Emil Salomonsson ”Jag har gått igenom för mycket för att lägga mig lätt”
Emil Salomonsson blev drabbad av en kronisk tarmsjukdom och tvingades operera bort tjocktarmen för knappt två månader sen. Alltid Blåvitt satte sig ner och pratade med Emil om fjolårets hårda kamp. Och hur han nu överträffat alla prognoser på sin väg tillbaka till Gamla Ullevi.
Hur känner du dig?
Jo då, det är gött att vara tillbaka i träning igen även om man har en lång bit kvar sett till när man kan gå in i match igen. Sett till träning är det ett stort steg framåt. Och det är det man har saknat under de här månaderna. När man har varit dels sängliggande men även när man tränat gym har man drömt om att vara tillbaka och då är det grymt att vara det.
Du opererades den 4:e december. Men du har redan överträffat alla prognoser. Trots att det var domedagsrubriker efter operationen.
Ja det var väldigt svart där ett tag. Ska man vara ärlig, om operationen inte hade gått bra då hade det nog inte varit så många andra alternativ än att lägga skorna på hyllan. Men det är skickliga läkare och det gick precis som jag ville. Så nu finns det inga hinder. Jag var och träffade läkarna i torsdags och han sa: ”det är bara att köra!” Det är gött!
Du fick diagnosen och tvingades tillslut till operation. Hur går tankarna då?
Fick diagnosen för 1,5 år sen. Då först visste man inte vad det var. Jag hade aldrig hört talas om sjukdomen, en kronisk sjukdom som man har hela livet... För mig var det något som inte existerar. Man är van vid att man blir sjuk, äter medicin och blir frisk. Nu blev jag sjuk, käkade medicin men blev inte frisk. Och för mig funkade inte den ekvationen. Tänkte ”men va fan? När blir jag frisk?”. Innan man fattade att det var kroniskt, och jag kommer ha det hela livet.
När inte medicinen hjälpte och jag testade 5-6 olika kurer, när inget av det hjälpte fanns det ingen annan utväg än operation. När det blev bestämt i november var man ju... Det var en tuff månad november, jag ska inte ljuga. Många mörka tankar.. Då hade man inte heller fotbollen att fokusera på, då vi var lediga. Så jag åkte ner till Skåne, till mamma och pappa, var ensam på dagarna och då har man mycket att tänka på.
Sen fick jag träffa läkare, narkosläkare och sådant folk. Jag förstod att det var en stor operation men jag insåg inte riktigt hur stor den var innan läkarna förklarade det. Då insåg man att det är rätt svårt att ta väck tjocktarmen. Den tar man inte bara bort i en handvändning utan det är något man får leva med i resten av sitt liv.
När det så kom till operation den 4:e december. Dagen innan skrevs jag in, tisdag morgon skulle jag genomföra operationen och skrevs in måndag eftermiddag. Den kvällen där man ligger på sjukhuset, ensam... Fan alltså. Det är inget jag hade önskat någon nära och kära att ha de tankarna eller den kvällen. Det var tufft, sov knappt någonting på natten. När man vaknar på morgonen och skulle in på operationen, det man hoppades på var att det skulle gå bra. Men man vågade inte riktigt hoppas, med tanke på att allt hade gått så snett tidigare, om man säger så.
Man vågar inte riktigt tänka att ”Det blir bra Emil., det blir bra”. Utan hade många negativa tankar och när man väl vaknade upp. När man då kollade ner, och såg att allt hade gått bra. De hade inte skurit upp hela magen. Jag hade ingen stomipåse och förstår att det hade gått som de ville. Då var det jävligt skönt. Man fasar just för den sekunden när man vaknar och kollar ner på magen om man skulle se något stort bandage eller så. Men det var det inte. Man kan ju knappt se nu vad de gjorde.
Emil drar upp tröjan och visar två stycken knappt en centimeter långa röda ärr, eller snarare streck på var sin sida av magen. I höjd med naveln.
