Emil Forsberg om framgångar, motgångar och 90 minuter
Efter en vår med begränsad speltid har Emil Forsberg under sommaren visat varför Malmö FF värvade honom i vintras. Himmelriket ringde upp honom för att höra hur han själv ser på sin säsong.
Kom landslagsuppehållet olägligt med tanke på både din och lagets fina form, eller var det skönt att få några veckors paus från tävlingsfotboll?
– Det är svårt att säga. Man vill ju alltid spela fotboll, samtidigt är det skönt att få koppla av och rensa skallen lite. Det är lite både och, men i stort har det varit gott med en paus.
Augusti var riktigt kul med idel segrar, serieledning och fantastiskt väder. Kan det bli bättre?
– Knappast.
Är det bara att, så att säga, köra på nu närmast mot Djurgården, eller är det något som du personligen känner att du behöver förbättra?
– Som du säger så var augusti en fantastisk månad, och nu vill man ju försöka rida kvar på den vågen. Nu har det varit ett kort uppehåll och det gäller att hitta tillbaka dit, och jobba hårt i både träning och match. Det gör vi också. Vi kommer att gå in till matchen mot Djurgården med samma självförtroende som vi hade för några veckor sen, och tro på det vi gör.
Det känns som att du har hittat din roll inte bara i laget utan också i startelvan. Håller du med om det?
– Mm. Det känns bra tycker jag. Jag försöker jobba hårt och utveckla mig hela tiden, så det är klart att det är roligt att då få spela varje match. Nu har jag blivit ordinarie och det är bara upp till mig att förbli en startman.
Tog det tid… Eller så här, du och Ricardinho spelar på samma kant. Hur fungerar det tycker du?
– Det fungerar bättre och bättre för varje match. Det är lätt att spela med honom. Enligt mig är han Sveriges bästa vänsterytterback, så det är inte särskilt svårt att anpassa sig efter honom. Vi försöker göra det enkelt för varandra; han låter mig göra det som jag är bra på och jag låter honom göra det som han är bra på. På det sättet kompletterar vi varandra bra.
Ricardinho är väldigt offensiv, vilket ställer en del defensiva krav på dig. Är det något som du behöver jobba mycket mer på eller har ni hittat ert samarbete fullt ut?
– Det är klart att sånt alltid kan bli bättre. Ricardinho är riktigt bra offensivt och jag blir allt bättre med den defensiva biten. Men det är en process, även om jag tycker att det går rätt bra redan nu.
Om jag säger att Brommapojkarna borta den första juni var ett vägskäl för dig, så antar jag att du håller med mig.
– Absolut, helt klart. Där gjorde jag två mål och så väldigt mycket släpper att få göra mål. Därefter kan man slappna av på ett helt annat sätt. Det var jätteskönt.
Efter det har du spelat alla allsvenska matcher från start.
– Ja.
Handlar det bara om ett ökat självförtroende efter den matchen som gjorde att du blev bättre eller finns där andra ingredienser också?
– Mycket är det självförtroendet som man får av att starta matcher och att det går bra. Sen kommer man in i det mer och mer; kontinuitet är viktigt. Ju mer man spelar desto bättre känns det. Rikard (Norling) gav mig förtroendet att spela och då gäller det att visa att man är värd det. Vilket jag tycker att jag har gjort eftersom det har gått så pass bra för mig.
När i tiden, i vilken match, kände du att du numera är en startman?
– Eh… Alltså… Jag ser mig nog aldrig som en riktig startman, som kan ta det för givet, utan jag tänker att jag måste göra allt på varje träning och match för att få spela. Och det är kanske med den insikten, att jag verkligen måste prestera på alla träningar och matcher och inte slappna av och känna mig nöjd, som gör att belöningen nu kommit. Jag tar inte något för givet, utan jobbar så hårt jag kan i varje sekvens på planen. Det är så jag försöker tänka.
Mår du bäst av att känna den pressen på dig att du hela tiden måste vara på tårna eftersom det finns folk där bakom dig som gärna spelar i stället för dig, eller kan det vara skönt att uppleva dig som åtminstone hyfsat säker på en startplats?
– Det är oerhört viktigt att det är hård konkurrens om att få spela, det är då man presterar tänker jag. Och den situationen har vi i MFF med fantastiska spelare som bland andra (Simon) Kroon och Petar (Petrovic) som knackar på dörren och vill vara med från start. Så man kan inte slappna av för en sekund. Och det är så det ska vara i en storklubb. Den dagen man tar något för givet och man börjar ta det lite lugnare, då är man snart på bänken.
Men å andra sidan måste väl tryggheten finnas där att kunna misslyckas eller kanske ha en match då man är mindre bra utan att bli petad för det, eller hur?
– Jo, det är den. Så är det. De dagarna då allting kanske inte stämmer så är det skönt att veta att man nog ändå får starta nästa match bara man jobbar hårt och ändå gör sitt bästa. Men för den sakens skull får man som sagt inte slappna av och tänka att man har råd med mellandagar.
Din vårsäsong var ju lite si och så, där vändpunkten sen kom mot BP som vi pratade om tidigare. Du började med att sitta på bänken till dess att du startade mot AIK borta och ytterligare någon match. Därefter blev det bänken på nytt och ibland inte ens inhopp. Började du någon gång under den perioden tvivla på dig själv?
