Krönika: Elfsborgs 2013 - Guldfesten som kom av sig
Det gick inte riktigt som det var tänkt.
Allsvenskan 2013 är nu officiellt över och färdigspelad. Det finns några kvalmatcher kvar men dom tillhör inte seriespelet på samma sätt och är egentligen mest intressanta för klubbarna som matcherna berör och dom som vill suga åt sig den sista svenska fotbollen för året.
För Elfsborg är verkligen Allsvenskan avslutad men säsongen fortsätter i några veckor till med spel i Europa League vilket är något att se fram emot när höstregnet fyller källaren som en pool (det har hänt ett par gånger i år hittills).
Säsongen 2013 skulle bli ett segertåg som i jämförelse skulle få guldåret 2012 att blekna. Vi skulle bli det första laget som försvarade SM-guldet sedan Djurgården gjorde det 2003. Vidare skulle vi kriga oss fram till Champions League och bli det första svenska klubblaget att ta sig till gruppspelet sedan Helsingborg i början av 2000-talet.
Inför denna satsning värvade Elfsborg spelare som skulle föra med sig spetskompetens och se till att det blev mål i matcherna istället för bara mer eller mindre välriktade försök. Med dessa nya värvningar skulle vägen mot internationella framgångar mer eller mindre vara säkrad och fulla av självförtroende, ledda av tränaren som tog guld sitt första år på posten, gick vi ut till strid.
Det gick inte riktigt som det var tänkt.
Försäsongen kom av sig fullständigt och det hängde som en kvarnsten över spelet under den första delen av Allsvenskan. Åtminstone trodde vi att det var så. En usel försäsong kan sänka ett lag till en början men spelar man på elitnivå skakar man av sig det och återtar styrkan. Elfsborg klarade inte av att göra det och det märktes flera gånger.
I nästan varenda match som spelades i årets Allsvenska har Elfsborgs första halvlekar varit rena bottennapp. Vi har inte börjat spela ordentligt förrän i andra halvlek och då har det ofta varit för sent.
Det tog fyra oavgjorda omgångar innan vi tog första segern. Vi stod under säsongen för några rejäla segrar med 6-0 hemma mot BP och 5-1 hemma mot Syrianska. Men sedan förlorade vi med 2-4 på hemmaplan(!) mot Öster, ett lag som vi slog på bortaplan med 1-3. Än mer förvirrande att vi faktiskt förlorade med 1-0 på bortaplan mot BP.
I årets dubbelmöte mot IFK gick blåvitt ut med totalsegern efter oavgjort på hemmaplan och 3-1 förlust i Göteborg. Ännu sämre gick det mot årets vinnarlag Malmö FF som besegrade oss i båda matcherna (2-1 och 0-2).
Någonting positivt kan ändå sägas om resultaten över säsongen. Vi förlorade åtta matcher, spelade oavgjort i tio och vann faktiskt tolv. Det duger inte om man skall vara bäst i Sverige, men summeringen ser ändå bättre ut än man skulle ha kunnat tro.
Låt oss ta en titt på några av spelarna.
Amadou Jawo har haft det motigt i Elfsborg och fick till slut i stort sett ingen speltid alls. Denna spelare som fått ta emot väldiga mängder med klagomål lånades ut till Djurgården och gjorde där succé och blev främste målgörare. Det har glatt mig att se hans framgångar och jag hoppas att han får stanna kvar och fortsätta sitt segertåg.
Henning Hauger värvades inför säsongen för att stärka mittfältet men har på grund av skador och diverse svårigheter med att passa in i spelet inte lyckats leverera särskilt mycket.
Abbas Hassan kom tillbaka och återtog sin position som andremålvakt. Hassan har av naturliga skäl inte fått spela särskilt mycket men den tid han har spenderat i kassen talar till hans fördel. Det är tryggt att veta att det finns sådana tillgångar om Ellegaard av någon anledning inte kan stå i mål.
Tom Söderberg kom till Elfsborg som ett vapen i luftrummet och för att stärka försvaret. Han har förvisso stått för en del nickmål och några härliga rensningar men på det hela taget har hans säsong varit ganska dålig. Ett stort skäl till detta är att han, enligt egen utsago, inte riktigt klarar av Arenans platsgräs men det dåliga självförtroendet har visat sig ett par minuter in i nästan varenda match han spelat.
Mikkel Beckmann kom till Elfsborg med ganska lite speltid under bältet men stod nästan omedelbart för det mål som förde oss till Europa League, och det mot hans gamla klubb dessutom. Han är den enda värvningen som verkligen har fungerat även om det mot slutet har märkts att det är tungt även för honom. Hans 2013 får ändå rubriceras som godkänt.
David Elm lämnade efter långa perioder av skador och bänknötande och återvände till sin gamla klubb Kalmar FF. Väl där har det lossnat för honom och han har stått för flera avgörande insatser.
