Krönika: En känsla av förlust
Det var så onödigt, så otroligt onödigt.
Ibland kan en oavgjord match kännas som en seger och ibland som en förlust. I grund och botten är det inte särdeles svårt att utröna varför då det handlar om känslan som matchen i sig har givit. Om vi leder matchen och har initiativet då blir oavgjort ett misslyckande. Och om vi kämpar i motvind men ändå lyckas kvittera alternativt hålla nollan, då känns det positivt. Med andra ord är det kort och gott en fråga om perspektiv.
För mig är troligen perspektivet något annorlunda än för dig som läser detta. Den senaste matchen jag såg var den snöiga förlusten mot Djurgården och därmed var det så att säga min ”senaste” match när jag satte mig för att se gårdagens. Jag är naturligtvis medveten om vad som hände mot Örebro och jag har sett målen spelas upp ett antal gånger men det ger inte samma uppfattning om vad som faktiskt hände.
Då jag reste till Krakow torsdagen den 20/4 kunde jag, av naturliga skäl, inte se matchen mot Örebro. Lyckligtvis var far hemma och kunde rapportera till mig det löpande resultatet fram till slutsignalen och vi kunde tillsammans över nationsgränserna njuta av att Elfsborg lyckades vinna med 3-0. En seger vi alla behövde och en serger vi alla nog förväntade oss och i det närmaste krävde.
Sanningen är ju den att statistiken har visat oss att Örebro inte vinner i Borås och Elfsborg inte vinner i Örebro. Eftersom matchen spelades i Borås var det därmed extra viktigt. Tre matcher hade spelats innan och gulsvart hade inte imponerat annat än i 25 minuter av sanslös effektivitet mot Kalmar FF. Undermåligt spel mot AIK och en frånvarande insats mot Djurgården har oroat och en förlust mot ÖSK hade för mig varit ett oerhört starkt bevis på att det verkligen inte står rätt till med mitt älskade IFE.
Nu vann vi dock och resultatet åsido var det enligt far en stark insats vilket i sammanhanget nästan är viktigare. Tidigt mål av Prodell och ännu en stark insats av Lundevall tillsammans med ett bättre fungerande spel var en underbar indikation på att vi kanske kunde vara på väg att ta oss ur gropen vi hamnat i. Åtminstone att vi slutat gräva och höjt oss över den jordiga bottnen.
Det var då.
Igår var det då dags för bortamatch mot Sundsvall och dom flesta av oss hade nog gott hopp. Jag satte mig som sagt med Djurgårdsmatchen i färskt minne och därmed var det utifrån den jag jämförde trots segern mot Örebro. Med andra ord var jag, trots seger och positiv statistik mot Sundsvall, något orolig för vad som skulle ske.
Jag måste säga att det började bra. Inledningsvis var det bara Elfsborg som syntes till och vi fick ett par giftiga chanser direkt. När Sundsvall fick bollen hade vår defensiv bra koll på dom och fastän dom rann igenom ett par gånger var det för det mesta en mur dom stångades mot. Vi satsade hårt framåt och försökte dessutom i större utsträckning än tidigare satsa på att tråckla in bollen framifrån snarare än från sidan. Ett positivt initiativ, vi måste kunna få in bollen till avgörande lägen på fler än ett sätt.
Hård satsning framåt brukar ofta innebära försvagad insats bakåt och det får man nog säga att båda lagen gjorde sig skyldiga till igår. Chans på chans på chans åt båda hållen men samtidigt fick ingen sida till precisionen eller styrkan i avsluten och sålunda inga mål under första halvlek.
Jag kan inte påstå att jag såg helt positivt på det här. Om vi bortser från bristen på precision (vilket naturligtvis kunde ha förlåtit mycket för vi kunde ha vunnit med stora siffror) och bara tittar på vad som hände kan vi slå fast att vi offrade mittfältet i en jakt på mål som inte gav tillräckligt mycket. Naturligtvis älskar jag att se Elfsborg bryta sig igenom och komma till avslut (ännu mer när bollen går i nät) men denna kavalkad av chanser som Sundsvall fick till visade på klara brister. Och defensiven som var så kontrollerad i början tappade i precision ju längre halvleken led. Vi tappade helt att hålla en defensiv mittfältare när både Simon Olsson och Alex Dyer höll sig högt uppe och dessutom precis intill varandra vilket bara är ett slöseri med möjligheter.
Fricks mål i 53: e förbättrade läget för oss och vi återtog det mesta av kontrollen och saktade ner spelet. Självförtroendet syntes i spelet och passningarna som tidigare varit lite sisådär hamnade oftare rätt. Jämfört med Djurgårdsmatchen var vårt passningsspel igår otroligt mycket bättre även om det fortfarande behövs finslipning. Och vad gäller att hålla motståndarna borta från vårt målområde var det alldeles för mycket marginaler som arbetade för oss, ett starkare lag än Sundsvall hade gjort betydligt större skada.
Nå, vi hade alltså kontroll och satsade på att spela av tiden snarare än att anfalla. Ett enormt misstag när vi bara leder med 0-1. Det kan väl inte bara vara så att vi kan ha kontroll genom att spela ”långsamt”? Det är bra att hålla i bollen och låta motståndarna springa sig trötta men att dra ner på anfallen så enormt när man bara har en uddamålsledning är att be om att få en kvittering mot sig.
Och det kom ju också, i 85: e minuten, när vi varken hade tid eller energi nog att starta om och verkligen med precision jaga efter en ny ledning.
Det var så onödigt, så otroligt onödigt och det kändes som en förlust.