Så att det är fantastiskt, de gjorde ett jävla bra jobb. Och efter det kunde jag börja se framåt. Det jobbigaste var innan operationen. Men efter den har det bara varit positivt får jag säga.
Har du märkt av det stöd som finns bland supportrar, eller snarare medmänniskor?
Ja alltså, först och främst. Jag täckte också när jag fick diagnosen att ”jaha min första riktiga skada ska vara en sjukdom som påverkar resten av mitt liv. Det är inte en baksida som går eller så,”. Då blir man lite ”jaha, kunde det inte varit någon liten skada...?”. Men det är sådant man får acceptera.
Men vilken respons jag fick, dels när det blev offentligt att jag skulle opereras (dagen innan operationen). All den, vad man ska man säga, medkänsla, medmänsklighet som folk visade. Det gav mig styrka. Jag hade inte varit tillbaka så snabbt om jag inte haft de varma orden och tankarna. Och alla som sa ”vi vill se dig tillbaka så snabbt som möjligt” ”vi tänker på dig”. Jag fick mail, folk som ringde, Twitter och på alla forum man kan få det på. Jag fick verkligen kärlek rent ut sagt. Då känner man att man någonstans har en skyldighet att ge tillbaka. Man vill verkligen visa, ”fan jag måste verkligen tillbaka för att visa hur mycket stödet betydde för mig”-
Det kanske låter dumt men jag har inte varit i Blåvitt så länge. Men just när man känner vilken familj det är, då känns det som man varit i en klubb längre än man har. När jag fick all den värmen från blåvita fans, men även från andra lag. Det var folk som kunde skicka ”Jag är gnagare sen barnsben och jag hatar Blåvitt men för medmänsklighetens skulle hoppas jag få se dig på plan igen”. Fotbollen är viktig med fans och så, men på något sätt är alla supportrar för fotbollen först och sitt lag sen kändes det som. Det var jävligt skönt att ha det, alla visade kärlek och det var stort.
Om vi går tillbaka till förra året. Du gick på medicinering hela året?
Ja precis. Jag hade tung medicinering i början av året fram till mars. Den höll sjukdomen i schack men det påverkade mig på andra plan. Kortison är en fantastisk medicin på kortsikt, om den funkar. Men funkar den inte är den dålig för levern och man kan säga att man blir hyperaktiv. Jag sov inte på natten , för man var uppe i varv. Man måste ha dispens för att få använda den i fotboll. Tyvärr funkade den inte för mig.
Dagen jag slutade med den kom sjukdomen tillbaka direkt och så ska det inte vara om det funkar. Då ska det vara borta. Men det gjorde inte det. Då fick jag börja ny kur och så. Men det blev bara värre och i höstas var det knappt så jag klarade det. Jag var hemma hela dagarna och sov, vilade upp mig inför att träna och spela match. För att reda upp den sitsen vi ändå var i.
Jag ville ju inte kasta in handduken när vi ligger risigt till. All min energi gick till det och sen fick man ta resten av livet i andra hand. Jag tränade, gick hem och vilade ett par tre timmar och sen var man uppe på toa varje eller varannan timme. Fick äta konstant för att allt som går ut måste man ersätta och fick även dricka konstant.
Någonstans var det skönt att ha fotbollen som någon sorts terapi, för när jag var på plan tänkte jag inte på sjukdomen. Då är man ”normal” i den bemärkelsen att man är som alla andra på plan. Även om det var jobbigt är jag glad att jag hade fotbollen för annars hade det varit ännu jobbigare.
Du måste varit långt ifrån full kapacitet?
Ja ja, jag vet ju framför allt under 2010 och 2011 vilken nivå jag kan ligga på. Det är på den nivån jag kan prestera. Och när man då inte kan prestera, när ens kropp stoppar en om man säger så. Då är det jäkligt frustrerande, då man vill inget hellre än att visa sig från sin bästa sida. Det är klart att det var extremt frustrerande att inte kunna det.
