Krönika: Sviten har förlängts
"Det var kanske inte så snyggt, men det var vackert."
Vad gör man inte för sina barn?
Det var kanske den mest dominerande tanken när hustrun och jag inledde den femte timmen i vårt konstruktionsarbete av dotterns lekställning. Det och kampen för trötta hjärnor att förstå vilken skruv som skulle användas var och varför instruktionen inte kunde vara tydligare.
Att Elfsborgs derby mot IFK Göteborg blåstes igång när vi var i tredje timmen kunde inte hjälpas. Matchen fick bli en belöning att se i efterhand. Jag stängde av notiserna i telefonen för att inte råka se resultatet och hörde av mig till far och förklarade situationen.
Så, allt klart och matchen slut sedan en halvtimme ringde jag far medan jag ordnade middagen. Han frågade tveksamt om jag verkligen ville veta resultatet. Jag svarade nej men bad ändå att få veta om jag skulle känna mig glad eller ledsen. Du skall känna dig glad, svarade far. Omedelbart kände jag då naturligtvis som han föreslog, men med fortsatt spänning inför vad det faktiska resultatet skulle bli.
Det är en annan sak när det är derby. IFK hävdade länge att det inte var ett derby att möta oss, att det inte riktigt räknades som något speciellt. Deras agerande på plan och publikmängden tycks peka på att detta har svängt. Med det största publiktrycket på längde smällde det på planen i första halvlek som det bara gör när det är derby och intensiteten var påtaglig. Det var naturligtvis inte avkylande att båda lagen befann sig i ett läge där en vinst var nödvändig för att inte hamna för långt bakom toppen. Kort sagt: underbart.
Mina glasögon är ju berömt gulsvarta men jag tror till och med att ett blåvitt par skulle hålla med om att första halvlek var Elfsborgs. Som vanligt hamnade vi under i bollinnehav och antalet lyckade passningar men det var vi som hade pressen. Det var vi som hotade framåt och det var Per Frick som gav oss ledningen redan i 9:e minuten. Detta dessutom genom ett typiskt Frick-mål. Han är en murbräcka och det blåvita försvaret inte så mycket passerades som revs ner i kamp om att göra mål. Det var kanske inte så snyggt, men det var vackert.
Bergs kvittering i 35:e var något mer av ett tekniskt nummer men närmare än så kom inte gästerna. Johan Larsson tvingade in utökningen i 44:e och sedan cementerade Oliver Zandén slutresultatet i 55:e. 3-1 och den största segern i El Västico på länge var en stund senare ett faktum. IFK hade ett antal chanser till, framförallt i andra halvlek när vi gav dom lite mer andrum, men ett uppoffrande och bitvis briljant försvarsspel från gulsvart räddade dagen.
Jag har egentligen bara ett klagomål och jag drar mig för att ta upp det eftersom jag ogärna pekar ut enskilda spelare för dåliga saker. Men jag kan inte komma ifrån att Jarjué inte verkar vara i slag. Det är i och för sig förståeligt med skadebesvär och annat som hemsökt honom men han verkar inte vilja smyga igång heller. Han kör allt eller inget och blandar därmed sin insats igår med strålade och uppoffrande brytningar utan tanke på liv och lem med huvudlösa passningar som ett antal gånger höll på att ge IFK frilägen. Minst två gånger såg vi Rönning irriterat påpeka att backlinjen måste lyssna. Svårigheten i kommunikationen där höll också på att sätta oss i rejält klister ett par gånger.
Jarjué är en väldigt skicklig spelare och visade som sagt även det ett antal gånger igår. Kanske behöver han bara tid och spelminuter. Jag bara hoppas att det blir bättre, väldigt snart.
PS
Gårdagens seger innebär att vi förlänger vår allsvenska förlustfria svit hemma mot IFK Göteborg till fem raka matcher. Senast blåvitt vann på Borås Arena var 2017. Nu har vi ju inte spelat borta mot dom i år ännu men senast vi förlorade i Göteborg var 2019 så jag har mina förhoppningar.
