Krönika: 8 mål mellan himmel och helvete
Under 94 minuter togs vi från himmel till helvete och tillbaka igen. I alla fall nästan.
Hemmamatch mot Östersund.
För första gången 2017 var jag äntligen på plats på Borås Arena. Tillsammans med mig fanns naturligtvis far och den här gången också min sambo och, för första gången någonsin, en av mina brorsöner. Detta gjorde matchen bara ännu viktigare, åtminstone för vår lilla grupp.
Majsolen lyste värmande ner över oss när vi anlände till Arenan och var ren njutning för dom flesta av oss. Kanske inte lika mycket för personalen i kiosken eftersom dom fick arbeta med solen i ögonen hela tiden. Ett öde som också drabbade Ellegaard i första halvlek.
Så, efter att Stå upp för Elfsborg klingat ut och lagen presenterats var det då dags för oss att vinna mot Östersund. Det var förvisso bara sjätte omgången som spelades igår men vi ligger inte direkt i toppen och vi har inte råd att hamna för långt bakom. Alltså var det seger som gällde och det började ganska bra.
Elfsborg tog omedelbart kommandot och efter två heroiska räddningar i rad tvingades Östersund se Alex Dyer bomba in 1-0 redan i 7: e minuten.
Östersund svarade och kunde faktiskt ta sig ner till vårt målområde ett par gånger men utan att verkligen hota. Vår defensiv fungerade väl när spelet kom ner mot Ellegaard och där kunde det mesta avstyras. Uppenbarligen fanns det en del problem att få tag på motståndarna när dom hade en större yta att spela över och ovanpå detta krävdes det inte särskilt mycket kontakt mellan gulsvarta spelare och dom rödklädda innan domaren blåste frispark.
Jag vill ogärna klaga på domare, dels för att min syn på matchen är klart jävig och dels för att det inte är världens enklaste jobb, men jag tror inte ens han själv tycker att insatsen igår var särskilt jämn.
Den defensiva insatsen, där jag särskilt vill lyfta fram Jönsson och Olsson, var avgörande i första halvlek. Olsson inte minst var ständigt närvarande och var dessutom oerhört viktig i att få bollen att gå offensivt igen vilket den inte gjorde överdrivet många gånger. Elfsborg tvingades passa bollen fram och tillbaka på eget område i långa stunder i försök att dra isär Östersund men då Östersund körde sin vanliga ”dragspelsteknik” (det vill säga att dom spred ut sig och lämnade ett avlångt öppet fält fram till sitt eget målområde men var ständigt redo att dra ihop sig och försvara även där) gav det ovanligt lite i fördel. Vi kom dock fram ett par gånger och i 32: a kunde Prodell få till ett läckert mål.
Östersunds styrka var, precis som förra året, hastighet och teknik och det gör dom till motståndare man inte skall underskatta. I första halvlek hade dock Elfsborg så pass bra koll på dom att deras styrkor i det närmaste neutraliserades.
2-0 med bud på mer och vi såg fram mot andra halvlek när vi tog oss tillbaka till kiosken för den traditionella koppen kaffe.
Sedan rasade allt. Av någon anledning släppte vi i stort sett hela vår offensiv när vi kom tillbaka för andra halvlek. Andrabollarna som suttit som klistrade vid gulsvarta fötter i första rann nu nästan varje gång till Östersund och när vi försökte lyfta uppåt hamnade allt som oftast Frick helt ensam med en mängd motståndare runt sig och ingen att passa. Överhuvudtaget var det många passningar som gjordes helt utan precision och ju mer vi fick jaga Östersund ju tröttare blev vi.
2-1 målet kom i 62: a minuten men kunde lika gärna ha tagits av Ellegaard. Ett rent turskott på nära håll men nog så viktigt för våra motståndare.
Det var bara Östersund efter det. När timmen passerats tappade vi även defensiven från organiserat till panikartat och gästerna var inte sena att utnyttja denna svaghet. I 78: e tappade vi helt markeringen av Ghoddos som helt ensam fick drämma till bollen för 2-2.
Östersund kände medvinden och stormade fram. Snålblåsten mot oss blev samtidigt allt mer frostig och Horn lyckades få sig själv utvisad i 83: e.
I 85: e tappade tog sig Östersund ännu en gång utan större svårighet fram genom vårt oorganiserade försvar och Hopcutt kunde mer eller mindre obevakad nicka in ledningsmålet.
För vår del befann vi oss i kris. Det saknades en tydlig idé, det saknades kommunikation och det saknades en samlande ledare som kunde vända trenden. Vi tycks dessutom helt ha släppt idén med en utvald defensiv mittfältare vilket förvisso öppnar för en större bredd framåt men gör oss oerhört sårbara i matcher där vi tvingas springa som igår och när ingen verkar ha det ansvaret kommer det att smälla som igår. Jag säger inte att vi måste ha en Haugerklon men jag tror att det är nödvändigt att ge en mittfältare ett högre defensivt ansvar för att kunna avstyra fler anfall och lugna ner motståndarnas attacker.
När 2-4 kom efter straff valde vi att lämna Arenan. Själv funderade jag på hur jag skulle formulera detta nederlag i en krönika som jag inte såg fram mot att skriva. Men när vi kom ner för trappan till läktaren hördes plötsligt ett jubel. Jag rusade tillbaka och fick till min stora glädje höra hur publiken vrålade Lasse Nilssons namn (vilket jag utan att skämmas kan säga att också vi gjorde).
När denna hjälte satte 4-4 på straff i 94: e minuten(!) jublade jag och sambon på vår väg tillbaka till bilen.
På mindre än fyra minuter hade vi alltså vänt ett brutalt nederlag till ett oavgjort resultat. Ett resultat som kändes väldigt mycket som en seger och när Östersund med tomma blickar stirrade med misstro mot resultattavlan kunde vi med glädje samla in ett poäng.
Det var inte en bra andra halvlek av Elfsborg. I ärlighetens namn var den rena skärselden men på tilläggstiden visades något annat. På tilläggstiden var passningarna med medvetna och det fanns någon som kunde plocka upp bollen som tappades och det var allt som krävdes.
Jag har svårt att förstå hur vi kunde tappa vårt spel så totalt i andra halvlek (för vi tappade det innan Östersund reducerade) men jag är lycklig över att vi hittad det igen innan det var för sent.
