Krönika: Två poäng förlorade
Välkomna tillbaka till allvaret. Det är bara i början av juli. Semestern har för många precis börjat och veckor fulla av bad, grillning, diverse renoveringar och en och annan kall öl väntar.
Bara början av juli men för våra hjältar i gult och svart är dock semestern slut och resten av årets arbete väntar.
Medan världsmästerskapet i allas vår favoritsport fortfarande pågår i Brasilien återgår vi här hemma till det som verkligen räknas; Elfsborgs väg mot det sjunde SM-guldet.
Jag har längtat efter detta. VM är underbart roligt att titta på men utan Sverige är det inte samma sak. Laddningen är helt enkelt inte densamma och nu när Celso Borges Costa Rica slagits ut av Holland är mitt intresse för mästerskapet bara strax över svalt.
Vi vet ännu inte vilken nation som spelar världens bästa fotboll (eller åtminstone vilken nations spelare som filmar bäst) men jag kan ärligt säga att det för mig just nu bara är en kuriositet. Allsvenskan och Elfsborg är det viktiga och igår var det äntligen dags att beskåda spelet igen.
Positiv förutsättning nummer ett: Niklas Hult har lämnat för franska ligan. Visst, det är väl inte överdrivet positivt men ibland kan ett lag resa sig och bli bättre när en stark individ lämnar. Dessutom har vi ett så starkt lag att alternativ aldrig är långt borta. Vi saknade en virvelvind på ena sidan och detta kompenserades av rutin och dominans av Klarström. Denne är förvisso långt ifrån lika snabb (vem utom Hedlund är det?) men han är en kraft att räkna med.
Positiv förutsättning nummer två: Übersnabbe Hedlund inledde på plan och vi är väl många som nu hoppas på hans genombrott som en blixt i anfallet. Efter denna match undrar jag om han inte hoppas lite för mycket själv. Han spelade ganska tungfotat och utan ett drivande självförtroende. I min mening måste han få det helt klart för sig att han inte måste lyckas direkt. Vi vet att han kan och med lite stöd och tid kommer han bli en stark tillgång.
Positiv förutsättning nummer tre: Malmö FF spelade oavgjort och tappade två poäng. Dessutom har dom en svår dubbelprioriteringen i Allsvenskan-Champions League som kommer drabba deras svenska framgångar hårt. Framförallt nu när varken Jansson, Albornoz eller Molins finns kvar och kan bidra.
Positiv förutsättning nummer fyra: vi är för det mesta helt enkelt bättre än Djurgården och det borde inte krävas överdrivet mycket för att besegra dom. Framförallt inte eftersom matchen spelas på plastmatta.
Det är från och med gårdagens match som allsvenskan verkligen avgörs. Det är från och med nu som det verkligen gäller och från och med nu kommer möjligheterna att samla poäng med skrämmande hastighet försvinna.
Tog då Elfsborg tillfället i akt och gjorde det bästa av sina förutsättningar?
Nej.
Det gjorde Elfsborg inte.
Vår första halvlek var tungfotad och oengagerad. Det var förvisso inte i närheten av Åtvidaberg 2012 men jag kan med viss säkerhet säga att om Djurgården varit bättre på att ta avslut kunde slutresultatet blivit något helt annat.
Holmen var lysande och var den spelare förutom Frick som syntes allra mest. Frick hade tydligen bestämt sig för att göra sig själv oumbärlig och förutom en och annan dumhet lyckades han i mina ögon ganska bra med det trots att han inte fick några mål med sig.
Andra halvlek var bättre för Elfsborg och då kunde jag äntligen känna igen mitt lag men det var för lite för sent. Vi spelade oss inte till ett poäng, vi förlorade två.
Vi går mot det sjunde SM-guldet i klubbens historia och vi skall för åttonde gången i rad tävla i Europa. Då duger inte oavgjort borta mot Djurgården. Det är inte godkänt, inte ens som första match efter sommaruppehåll. Ska vi ta titlarna så måste vi ta poängen. Så är det bara.
Vi kan bättre det vet vi alla. Så då är det bara att göra det bättre nästa gång. Uppvärmning avklarad, nu är det allvar.