Supportrar visste ju inte om sjukdomen innan det blev officiellt att jag skulle opereras. Om man som supporter ser tillbaka på förra året, kan man se att på våren, vintern, att jag var en helt annan spelare då. Men ju längre säsongen gick, så orkade jag inte lika mycket i matcherna. Då kanske man inte märkte något. Men med facit i hand kan nog folk se att det inte var riktigt samma spelare.
Du kom till Blåvitt på sommaren och spelade riktigt bra. Det pratades om att gör du en stark vår åker du till EM.
Det blir frustrerande. Man själv hoppas ju på det och jag visste att det fanns en chans på en EM-plats. Men, så har man en motståndare i sig. Den största motståndaren ligger i min egen kropp. Då blir det lite jobbigt och frustrerande. Men nu finns det inga hinder, när jag gjort operationen.
När jag kom till IFK vägde jag 75 kg. I höstas vägde jag 70 kg, så hade tappat fem kilo. Och jag har inte varit en stor kille innan. Nu är jag uppe i 73 kg. Nu finns det inga hinder i det, för vikten är a och o. Att kunna behålla maten. På så sätt ser jag extremt mycket fram emot det här året. Det blir lite av ett revansch-år för mig. Att kunna visa upp mig men även att visa upp mot min egen kropp att ”Fan, hur mycket du än jävlas ska du inte stoppa mig!”. Man vill inte vika ner sig på det viset, det är jag mot min kropp. Men det känns som jag har, för nuläget, besegrat den. Sen får man se, jag kan inte planera för mycket in i framtiden. Jag är glad att jag kan spela och träna nu.
Det är så man får tänka, det jag har lärt mig. Det är många sunga killar som tänker ”Jag ska bli utlandsproffs om fem år, jag ska göra det och det”. Det enda jag tänker på nu är att träna nästa dag och spela match med Blåvitt. Man har blivit rikare på så sätt, man är i nuet. Framtiden, det får någon annan planera. Jag är här och nu , och det gör mig jäkligt rik. Jag njuter av dagen och träningen på ett annat sätt.
Den logiska följdfrågan blir naturligtvis. Blir du starkare som fotbollsspelare?
Det är jag övertygad om, definitivt. Det är synd att man ska behöva gå igenom tuffa saker för att det ska bli så. Jag hade läst många biografier innan jag blev sjuk och hört många människor som gått igenom tuffa saker och säger att de blir starkare. Och tänkt att ”ja det är nog sant”. Men man fattar inte förrän man är inne i det själv, det är svårt att kunna göra det rättvist innan man ligger där och har de tankarna. När det gnager och har downperioderna.
När man då kommer upp och det vänder då blir man... Att veta vilka tankar man har haft, hur dåligt man har mått. När det då vänder, då mår man så mycket bättre av enkla banala saker. Att bara sitta och fika med polare idag kan ge mig lika stor tillfredsställelse som kanske en utlandssemester gjorde innan. Det är så små saker som gör en glad nu mer. Det är lustigt att det behöver vara så.
Ja du ser väldigt glad och positiv ut.
Jag har alltid varit en positiv kille, men förra året var det jobbigt. Men nu har man kommit tillbaka till den man är och kunnat visa det. Försöka sprida att man är en positiv kille. För mig är det viktigt att alla trivs. Jag känner lite att ”trivs mina lagkamrater så trivs jag”. Så det är kul att du observerar det. Det är något som betyder något för mig.
Det behövs alltid folk som sprider glädje och harmoni, kanske speciellt i en grupp som det här.
Ja precis. Vi tappade två fantastiska glädjespridare förra året. Sana som lämnade i somras och Sella. Sådana personer går inte bara att ersätta, utan vi andra får ta klivet och försöka skapa stämning.
