Emil Forsberg: "Ibland vill man ha bekräftelse att det gått bra"
Både spelare och Himmelrikets redaktion har haft semester väl länge nu. Det var dags att göra något åt det så vi ringde upp Emil Forsberg inför årets första träning i morgon.
Hur känns det att börja en ny säsong?
– Det ska bli jäkligt roligt, jag har verkligen längtat efter den här dagen. Så det ska bara bli kul.
Hur länge har du längtat då?
– Ända sen i november skulle jag tro. När jag hade varit ledig en vecka så började det springa i benen igen, man ville spela fotboll.
Det har väl blivit en del julmat och medföljande drycker, så hur är din fysiska status?
– Den är bra tycker jag. Jag har tränat på en hel del där hemma. Det är klart att det kommer att bli mycket bättre, men den är på uppgång. Dessutom fick vi med oss träningsprogram när vi gick på semester. Så det har blivit en tre-fyra pass per vecka, ibland mer. Jag har spelat lite fotboll, hållit igång på gymmet och gjort det som ska göras där. Det har varit skönt att dra iväg och träna helt enkelt.
Ingen Aladdin-choklad på rygg i soffan?
– Ha ha, nej verkligen inte. Man måste unna sig sånt också, men det får man ta första och andra veckan i så fall. Därefter är det bara pang på det.
När var du tillbaka i Malmö?
– I söndags.
Var du i Sundsvall hela tiden fram till dess?
– Jo. Morsan, farsan och min syster har flyttat så jag har hjälpt till så mycket jag kan där. Någon resa har det alltså inte blivit, jag valde att skippa det den här gången.
Du har ju å andra sidan en med landslaget här snart.
– Om en vecka, ja. Så jag ska nog klara mig.
2013 blev det SM-guld, vinst i Supercupen och hyfsat spel i Europa med 7-0 borta mot skotska Hibernian som mest minnesvärt. Hur toppar ni detta?
– Nytt SM-guld, nytt superguld och ett äventyr i Champions League. Och ett cupguld (skratt). Nä, men det är väl så man får sikta. Vi får inte slappna av nu bara för att vi vann förra året, nu är det 2014 och nya segrar som ska tas. Vi får jobba lika hårt i år, eller till och med ännu hårdare; många lag är revanschsugna och alla vill slå oss, så det gäller att vara på tårna i varenda match. Och ta ut sitt bästa på varje träning för att få ut det mesta av oss.
Med tanke på hur svårt det är för allsvenska lag att ta hem serien två år i rad – finns det risk för en baksmälla efter ett guld? Eller kan det vara så att en viss mättnad infinner sig? Hur motverkar man detta i så fall; det är ju lätt att säga att man ska jobba ännu hårdare men det säger ju alla lags spelare efter ett guld?
– Det är svårt att säga att vi känner mättnad. Detta är det vi lever för och av, och man vill alltid prestera ännu bättre. Nu vann vi SM-guld, och det är helt otroligt, men kommer vi sjua i år så blir det ett piss-år, och hur jävla kul är det då? Det gäller att ladda om batterierna efter varje match och utvecklas både som lag och person. Då tror jag att man inte tänker så mycket på placeringar, utan hellre vill leverera i varje match. Det var så vi gjorde 2013, och det var därför vi vann till slut. Det är det vi måste fortsätta med, titta på en match i taget och komma laddade till just den kommande oavsett vilka vi möter.
Johan Dahlin och Jiloan Hamad har försvunnit utomlands. Det ryktas också om en del andra som kan vara på väg. Det kommer att behöva värvas rätt rejält i vinter, eller hur?
– Ja. Så är det i fotbollen. Är man tillräckligt bra, då blir man intressant. ”Jille” och Johan har gjort det fantastiskt bra under många år, så det är inte konstigt att de har flyttat. Det är sånt som händer, sånt man får leva med. Nu kommer det nytt in framöver, och inget säger ju att det inte kommer att bli jättebra. Jag väljer att se positivt på att det rör på sig i ett lag.
