sig ur den fåra som vi plöjt oss allt djupare ner i dom senaste säsongerna och vår defensiv är en massiv vägg jämfört med bara tidigare i år. Offensivt både spelar vi oss fram till lägen och kastar fram bollar utifrån mot mål. Förvisso hade vi inte Lundevalls briljanta fot igår men vi hade alternativ. Dessvärre har Hammarby den gamle gulsvarte hjälten Johan Wiland mellan stolparna och genom sitt fullständigt lysande spel lyckades Hammarby ta en poäng igår.
Även Hammarby hade sina chanser men vår elegant Kevin Stuhr Ellegaard räddade oss med sina reflexer och långa armar. Igår var det målvakternas kamp som avgjorde matchen och det är alltid så onödigt spännande.
Min åsikt är att Elfsborg bara fortsätter att höja sin nivå. Visst, vi tog inte den välbehövda segern igår men vi spelade också mot Hammarby som den här säsongen visat sig vara en vansinnigt knepig motståndare. Ändå var det inte ett underlägset Elfsborg som tog upp kampen. Under långa perioder var det tvärtom vi som hade kontrollen och pressade bortalaget med ett passningsspel som var en njutning. Vi befinner oss, till skillnad från Hammarby, på den nedre delen av tabellen men igår var det två topplag som mötte varandra.
Fram till strax innan sommarvilan var det tungt att vara gulsvart. Inga bollar gick vår väg och inget fungerade som det skulle i övrigt. Nu är det annorlunda. Uppenbarligen har det nya spelsystemet på allvar börjat sätta sig och som det verkar var det definitivt värt sin väntan. Glädjen i Elfsborg kändes hela vägen från Borås Arena hem till oss som såg matchen på Tv och det ger mig hopp om en fantastisk höst.
Att vi skulle ta guldet eller ens en medaljplats är ärligt talat väldigt osannolikt även det finns 51 poäng kvar som vi har chans att samla in (vilket i så fall skulle ge oss totalt 67 poäng). Medaljplats är väldigt osannolikt om än inte matematiskt omöjligt.
Vem vet, det här är ju sommaren som inte vill ta slut.