Det är nästan de två skönaste killarna jag träffat i min fotbollskarriär. På plan brann det dock till hos båda två. Men de var så varma och brydde sig om de andra. Och nu har vi tappat dem och nu är det upp till oss andra att fylla de skorna.
Om vi byter ämne lite. Kan du förklara hur din rehabilitering varit hittills?
Den har varit bra. I en månad efter operationen fick jag inte göra någonting, fick inte lyfte tyngre än ett kilo. Först låg jag på sjukhus och det var en upplevelse i sig. Att se väldigt sjuka människor, som ligger där. Det är jobbigt att se hur ont folk har det, så det var skönt att bli utskriven.
När Blåvitt körde igång andra starten, i januari, körde jag igång med Fredrik (Larsson, sjukgymnast). För att kolla hur mycket jag orkade, det gick snabbt framåt och stegen jag tog, tog jag snabbt. Sen rätt som det var när vi var nere i Spanien sa Fredrik ”vi testar lite med boll på planen”. Så tänkte man ”Va gött, få slå lite passningar”. Men nej, då fick man ligga och göra armhävningar på en boll. Det var hans definition av att vara på plan med en boll...
Sen har det gått snabbt och det har känts bra hela tiden. Nu är jag tillbaka och kan köra relativt för fullt. Jag kör rehab en del och kanske inte ska köra dubbelpass fotboll än. Får lyssna på kroppen, och det är trots allt bara januari. Det är till Svenska Cupen som man vill vara med och konkurrera på allvar.
Det är över förväntan att jag är tillbaka så tidigt, och det tycker Fredrik med. Men då går man nästan och väntar att det kanske kommer ett bakslag. Att exempelvis en baksida inte riktigt orkar med. Att man då får trappa ner lite på träningen, men det får man ta när det kommer.
Det är inget du tänker på, är orolig över, ett bakslag i rehabiliteringen?
Inte orolig, men jag vet att det kan komma. Men i torsdags (19:e) när jag var hos läkaren och han sa att det ser bra ut och det bara är att köra, det var kanske det viktigaste beskedet. Att kunna gå in i kontakt. I början är man lite orolig när man gjort en operation, tagit bort tarm, att skulle man få en tackling så brister det.. Men läkaren sa att det inte är någon fara, att jag är såpass stark och det är såpass ihopsytt att det inte ska vara någon fara.
Många spelare som skadar sig och sedan kommer tillbaka blir lite rädda på plan. Rädda för att slå upp skadan på nytt vilket hindrar dem.
Jo men lite så är det, visst är det så att jag är långt ifrån där jag kan vara, Men det får ta den tid det tar. Jag är redan före plan och då känner jag att jag inte behöver ruscha utan sakta in, komma in i träning och låta den tid det tar. Det är inte så att jag kan sätta ett datum när jag ska vara tillbaka, det vet man inte.
Sätt ett datum nu för fan, säger Nordin Gerzic med ett flin när han går förbi där vi sitter i hotellobbyn.
Emil bara skrattar åt honom.
Varför tror du det gått så bra med rehaben?
Jag har alltid varit lättränad, alltid varit en löpare. Varit bra på att använda kroppen, har alltid varit i form. Aldrig varit skadad tidigare, aldrig haft hack i maskineriet utan bara kunnat träna på. Sen är jag en liten jävel. Första vecka sa läkarna ”Du ska ut och gå minst 20 minuter”. Då tänkte jag ”Nä, jag ska gå minst 40 minuter”. Sa läkaren att jag skulle gå minst en timme, då skulle jag gå två. Jag vill alltid vara bättre än de säger. Det kanske gör att jag är tillbaka snabbare än beräknat.
Vad ligger fokus på just nu i rehaben?
Dels att få upp kondition och styrka, orka spela fotboll. Köra kompletterande träningar för att bygga upp magmusklerna. Jag har ju missat styrketräningarna i två månader nu. Det handlar om att komma i fas med de andra spelarna. Men jag är med i laget och det är skönt att vara med i gruppen igen.