James Keene har skickats runt dom senaste åren och när han varit i Elfsborg fått sparsamt med speltid.
Han har 2013 äntligen åter fått chansen att visa vad han går för i gulsvart och han har verkligen varit en återvändande räddning, två mål mot AIK i premiären inte minst. Nästan den ende spelaren som verkar vara lika fräsch och stark efter trettio omgångar som när säsongen började, den andre än Johan ”Maratonmannen” Larsson.
Nämnde Larsson har haft ytterligare en lysande säsong och det skulle förvåna mig om han är kvar särskilt länge till. Det jag kan garantera är att han kommer lämna ett stort tomrum efter sig som kommer bli problematiskt att fylla.
Anders Svensson har haft en godkänd säsong men problemen rörande tränare, spelsystem och, tror jag, kontrakt har satt sina spår. Detta sagt är Anders Svensson en spelare av högsta klass som Elfsborg skulle bli bra mycket fattigare utan.
Anmärkningsvärt är att han under 2013 inte gjorde ett enda mål i Allsvenskan.
Det har däremot Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson, Marcus Rohdén och Viktor Claesson gjort. Deras 2013 började tungt men har på det stora hela gått uppåt. Godkända prestationer men i likhet med nästan hela laget har det inte varit toppklass.
Slutligen kommer vi till den största värvningen av dom alla – Muhamed Bangura.
Han kom till Elfsborg som en prestigevärvning under näsan på AIK och det var klacken noga med att understryka i början. Förväntningarna var naturligtvis skyhöga men vi hade alla tålamod med att det tog ett antal matcher för honom att komma igång. Sedan gick satsningen på Champions League i stöpet och Bangura blev alltmer osäker, fumlig och ointresserad ju längre han spelade, dock utan att kostnaderna för honom sjönk.
Det har luftats att Mohamed Bangura kan säljas till Elfsborg om intresse finns. I min mening är lånet av Bangura en sportslig och ekonomisk felsatsning av Elfsborg. Han har redan kostat föreningen enorma summor och har, med tanke på skälen till värvningen, inte bidragit med något alls egentligen.
Mohamed Bangura har talang det skall jag inte förneka men av en anledning eller flera har den inte visat sig i gulsvart uniform och att då till ytterligare enorma kostnader vänta in den, när vi har gått om egna talanger som väntar på chansen, är ren idioti.
Ett stort skäl till att det inte fungerat som det skall i spelet är att vår tränare för större delen av säsongen arbetade efter idéer som inte fungerar i Elfsborg. Att det var så blev bara mer och mer tydligt för varje vecka som passerade och han fick helt sonika sparken. Klas Ingesson tog över och förbättringen är märkbar även om resultaten inte förbättrats något vidare enormt.
Oavsett detta tror jag att samtliga spelare som fortfarande är kvar 2014 kommer ha en bättre säsong, om inte annat för att det då ”bara” är SM-guldet som gäller, och Elfsborg kommer åter visa att vi är bäst i Sverige.
Sista matchen i Allsvenskan då?
Ett sargat lag stod för en usel inledning utan inspiration. Stark insats dock av Anton Lans och Adam Lundqvist. Andra halvlek var klart bättre och resulterade också i seger efter superräddning av Ellegaard och mål av Rohdén lysande framspelat av Beckmann.
Insatsen i andra halvlek är lovande inför Europa League-matcherna som återstår.
Skall Elfsborg avsluta säsongen på plus?
PS.
Elfsborg kommer behöva ordna en huvudtränare till 2014.
Möjligen kan det bli så att Klas Ingesson stannar kvar och det känns för tillfället som en tillfredställande lösning. Men om det nu inte skulle bli så har jag ett förslag.
Det var snack om att Magnus Haglund skulle göra comeback innan det visade sig att han stannar i Lilleström.
Det var väl ändå det bästa som kunde ske. Haglund själv verkar trivas där, klubben trivs med honom av allt att döma och det är sannolikt en fördel för klubben att köra på samma tränare för kontinuitet och trygghet.
Jag kan inte påstå att jag sörjer över att han inte kommer tillbaka. Missuppfatta mig inte nu, jag har inget personligt emot Haglund. Inte på minsta sätt. Men låt oss inte glömma att spelet körde fast under sista tiden med honom vid rodret.
Vårt spel var helt sönderläst och stillastående. Att han då åter skulle ta över Elfsborg vore i min bok att ta ett steg bakåt istället för det välbehövliga steget framåt.
Nanne Bergstrand vore ett intressant alternativ men jag vill lägga min röst och förhoppning på att Tobias Linderoth flyttas upp till att ta hand om A-laget. Han har spelat i Elfsborg och kommer för gulsvarts spelfilosofi framåt. Kort sagt: en elfsborgare för Elfsborg.
