Krönika: Uppgivenhet accepteras inte
"Det viktigaste just nu är att säkra kontraktet till nästa år så att återkomsten till det Elfsborg vi alla känner igen kan komma i högsta serien."
Ännu en förlust.
Ännu en tappad ledning.
Ännu ett ras i defensiven.
Ingen gulsvart, vare sig anställd inom organisationen eller supporter, kan påstå sig vara obekant med förluster efter den här säsongen. 12 nederlag hittills har lärt oss alla att ta en smäll.
Att vi nu dessutom tagit ledningen i flera matcher bara för att tappa det i andra halvlek gör det bara ännu mer frustrerande.
Igår var det igen två relativt snabba mål i första halvlek för att sedan falla tillbaka och släppa in minst två i andra halvlek. Dessutom lyckades vi ännu en gång att tappat det offensiva stinget i andra och det var knappt att vi hade ett avslut på mål. Det sköna var väl att vi åtminstone gjort mål den här gången.
Illa nog? Ja, men det blir värre.
Mot Häcken och igår mot Sirius tappade vi inte bara den starka offensiven utan vi gav också mer eller mindre upp mittfältet och började missa markeringar i defensiven och vi straffades hårt. Tre mål i baken mot Häcken, fyra mot Sirius. I två matcher i rad har vi missat markeringar och låtit målskyttar få gå fram ostörda och stöta in bollar som varit onåbara för Ellegaard och Olsson. Det duger inte och det är en klar försämring av den täta defensiv som vi ändå oftast hållit fast vid.
Det finns väl knappast någon som inte skulle hålla med om att det behövdes en förstärkning i defensiven i år jämfört med 2017, året då vi öste in mål men ändå tappade poäng i obekvämt många matcher. Att offensiven blir lidande vid en sådan fokusering är bara att vänta men att den skulle lågprioriteras så långt att det blir en bristvara är en överdrift åt andra hållet.
När Elfsborg fungerat i år har det funnits tydliga tendenser om vart vi är på väg. Balansen mellan defensiv och offensiv har hållits och på mittfältet har vi åter börjat ta tillbaka vår ledarposition. Dipparna på vår väg framåt, som väl ändå hela tiden måste ha varit att ta topposition 2019, är dock farligt kostsamma.
Och det får mig att undra: vad hände egentligen i andra halvlek igår?
Vi kom ut starkt och var en reflexräddning från att utöka vår ledning men när Sirius växlade upp var det som om vi stannade av. Visst vi kämpade på och dom fick slita en del för sin seger men Elfsborg blev bara alltmer osynligt ju äldre halvleken blev. Precis som vi upplevt i alldeles för många andra halvlekar i år.
Varför är det så?
Jag har spenderat hela den här säsongen med att fundera över vad som är fel med Elfsborg men jag måste undra om det inte fortfarande finns en uppgivenhet i laget. Det vore ju inte konstigt men det är oacceptabelt, just nu är det verkligen oacceptabelt.
Efter den här omgången ligger vi alltjämt kvar på 11: e plats i tabellen men katastrofen med kvalplats eller värre ligger ändå skrämmande nära. Den här säsongen må vara nybyggande och förberedande för 2019 men tro inget annat än att Elfsborg spelar för sin Allsvenska överlevnad i dom matcher som återstår. Ett fall ner i Superettan kommer få så långtgående konsekvenser att vi då i stort sett gått igenom hela den här säsongen i onödan.
Under resten av säsongen 2018 måste vi gå för seger på det mest cyniska vis vi kan. Visst vill jag se Elfsborg spela det spel som jag älskar att se och som är det ”korrekta” för di gule. Men jag vill samtidigt se Elfsborg spela i Allsvenskan nästa år och om det som krävs för det är att vi sätter ett mål och sedan parkerar en ogenomtränglig köttmur som försvarar sig igenom resten av matchen med eventuella kontringar som enda satsningen framåt så får det vara så. Det viktigaste just nu är att säkra kontraktet till nästa år så att återkomsten till det Elfsborg vi alla känner igen kan komma i högsta serien.
PS
Vi ska vara glada att det är 16 lag som spelar i Allsvenskan till skillnad från 1987 då det var 12. Det året slutade vi på jumboplats med endast 10 poäng inspelade på 22 matcher. Av dessa 22 förlorade vi 15. I år har vi hittills förlorat 12.