Har du hört något för egen del?
– Om mig? Ha ha, nä du.
Du skrattar.
– Jo, men vad ska man göra. Det känns inte aktuellt det minsta att jag skulle vara intressant för klubbar nere i Europa. Inte än i alla fall.
För ett år sen var du ny i MFF. Kunde du se ett så fantastiskt 2013 komma mot dig då?
– Nej, även om jag naturligtvis hoppades. Det har gått så otroligt snabbt alltihop. Men man ska aldrig sluta drömma, det har jag lärt mig. För drygt ett år sen åkte jag ut med Giffarna (Sundsvall), ett år senare blev jag svensk mästare med Malmö FF. Det går snabbt i fotbollen, det måste man vara medveten om. Både positivt och negativt ska man ha i åtanke. Det är därför som det gäller att jag håller mig fokuserad varje stund, och fortsätter att jobba hårt.
Om det kommer en ny spelare till dig och vill ha råd hur han ska agera för att så snabbt som möjligt komma in i laget och gruppen, vad svarar du honom då? Du var ju som sagt i samma situation förra året.
– Det är svårt. Alla har vi våra olika personligheter; själv är jag ganska tyst och stilla och gör inte mycket väsen av mig. För egen del tog det väl ungefär ett halvår innan jag kom in i laget ordentligt. Det som jag skulle råda honom är att inte köra för fullt från första början, utan ta det i sin egen takt. Jobba hårt, men förstå att allting inte kan vara perfekt redan från dag ett. Spela enkelt, komma in i hur laget spelar och inte känna någon panik om man inte är bäst.
Annars är det väl rätt lätt att tänka så, att man vill visa för alla hur fantastisk man är som spelare?
– Jo, precis. Och det var lite så jag tänkte: Nu jävlar ska de få se hur bra jag är. Det är lätt att det sätter sig i huvudet och att man börjar överarbeta situationer, i stället för att agera på instinkt. Det gäller att komma in i det efterhand i stället. Man är ny i laget och känner kanske inte någon, de vet inte vem jag är eller hur jag spelar, så det gäller att inte stressa. Samtidigt måste man tro på sig själv hela tiden.
Hur funkar det… var det någon i truppen som hade ”hand om” dig, för att du lättare skulle acklimatisera dig?
– Nä, det kan man väl inte säga. Alla pratade med en och det var väl inte så att jag gick till någon för att så att säga prata ut om det gick dåligt på en träning. Vi är ett lag så alla stöttar alla. Mer var det att jag gick till mig själv och tittade på vad jag skulle göra bättre. Naturligtvis fick man också höra från tränaren vad han tyckte jag skulle förbättra specifikt.
Utanför fotbollen då? Du kom till en stad som är rätt mycket större än Sundsvall och det är mycket som ska fixas och ordnas med för att livet ska funka. Hur går det till där?
– Både jag och min flickvän blev väldigt väl mottagna. Vi kom in i det med en gång och vi hade aldrig några problem. Det var skönt att kunna koncentrera sig direkt på fotbollen och inte behöva oroa sig för något socialt vid sidan om. Allting fanns på plats direkt och vi har trivts från första stund. Det var till och med så att vi bägge längtade tillbaka till Malmö när vi var hemma i Sundsvall nu.
För dig är det enklare med lagkamrater och ett liv med fotbollen. Det är inte alltid självklart att en flickvän eller pojkvän hittar lika rätt, som inte känner någon och inte har en naturlig plattform på samma sätt att stå på.
– För min del är det klart viktigast att hon mår bra. Gör hon inte det så mår inte heller jag bra. Det gäller att det funkar. Och det har det gjort redan från början som sagt. Sen är det klart att det är tufft att hitta ett jobb, men det löser sig alltid. Hon får lite jobb då och då. Men hon känner att hon trivs väldigt bra här i Malmö, vilket är tur för mig.
Hur mycket påverkar det en spelare som står i valet och kvalet att välja MFF eller en annan klubb, när vi inte har en tränare för tillfället?
