Lovande
Jag ska vara ärlig. Efter förra årets katastrofala matcher direkt efter landslagsuppehållet oroade det mig att det nu var dags igen. Ni minns säkert att vi 2012 gick från åtta poängs ledning, och en redan säkrad vinst, till att först förlora med 5-1 mot Åtvidaberg och sedan behöva kämpa om varje poäng för att ens hålla oss kvar i toppen av tabellen. Nu gick det ju ganska bra i slutändan men känslan då var att vilan inte alls fört med sig något gott. Den här gången skulle vi dessutom ställas inf
Laguppställingen för matchen och dess för och nackdelar var det givna samtalsämnet mellan mig och min far under den fyrtio minuter långa resan in till Borås och vi var båda överrens om att Elfsborgs breda spelarkapital nog skulle kunna täcka upp luckorna som öppnats, men hur väl och hur länge? Stefan Larsson till exempel var ju ett ganska osäkert kort och Niklas Hult, trots sin redan bevisade talang och kvickhet, skulle ju spela sin första match i startelvan sedan oktober.
Minns också att Elfsborg denna säsong inte gjort särskilt pigga första halvlekar.
Kanske berodde det på att det var nödvändigt att kompensera för saknaden av Anders Svensson eller för att man ville visa att landslagsvila inte behövde betyda usla resultat? Oavsett vad så inledde Elfsborg med en energi som vi inte sett röken av den här säsongen och pressen som sattes var hård och skoningslös. Alla tog ansvar och passningsspelet var lika vackert som effektivt. Om denna offervilja behålls när Svensson återkommer så höjer vi oss ytterligare ett steg och vem vet hur långt vi då kan nå.
Elfsborg försökte på först den ena sättet, omedelbart efter på det andra och strax därefter på det tredje men ovilliga marginaler och ett då och då starkt försvarspel från Gefle höll nollan i första och ju närmre klockan kröp mot 45 minuter ju mer började idéerna att tryta. Detta blev än mer tydligt i andra halvlek då Gefle tilläts att hålla mer i bollen och dom förut så perfekta passningarna började hamna fel. Under andra halvlek framträdde även en ovilja att satsa på avslut. Det kändes som att alla letad efter att få till det perfekta läget och ingen ville försöka och riskera att misslyckas. Då blev det också som det blev och matchen slutade med ett frustrerande kryss. Det känns extra surt eftersom Gefles omtalat svåra försvar faktiskt var nästan helt uppluckrat i första halvlek.
Detta sagt måste jag tillägga att försvarsmässigt gjorde Elfsborg en av sina bästa matcher hittills under denna säsong. Tom Söderberg kanske skulle behöva träna lite på uppspelen men annars skötte han och Sebastian Holmén sina uppgifter med bravur. Med god hjälp av den aningen ringrostige men lovande Stefan Larsson och den alltid like stabile Johan Larsson oskadliggjordes Gefles kontringar näst intill fullständigt. Stefan Ishizaki, som fått ta över Svenssons roll som spelfördelare, skötte sig strålande och i likhet med Victor Claesson gjorde han sin bästa match på länge.
Ändå slutade det alltså oavgjort.
Var då denna match lika illa som förra årets fullständiga genomklappning på bortaplan mot Åtvidaberg?
Nej, självklart inte. Inte ens i närheten. Men vi kryssade en match som vi hade alla chanser att vinna och vinna stort.
I ärlighetens namn har jag svårt att vara helt nöjd och samtidigt är det lika svårt att vara helt missnöjd. Det får stanna på bedömningen: Lovande.
