Krönika: Vi var bättre
"Det gick plötsligt att känna igen det stukade laget som tycktes halta sig igenom första halvlek som Elfsborg"
Så igår spelade vi alltså omgång 13. Detta för att matchen behövde flyttas på grund av spel i Europa. För Malmö FF en möjlighet att gå upp i ledning, för oss en möjlighet att närma oss toppen. Det gick bra för en sida, tyvärr inte vår.
Efter två misslyckade hemmamatcher som mot Halmstad ledde till förlust var vi inte i det bästa läget för att åka i väg till det kanske svåraste bortamatcher under säsongen. Vårt spel har hackat och det var dags att få det att fungera igen, om inte annat för att få tillbaka självförtroendet igen.
Vi gick ut hårt vilket har blivit vår stil. Omedelbar attack med hög press för att försöka chocka in ett mål direkt i inledningen. Varför inte, det funkade mot Halmstad, kan funka igen.
Tyvärr inte den här gången och efter denna inledning tog hemmalaget över. Vi var som bäst när vi gick på och försvarade med kroppskontakt men det gjorde vi knappt i första. Malmö FF får inte ges utrymme och tid men det fick dom och vi hamnade allt som oftast efter i defensiven. När vi höll i bollen var hemmalaget snabbt på oss och vi hade svårt att komma igång.
Det måste sägas att vi var bättre i första halvlek än vi var i matchen mot Halmstad som helhet. Ingen tvekan. Vårt spel fungerade bättre, vi hittade varandra och kämpade med varandra. Som vi spelade där och då hade vi slagit Halmstad med 4-0. Här är problemet: inget ont om Halmstad men det är något annat att möta ett motiverat Malmö FF på bortaplan och nivån vi kom upp i var inte i närheten av tillräckligt och inte heller i närheten av vår egen förmåga. Sett till hur vi faktiskt kan spela så kan man inte kalla första halvlek något annat än knappt medelmåttigt.
Vi lyckades dock för det mesta att freda vårt mål, undantaget naturligtvis 1-0 som var ett slumpmål snarare än skicklighet från hemmalagets sida (med undantag för förmågan att kasta långt). Rönning kan inte klandras för det och egentligen ingen annan heller. Shit happens.
Andra halvlek var ett rejält lyft. Det gick plötsligt att känna igen det stukade laget som tycktes halta sig igenom första halvlek som Elfsborg. Nu var det inte någon fråga om att ha respekt för motståndet. Det var attack, ett rivigt spel där inget utrymme och ingen tid gavs för att bygga. Åtminstone en stor del av halvleken gick på det sättet. Och det gav oss en pärla till avslut i kassen och ett antal som försmädligt inte gav någon utdelningen, Ondrejkas stolpträff är väl det tydligare av exemplen som kommer för mig.
Slarvet från första halvlek och som hängt med i ett par omgångar (är verkligen alla i matchform?) var dock inte helt utraderat och trots att vi var klart bättre fick vi ändå jaga utan boll en hel del och det slet på oss över 90 minuter. Precis som det slet att tappa bollen när vi försökte jaga uppåt och fick försvara istället.
Malmö FF:s segermål var det klass på och inte heller det kan man döma Rönning för då han skyddade det som man innan måste bedöma som ”rätt” hörn. Backlinjen hann dock inte med och Larsson fick se bollen gå förbi sig, säkerligen till stor frustration för vår kapten och för samtliga gulsvarta. Brutalt.
Ändå var det inte över förrän Marko Johansson stod för sin bästa insats i matchen och stoppade Ndiones nick från nära håll i slutsekunderna. Där vi verkade nedslagna i första kämpade vi hela vägen fram i andra men tröttheten satte sig väldigt hårt på precision och beslutsfattandet och Malmö FF kunde spilla tid.
Vi förlorade för fjärde gången i år och andra matchen i rad. Det är tungt och det måste vända snart om vi inte ska få en svår kamp att ta oss uppåt i tabellen. Men, och det här är viktigt, vi var inte bara bättre i den här matchen som helhet, vi var bättre i andra halvlek än i första. Varför är detta viktigt? Jo, därför att i ett antal matcher har det varit tvärtom. Vi var bättre och vi var otroligt nära att kvittera ett antal gånger. Andra halvlek gav för mig ett stort hopp om att det här kommer vända och det vore inte en sekund för tidigt.