– Det är klart att det påverkar lite grand, om jag får tala för egen del. Det är viktigt att tränaren tror på en och tycker om en som spelare. Men själv ser jag detta som en utmaning. Nu får vi nya möjligheter att utvecklas ännu mer, och vi kommer att få nya tips på hur vi ska spela och så vidare. Men precis som med spelare som vi pratade om innan, så tillhör det här fotbollen. Nu får vi någon ny och lite roligt tycker jag ändå att det är i och med att man nu får visa för en ny person varför just jag ska spela matcher.
Pratar ni i laget mycket sinsemellan om tränarsituationen?
– Nja, nu har vi haft semester så det… Det är klart att man tänker på det, men jag har inte pratat med någon av de andra om det i alla fall. Det blir nog bra tänker jag.
”Jille” satte alltid upp mål för säsongen. Gör du också det?
– Jo, det är klart att man gör det. Ett mål jag hade var SM-guld och det är avklarat. Så nu är det ett nytt guld som blir nästa mål. Tittar jag på mig själv är det att utvecklas ännu mer, att vara jämnare i matcherna. Att få 90 minuter så gott som alltid och göra det bra. Inte bara 60 och sen försvinna. När jag kommer dit, så är det 90 minuter plus tre mål som gäller (ha ha).
Vad krävs för det, att få dina 90 minuter i alla matcher?
– Det gäller att jobba på alla träningar för att bygga upp den fysiska statusen, att man orkar. Träna lite extra på löpningar så att man kommer in i det. Och känna sig hur stark som helst, att ta den där löpningen i slutminuten för att göra ett mål till. Och då gör man kanske fem mål extra över en säsong. Det är så man får tänka.
I höstas pratade du och jag i en intervju om att du alltid blev utbytt i typ minut 60 eller 65. Så här i efterhand, och nu när Rikard Norling inte längre är tränare – kan den vetskapen ha gjort att du ansträngde dig extra, eller överarbetade vissa saker, i början av de andra halvlekarna för att visa honom att du minsann skulle vara kvar på planen?
– På slutet blev det nog så. Då kände jag det så under hela matcherna, att jag måste vara väldigt, väldigt bra för att inte bli utbytt. Och när jag var så bra så blev jag ändå utbytt. Jag blev lite förvirrad av det ska jag erkänna. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till det. Som när jag gjorde två mål mot Göteborg i Supercupen, och blev avplockad. Då tänkte jag att ”jaha, vad ska jag göra för att få vara kvar egentligen”. Många gånger förstod jag varför jag blev utbytt, för jag var helt enkelt inte alltid tillräckligt bra, men att när man är bra och ändå inte får sina 90 minuter… Det fattade jag nog inte riktigt.
– Ibland vill man ha bekräftelse på att det har gått bra, och då kan en sådan vara att man får spela hela matchen. I alla fall jag växer mycket av det.
Fick du någon förklaring?
– De säger att det var den fysiska biten, vilket jag kunde hålla med om ibland. Men ibland kände jag att jag hade hur mycket krafter kvar som helst och hade gjort mål, och ville göra fler än då, och då ville man inte bli utbytt. Men det är tränaren som bestämmer och det är upp till mig att jobba ännu hårdare och visa att de ska ta en annan spelare av planen i stället för mig.
Kanske är det också så att om en tränare vill göra ett byte så är det anfallarna och yttrarna som ligger bäst, eller sämst om man så vill, till för att bytas?
– Absolut, så är det. Det är en jobbig position att spela på, där du ska vara ett hot framåt men också hjälpa till defensivt. Och får du in en ytter med bra fart och god ork så kan det bli hur farligt som helst. När jag själv satt på bänken så ville jag ju själv in och spela och hoppades förstås att ”min” spelare skulle bli utbytt. Så det är klart att jag fattar att spelare ska bytas ut i matcher. Samtidigt som man själv vill spela hela matchen förstås. Och det vill jag göra mer av i år.
