Krönika: Vem skulle kunna stoppa Elfsborg?
"Rasmus Alm är tillbaka."
Det där fungerade inte alls.
Det fanns ingen synk mellan lagdelarna och bland individerna tycktes allt gå segt och fantasin i spelet dök alls inte upp förrän någonstans i mitten av andra halvlek. Passningarna, som man väl ändå skall förvänta sig ett elitlag skall klara av, tofflades i väg mer hoppfullt än med en förväntad addressat och uppspelen bröts gång efter annan av motståndarna. Det var inte bara att spelarna inte hittade varandra det var enorm brist på timing både i anfall och försvar och när det kom till det egna målområdet koncentrerades hela den defensiva insatsen till att titta på bollen och helt ignorera var samtliga andra anfallande spelare befann sig.
Hade jag varit supporter för Degerfors hade jag varit både arg och besviken (svårt att säga vilken känsla som dominerat) över insatsen igår. En insats som naturligtvis speglar deras säsong hittills. Där dom inte lyckats hitta rätt och självförtroendet tagit den ena smällen efter den andra och ingen tycks lita på att medspelaren täcker upp ytor (vilket i slutändan också blir sant eftersom alla täcker samma. Offensivt är uppenbart att hålet som Edvardsson lämnade efter sig inte har fyllts och bristen på framgång tycks ha infekterat hela laget.
När en tränare inför andra halvlek uppgivet säger att han lika gärna kunde bytt ut hela laget istället för bara två spelare, då får man en tydlig indikation om läget i föreningen.
Inget av detta innebär en garanterad seger för gästerna men man skulle kunna kalla det en situation som är tacksam om du vet hur man utnyttjar den. Elfsborg vet hur man gör det.
Jag hamnade i en situation igår som innebar att jag inte kunde se matchen när den spelades. Vad göra? Jo, jag ringde till far och bad honom lämna målrapport till mig. Sagt och gjort och strax plingade det till i telefonen. 0-1 Gudjohnsen redan i 6: e minuten och sedan fortsatte det bara. Jag såg matchen senare under kvällen och det jag fick se var ren glädje.
Ja, visst Degerfors var svaga och det gjorde det hela lättare för oss men det går inte att prata bort hur bra vi var. Hos gulsvart fanns i stort sett inga problem med samspelet. Vi spelade med en rasande energi och snurrade bort hemmalaget gång efter annan. Simon Olsson höll i bollen som om den fäst vid hans fötter med kardborrband och våra passningar skickades alla iväg med en klar tanke och precision. Dessutom, i avgörande lägen, påfallande ofta till spelare som fick stå helt obevakade. Horribelt försvarsspel kallade kommentatorn det och det får man nog hålla med om. Om du tänker ge det en chans att vinna över oss så kan man inte lämna Rasmus Alm obevakad. Han är alldeles för snabb och tycks kunna nosa sig till ett avslut. Dessutom verkar han ha ett oändligt lager av kondition.
Kort sagt: Rasmus Alm är tillbaka.
Alm en direkt del i fyra av gårdagens sex mål varför han utan tvekan kan kallas för matchens lirare men vi bör i måldiskussionen också nämna Zandéns inlägg längs marken till Gudjohnsens 0-1. Okkels passning till Alms 0-2. Olssons löpning som gav honom möjligheten att bara peta in Alms inlägg till 0-3. Gårdagens andra assist av Okkels till Alms 0-4. Larssons mästerliga frispark, hans första bollkontakt för övrigt, som gav Ondrejka möjligheten att göra mål. Returen på ribbträffen var kanske Alms lättaste mål och fullbordade dessutom hans hat-trick. Och sedan slutligen Ondrejka igen som passade Jarjué som fick tid att ta emot och sparka in 0-6 bara minuten efter att han bytts in.
Och allt detta ackompanjerat av en gulsvart klack som sjöng från första till sista stund.
Vi spelade med en energi som aldrig tycktes ta slut. Degerfors höjde sig lite i andra halvlek och skaffade sig några möjligheter, här är dom enda egentliga svagheterna i vårt spel igår, men det räckte egentligen inte till mer än att vi bara gjorde två mål istället för fyra i andra halvlek. Elfsborg utstrålar harmoni tillsammans med sin ettriga energi och nu fick jag och far äntligen se den storseger som vi väntat på, den med dom magiska siffrorna 0-6.
Som det ser ut kan jag inte hitta någon anledning att tro att det inte skulle kunna bli fler sådana segrar. Ja, det finns svårare motståndare men vi måste inte vinna med 6 mål i varje match. Och ja, det finns fortfarande en del tveksamheter i vårt spel, svårigheten med ett sittande försvar till exempel, men jag tvekar samtidigt inte över att Thelin funderar över och kommer finna en lösning även på det. Och vem skulle kunna stoppa oss då?
PS
Kan vi inte släppa Gudjohnsens far och farfar nu? Ja, det är en imponerade bakgrund med framgångar i släkten men det känns som att det i vissa kommenterande kretsar ägnas mer tid åt att beundra släktskapet istället för att titta på vad Sveinn Aron själv lyckas med. Det är synd för han är väldigt skicklig och kommer nog bara att fortsätta att imponera.
