Krönika: Tioårsjubileum i dubbel bemärkelse
"Serieledningen är säkrad i ännu en omgång"
Det finns inga matcher under den Allsvenska säsongen som inte är viktiga. Det finns dock graderingar och en del möten blir viktigare än andra. Att besegra konkurrenterna om SM-guldet till exempel är avgörande för att förhöja chanserna eftersom det i bästa fall ger lite andrum och allra minst tar man poäng från dom och försvagar deras position.
Det är också en värdemätare i det att man ställs mot en motståndare som man inte kan räkna med att besegra som när man ställs mot bottenlag. Detta är inte en regel som gäller fullt ut vilket den trista insatsen mot IFK Göteborg med all tydlighet visade.
Varför tar jag då upp dessa punkter: Jo, naturligtvis för att gårdagens match både var en värdemätare och en möjlighet att mer eller mindre städa undan en konkurrent om det Allsvenska guldet. Mer eller mindre för att det ännu återstår en del matcher men inte så många att man kan räkna in att kunna höja sig hur mycket som helst i tabellen.
Vidare skall vi inte glömma bort att vi hemma i Borås inte mäktade med mer än ett oavgjort resultat och att vi har haft väldiga problem att besegra Djurgården i Stockholm. Faktum är att Djurgården i år firar tioårsjubileum på TELE2-Arena och att vi under dom tio åren inte vunnit i Allsvenskan fler än tre gånger tidigare (2013,2015 och 2021). Det har varit jämna och hårda bataljer som ett antal gånger inte ens gett någon vinnare (2014, 2016, 2018 och 2020).
Detta om detta. Hur gick vi då ut mot Djurgården. Var vi stressade och försiktiga med tanke på betydelsen av matchen? Var insatsen mot IFK Göteborg ett tecken på tillståndet i vårt gulsvarta lag? Nej, och nej. Elfsborg gick ut som det Elfsborg vi vant oss vid under den här säsongen och körde över hemmalaget som vore dom ett gästspel från Superettan. 0-1 redan i tredje minuten när Okkels och Bernhardsson straffade Djurgården för försöket att försvara högt.
0-2 på en välplacerad straff i Tjugoförsta och 0-3 i fyrtioandra.
Speciellt 0-3 måste omnämnas som riktigt fotbollsgodis. Vi har under det senaste decenniet rört oss bort från det kortpassningsspel som var Elfsborgs signum under många år och under Thelin ersatt det med ett mer direkt eller rakt spel som förvisso är lättare för motståndare att läsa men som med vår expertis är väldigt svårt att försvara sig mot. Det skall dock påpekas, och 0-3 understryker det, att vi kan om vi vill och det behövs. Vi är inte bara snabba kontringar och långa bollar utan det finns ett tekniskt kunnande och bollhanteringsförmåga som kan spela bort motståndet om så behövs. Se om det målet igen. Sex passningar från vår egen högt stående backlinje fram till svepningen av Okkels fot och bollen i mål. Barcelona hade inte gjort det bättre.
Och det var bara första halvlek.
Andra innebar förvisso inte samma målkavalkad som första men vad spelar det för roll vi befäste segern med 0-4 i sextiosjätte, mål av Gudjohnsen som då varit på planen i en knapp minut, och fortsatte att helt spela ut Djurgården på deras hemmaplan. Vi hade ett antal möjligheter förutom dom som gick i mål samtidigt som Djurgården knappt hade ett enda. Faktiskt visar statistiken att dom inte hade mer än ett enda avslut som gick på mål trots totalt elva försök (lika många som vi) och det om något är en värdemätare i vår backlinjes skicklighet och hela lagets defensiva vilja och förmåga.
Serieledningen är säkrad i ännu en omgång och jag ser inga som helst tecken på att vi riskerar att försvagas. Elfsborg spelar som mer än ett lag, det är nästan en symbios. En organism bildad av delar som alla arbetar för och med varandra och med självförtroendet nära maxnivå.
Jag har sagt det förut men det är vårt att upprepas igen och igen: Det är kul att vara gulsvart.
PS
Det var det där med dubbel bemärkelse ja. Vi vann ju 2013, det första året på TELE2, även då med siffrorna 0-4.