Du är till och med med och spelar tvåmålsspel.
Ja precis, även om det är lite jobbigt när det blåser så här mycket när man inte väger så mycket håller man på att blåsa iväg, säger Emil och skrattar.
Nä, men det är jäkligt skönt. Det enda som är kvar är kvar är att spela vanliga matcher. Det är bara ett steg på trappan kvar. Men det kan vara ett ganska stort steg om man säger så. Men att kunna vara med i vanlig fotbollsträning stimulerar väldigt mycket, och det är ju någonstans där som glädjen i fotboll finns.
Vad säger du om laget Blåvitt har (hittills) i år?
Jag tycker det känns bra. Framför allt att förra året fick vi tongivande spelare in på många positioner. Nu minns jag inte exakt men vi fick två mittbackar, två centrala och en anfallare. Det är hjärtat i laget. Nu har vi de på plats från start. Bjärs är en fantastiskt viktig kille som vet vad det betyder att spela i Blåvitt, vet vad som krävs. Sen har vi Pontus, som i och för sig är skadad men som är inne i laget. Samma sak med Nordin som var skadad förra året men får köra en försäsong nu. Det känns som alla blir bättre. Även Kjetil vet vad som gäller.
Jag tror det talar för oss. Och sedan att vi fått in en fantastisk och ambitiös kille i Ludwig som jag inte ser något stopp för om han fortsätter utvecklas. Han har huvudet med sig, någon man sällan man på unga killar. Att de är så målmedvetna och vet vad som krävs. Det är skönt att den stora spotlighten inte är på oss i år i Allsvenskan. Det missgynnar oss inte. Det ska bli en spännande säsong och det ske bli kul att matcherna börjar och se vart vi står.
Nu ska jag se de första matcherna som supporter istället...
Hur brukar det vara för dig, sitta på läktaren och kolla?
Jag gjorde det två matcher förra året. Bland annat Malmö borta. Ja fy fan va nervös jag var. Satt hemma i Göteborg och kollade. De gjorde ett mål tidigt, och jag kunde inte kolla första halvlek. Slog på tv igen kring minut 40, och då såg det bättre ut. Och då kan jag kolla lite i andra, så gjorde vi 1-1 och senare 2.1. Men då stängde jag av direkt. Jag kollade livescore efteråt och tänkte ”fan va gött” när jag såg att vi vunnit. Jag var så nervös.
Varför då?
På plan kan man påverka och är inte nervös på samma sätt. Det är inte så att man skakar av nervositet direkt. Men utanför så kan man inte påverka. Man känner med alla killarna på plan, det är ens polare. Man vill alla alla sak göra det bra.
Man förstår som supporter, att som förra året när vi ledde många matcher och det var sena kvitteringar. Det kan inte vara lätt, speciellt då men vet att det hänt i tidigare matcher.Jag förstår frustrationen hos supportrarna.
Man känner nere på plan när det är ängsligt på läktaren, och då sprider det sig ner på plan. Men sen när det är den självsäkerhet som ofta är på hemmaplan i IFK Göteborg. Folk är så självsäkra på läkarna så sprider sig det och man blir ”vem fan är ni som kommer hit och hälsar på?”. ”Vi är Blåvitt, vad vill ni?!”.
Vi förlorade inte många matcher hemma i år, men spelade många kryss. Hade man ändrat de kryssen till segrar så... Åtta kryss är för jäkla många alltså.
Stahre har pratat mycket om att bli starkare på hemmaplan till i år. Vinna matcherna. Hur ska man göra för att uppnå den känslan av att vara oslagbara hemma, som första säsongen på Gamla Ullevi?
Jag kommer ihåg det, vi var på besök med HBK näst sista hemmamatchen. Vi ledde 2-0 och den blev det 2-2. Men man såg verkligen hur självsäkra Blåvittspelarna ar i spelartunneln. Och sen kom ”Snart skiner Poseidon”. Då förstod man varför det blir en så bra borg.