– Det är klart att man gör det. Jag började fundera på vad som gått fel, vad jag behövde göra för att få spela mer. Samtidigt försökte jag att inte tänka för mycket i negativa banor. Jag pratade mycket med min pappa (Leif Forsberg, tidigare spelare i GIF Sundsvall, reds. anm.) under den tiden och vi talade om vad som är viktigt att tänka på och så där. I slutändan gäller det att fortsätta jobba hårt hela tiden; man kan ju inte lägga sig ner och dö för att man sitter på bänken. Det var bara att fortsätta visa för Rikard att jag är värd en plats, att jag ville spela från start.
Började du också tvivla på det riktiga i att lämna Sundsvall för Malmö?
– Nej, aldrig. Jag har hela tiden ändå trott på mig själv, att chansen måste komma till slut. Dessutom trivs jag väldigt bra här i stan, så jag har aldrig haft hemlängtan av den anledningen. Det var tungt ett tag under våren när jag inte fick spela, men inte ens då fanns tanken på att jag hade valt fel stad och klubb att gå till.
Vad var det du saknade under den perioden? Var det svårt att komma in i det högre tempot, var det bristande självförtroende eller var allt bara Rikard Norlings fel?
(Skratt) – Jag vet inte. Jag tycker att jag kom in i tempot bra redan från början och kände inte att jag hade några problem att anpassa mig. Det var nog mer då att jag ville visa hur bra jag är, visa vem jag är som fotbollsspelare. Kanske låste det sig lite för mig där, jag var nog för ivrig att bevisa för alla att jag var värd att få spela. Jag överarbetade en del situationer, vilket ledde till att det låste sig ännu mer. Rikard och jag pratade mycket under den tiden.
Många höjer honom, Rikard Norling alltså, till skyarna för hans sätt att behandla och prata med er spelare. Kan du förklara vad det är som gör honom så bra?
– Jag var förstås besviken över att inte få spela, men när han pratade med mig förstod jag vad han menade, varför han satte mig på bänken. Han är helt enkelt väldigt duktig på att prata med en; man förstår vad han säger och vad han menar. Det gör det lättare att gå vidare och verkligen kämpa på.
Här kommer en tämligen dum fråga: Hur mycket trivs du med att spela inför runt 24 000 åskådare?
– Det är otroligt alltså. Jag kommer från att spela inför 1500, så bara att få spela inför 10 000 är underbart för mig. 24 000 är helt fantastiskt och något man vill göra varje match. Det höjer en verkligen att spela inför en så stor publik. Alltså, vad ska jag säga… Trycket här är helt makalöst. Man märker vilket stöd MFF har bland folket, och det gör en nästan rörd.
Hur är känslorna i din kropp när du står och väntar på att matchen mot IFK Göteborg ska börja, med det livet på läktarna och den spänningen som finns inne på stadion?
– Man vill bara ut. Man vill bara ut och spela, spela inför den publiken. Det är det man längtar efter varje vecka, och det är klart att det blir ännu mer av de känslorna när det är en sån stormatch. Det är få förunnat och man försöker njuta av stunden och spela så bra fotboll som möjligt.
Har din familj varit nere och sett dig spela?
– Ja, morsan och farsan var nere i juli och tittade. Det var när vi mötte Drogheda och då gjorde jag ju mål, så det var vältajmat får man säga.
Att spela i MFF, det som du upplever nu, var det som du hade trott och hoppats på innan du skrev på kontraktet?
– Alltid när man sett laget på teve så har man drömt om att få spela i MFF. Och nu när man är här… det är otroligt. I början var det knappt att man fattade det. Det har varit superroligt och det är så bra som det kan vara tycker jag. Både på sidan och på planen.
Jag har egentligen bara en fråga kvar som jag tycker bör ställas.
– Okey.
Hur är det med din kondition?
– Åh, den är bra.
Jag tänker på att du oftast blir utbytt i 60-70 minuten.
– Jag vet. Det är Rikards val, personligen känner jag att jag orkar. Det är klart att det händer att jag försvinner ur matcherna, men det är också något som jag jobbar med. Orkar gör jag absolut. När vi mötte Swansea hemma hade jag 90 minuter som jag inte hade några problem med. Så det är Rikards beslut och inte mycket jag kan göra något åt annat än att fortsätta jobba hårt för att få förtroendet ytterligare några minuter nästa match.
Samtidigt är det väl så att det är din och anfallarnas positioner som det oftast byts på?
– Exakt, det är mycket spring på oss både upp och ner så vi blir kanske lite tröttare än en del andra i laget. Samtidigt som jag precis som alla vill spela 90 minuter, så är det bara att acceptera Rikards beslut. Sen är det upp till mig att vara så pass bra i nästa match att han inte kan byta ut mig.
Fast hellre utbytt i 60 minuten än inbytt i 60 minuten?
– Absolut, det håller jag med om.
Lycka till framöver, Emil. Det blir en spännande höst.
– Ja, verkligen. Tack så mycket. Det här ska bli jätteroligt, eller hur?
Verkligen.
– Det måste vara en ordentlig nagelbitare för er supportrar.
Ja, det är nästan med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot upplösningen av Allsvenskan. Och vi kan till skillnad från er inte göra så mycket åt resultaten annat än att stötta er.
– Nä, det är sant. Men så som du och alla andra mår nu, det är väl så riktiga supportrar ska må tänker jag (skratt). Vi får önska varandra lycka till helt enkelt och så gör vi alla vårt bästa. Det tycker jag låter som en god idé, eller hur?
