Krönika: Träningsmatch mitt i Allsvenskan
"Det var antingen en lat insats av Elfsborg eller ett försök att balansera arbetsbördan mot en i regel svagare motståndare."
Med majvärmen fortfarande i full gång från en klarblå himmel reste jag och sambon dom få milen upp till mor och far för att assistera dom med förberedning av land och sättning av årets potatis. Detta medan far större delen av tiden stod bredvid och gav instruktioner och underhöll med prat om (för det mesta) årets Allsvenska. Ett mycket trevligt om än svettigt sätt att tillbringa några timmar av en lördag.
När detta var klart och ansvaret överfört till själva potatisen begav vi oss hemåt igen för att efter en dusch nästan perfekt lyckas sätta oss i soffan för Elfsborgs match mot Gefle.
En match som i kategorin: ”borde vi vinna”.
Statistiken talade för oss och Gefle kom till oss utan att kunna ställa upp sitt starkaste lag. Sedan hade vi psykologiska aspekter att fundera över. Hur tyngda skulle Gefle vara av deras stora förluster i dom två senaste matcherna? Och hur säkra på vinst skulle vi vara med tanke på hur det gått för Gefle senast?
Det är naturligtvis omöjligt att svara definitivt säkert på dessa frågor men det som utspelades på planen gav ändå en liten fingervisning.
Gefle kämpade för sin heder och ära men utan att riktigt kunna komma upp i riktigt farliga anfall förutom ett par gånger medan Elfsborg för det mesta verkade i det närmaste loja. Jag vill inte kalla det en halvhjärtad insats eller en dåligt spelad match men, som far sa, det verkade vara en träningsmatch. En match som spelas efter säsongen för att varva ner kroppen. En analys jag är böjd att hålla med om.
Elfsborg spelade väldigt återhållsamt fram till den 21:a minuten då det blixtrade till och Nilsson kunde sätta 1-0 efter assist av Bajrami. Sedan var det aktivt i några minuter för att strax bytas ut mot samma återhållsamma och loja insats.
I slutet av första är det som att vi slappnar av och är på väg av planen innan signalen. Gefle får komma till och ta bollen från oss. Sen blixtrar det till igen och vi hotar deras mål där deras attacker för det mesta stannat av innan några riktiga avslut hunnit skickas iväg. Det var antingen en lat insats av Elfsborg eller ett försök att balansera arbetsbördan mot en i regel svagare motståndare. En obehaglig utveckling sett till min tidigare fråga om inställningen innan match. Arrogans och/eller underskattning har straffat oss hårt vid flera tillfällen.
Andra halvlek blev inte mycket bättre. Gefle satsar hårt framåt och vi försvarar. Hedlunds mål i 58:e är den enda gången som vi verkligen satsar framåt för resten av matchen översållas spelprotokollet med långbollar till tomma ytor och stressade försvar man mot man istället för den välorganiserade vägg som vi sett användas i dom senaste matcherna.
Jag förstår inte varför Elfsborg valde att spela lugnare bara för att vi mötte en svagare motståndare. I min mening vore det inte fel om Elfsborg, som ett av dom snabbaste och passningssäkra lagen i Allsvenskan, alltid satsade på att gå hårt och snabbt. Alltså det som vi gör när vi spelar vårt spel. Detta innebär inte att vi alltid ska gå max men det tvingar våra motståndare att själva öka farten eller bli överkörda. En sådan taktik är bra inte bara för Allsvenskan utan också för spelet i Europa där vi skulle behöva leta länge efter ett lag där gårdagens loja inställning inte skulle straffa sig.
Nu vann vi den här matchen men det är en bitterljuv eftersmak för mig eftersom vi faktiskt spelade så långt från vår topp. Arrogans och underskattning är inte något Elfsborg skall syssla med, framförallt inte när vi vet hur det har straffat sig tidigare.
PS
Målet som Gefle satte såg rent egendomligt ut. Hur kunde den gå in så obehindrat? Vi hade ren tur att det dömdes bort för jag kunde i ärlighetens namn inte se vad felet var. Inte för att jag sörjer för Gefles skull, vi har också fått mål felaktigt bortdömda och det går säkert jämt ut i slutändan, men mål skulle dom haft och vi hade tur.
