Krönika: Olympia är besegrad

Det kändes som att vinna guldet

Jag skrev min första krönika för Svenskafans strax innan säsongen 2012 drog igång. Mitt intresse för Elfsborg är långt äldre än så men det var då min möjlighet att kommentera det hela tog sin början. Ända sedan dess har jag varje år tvingats skriva krönikor om förluster i Helsingborg. I likhet med Guldfågeln Arena i Kalmar (där vi vann förra året för första gången) och Behrn Arena i Örebro har Olympia varit en plats varifrån det av en eller annan anledning varit omöjligt att få med sig 3 poäng. Någon gång emellanåt har vi lyckats med konststycket att få oavgjort och det har i kontexten ändå känts som en sorts seger. Hur illa är det inte när man tittar på listan över kommande matcher och nödvändigheten i att få med sig så många poäng som möjligt och ser att det är match på Olympia och ens hjärta sjunker litegrand?

Nu var det dags igen. Jag tittade på Tv-tablån och fann till min förvåning (eftersom jag trodde att EM-finalen skulle ha spelats först) att Allsvenskan skulle dra igång igen. Jag bekantade mig med tabellen igen och tog sedan en titt på vilka vi skulle möta. Helsingborg på Olympia. Med Elfsborg på 9:e plats i tabellen, piskade att ta poäng för att inte toppen skulle få möjlighet att dra ifrån alldeles för mycket, så skall vi spela på Olympia.
Jag och sambon var hemma hos mina föräldrar under dagen igår och jag uttryckte där min längtan efter att äntligen få slippa skriva en förlustkrönika och fick en halvhjärtad tröst som mer eller mindre lät ”den här gången, kanske”. Ja, tänkte jag. Den här gången kanske.

Elfsborg ställde upp 4-4-2 inför matchen vilket jag fann vara en intressant idé. För kännare av det gulsvarta laget är det knappast förvånande att just 4-4-2 aldrig varit Elfsborgs melodi. Inte minst för att Anders Svensson inte ansåg sig kunna prestera på topp i den typen av spel. Dom flesta lag som använder sig av 4-4-2 spelar ett rakt spel och det är definitivt inte det Elfsborg gör.
Detta sagt tror jag att denna förändrade uppställning kan vara ett bra steg framåt i utvecklingen av Elfsborg 2.0 (Elfsborg efter Anders Svensson) framförallt eftersom Elfsborg lyckades utnyttja uppställningen utan att tappa det som urskiljer det gulsvarta spelet. Dessutom har jag aldrig varit ett fan av den ensamme anfallaren på topp då det har en tendens att bli han mot en vägg av punktmarkerande försvarare. Nej, två anfallare med understöd av ett rörligt lag därbakom är melodin.

Vidare vill jag lyfta fram den goda utvecklingen hos Haglund och manskapet i att kunna förändra och tänka om när förhållandena förändras på planen. Igår såg jag inte skymten av det tidigare så krampaktig greppet om ”den första idén”. Istället skickades bollen över till andra sidan av planen där en villig medspelare omedelbart satte igång med en ny ”idé”. Vi kontrade istället för att spela bollen fram och tillbaka på egen planhalva i väntan på att motståndarna skulle vända om till defensivt spel och slutligen ändrades spelsystemet om när vi gjorde byten. Det kan tyckas som självklara saker det här och i viss mån kan jag hålla med. Men oavsett hur självklart det må vara har allt detta haltat betänkligt under lång tid i det gulsvarta spelet. Igår fungerade det.

Det var lite uppstartkänsla över inledningen av matchen igår. Träningen har naturligtvis varit igång ett tag och träningsmatcher har spelats men det gick inte att ta miste på. Goda intentioner men lite rost i maskineriets precision. Där var en hel del felpassningar och, mer oroande, en del rent egendomliga försvarsspel med korta passningar inom laget i vårt egna målområde.
20 minuter in hade Hedlund varit framme och nosat på Helsingborgs målområde utan att det varit riktigt farligt men Elfsborg hade spelat sig fram till Hedlunds halvmöjlighet och det gav det klart positiva beskedet att rosten i maskineriet redan börjat slipas bort.
Redan innan halvtimmen hunnit passerats hade Elfsborg spelat sig fram på makalöst vackert manér och Helsingborg verkade i det närmaste vara helt bortspelade.

Sedan kom det.
Efter en läcker assist från Lundevall satte Nilsson 0-1 i 35:e minuten och min glädje i fåtöljen var enorm. Elfsborg ledde på Olympia i en halvlek som Elfsborg dominerade inte bara i effektivitet utan också i nästan all tillgänglig statistik.
Vi gick till pausvila i ledning.

Och kom ut till en andra halvlek som inleddes på sämsta möjliga sätt med att Helsingborg kvitterade genom Dahlberg. Strax därefter hade vi en enorm tur att giganten Ellegaard ställde sig i vägen för Jordan Larssons friläge. Annars hade vi straffats väldigt hårt för dominansen i första halvlek. Larsson verkar ju av allt att döma också ha varit offside men det är mindre att bråka om eftersom anfallet rann ut i ingenting. Vårt initiativ var förlorat under dom första 20 minuterna av andra halvlek och Helsingborg stormade fram med en styrka som helt saknats under första halvlek. Vilket naturligtvis fick Elfsborg att se än blekare ut.
2-1 i 58:e efter ett ”Henke Larsson”-mål från Jordan Larsson och ännu en gång sjönk mitt hjärta. Det var på väg att hända igen. Jag hoppades och försökte tänka styrka till mitt lag men i det ögonblicket verkade det som förgjort. Vår defensiv haltade och vår offensiv var full av felpassningar och bortsparkade bollar. Fanns det i oss att höja oss ännu en gång?

Svaret på kom som ett rungande ”ja” när Rohdén drog till med en kanon en bit utifrån och satte 2-2 i 66:e och Elfsborg var tillbaka i matchen. Styrkan och spelet fick ny luft och Elfsborg visade med all tydlighet att den här gången skulle vi inte vika ner oss förrän slutsignalen.
När Randrup sedan satte 2-3 i 78:e skrek jag så att man kunde trott att vi vunnit SM-guldet.
Helsingborg kämpade på men med sitt mest offensiva vapen skadat var det tungrott för hemmalaget. Med bara sekunder kvar fick dom dock en hörna och alla, inklusive målvakten, rusade upp.
Bollen skickades ut och nådde fram till Lundevall som rusade iväg med den mot det nästan helt oförsvarade målet, att han ens orkade springa med så många kilometer i benen var imponerande bara det, och Helsingborg kunde bara se på när bollen retsamt långsamt rullade in för slutresultatet 2-4.

3 assist och 1 mål för Lundevall och för första gången sedan 2007, för första gången i en krönika, kan jag äntligen skriva att Elfsborg besegrat Helsingborg. Och vilken seger sedan.
Tack för det här Elfsborg. Det kändes som att vinna guldet.