Hur påverkar det en som motståndare?
Jag har aldrig vunnit på Gamla Ullevi på tre försök. Det påverkar, det gör det. Framför allt, får Blåvitt en bra start, eller vi kanske man ska säga, och helst tar ledningen inom första 20. Då vinner man oftast. Så var det inte förra året, det blev för ängslighet.
Nu är det nytt kapitel det här året. Säg att man får en bra start, gör 1-0 och kanske 2-0. Då kan man slappna av på ett helt annat sätt. Man har vunnit första matchen hemma och då flyter det på. Första matcherna är så jäkla viktiga. Och just att vi fick en förlust och ett kryss första matcherna på Gamla Ullevi. Det sätter tonen på något vis. Då vet motståndarna att Blåvitt kan förlora på hemmaplan. Om man vinner de tre, fyra, första matcherna, då jäklar tror jag ingen kommer ta oss.
Just det snacket att ”ni har inte förlorat hemma, ni har en borg”. Man kan säga som motståndare att man inte läser det, men det gör man. Och vet om att det är svårt att vinna.
Det är mycket mentalt inom fotbollen. Det kanske man inte tror men så är det. Spelare är så jämnbra i Allsvenskan, speciellt i de stora matcherna,.Då är det vem som klarar det mentalt bäst. Då handlar det om vem som vill sticka fram, bli matchhjälte istället för vem som vill bli syndabock.
Vi har folk som är vana vid större matcher nu. Om jag spelar högerback bredvid Bjärsmyr känner jag mig så jäkla trygg. Bara att han är Bjärsmyr på det sättet han är Bjärsmyr gör att man slappnar av. Man vet att han alla gånger fattar rätt beslut och han säger små saker till en. Och skulle man gå ner lite i koncentrationen är han på mig direkt. Och gör man något bra så ger han beröm. På så sätt känner man sig jäklig trygg med honom. Och jag tror tryggheten spridde sig i backlinjen.
Han vet vad det innebär att spela i Blåvitt och det kanske vi nya inte riktigt hade förstått. Det är ingen vanlig klubb, om man ser på historiken och allt runt omkring. Det måste vara en vinnare för att spela i en sådan klubb. Du måste vara bra på att ta det om du spelar i Blåvitt. Och Bjärsmyr är en vinnare ut i fingerspetsarna. Om man kollar på vem som har vunnit i träningsspelet båda månaderna så är det han, och det är ingen slump.
Hur ser du på konkurrensen i år?
Det ser bra ut i år. Det blir spännande. Det jag fokuserar på är att komma tillbaka till den nivån jag vet att jag kan hålla. Sen får vi se hur långt det räcker. Spelar man så spelar man, räcker idet inte så får man försöka gå upp en nivå till. Men jag har gått igenom för mycket för att lägga mig lätt. Det är inte så att jag drömde om, när det var som tyngst, att sitta på bänken på Gamla Ullevi. Utan jag skulle in och spela och avgöra matcher, det är det jag drömt om.
Om man som Blåvitt inte har konkurrens på platserna, då har Blåvitt tyvärr blivit inte blivit ett topplag. Topplag i Sverige ska minst ha två väldigt bra spelar på varje position.
Jag kan bara se tillbaka på min tid i Halmstad, inget ont om klubben då den står mig varmt om hjärtat. Men där kände jag mig mer eller mindre given under en lång tid och då kanske jag inte utvecklas och tar de sista kliven. Här känner jag att jag hela tiden måste ligga på tå och ta rätt steg, annars blir jag frånsprungen av andra spelare. Det är bra med konkurrens och det är inget jag bara säger för att jag måste, utan så är det.
Hur är det kontra att ha förtroende från tränaren?
Under försäsongen kan man testa, spela in lite olika spelare. Sedan kommer man till en punkt och då måste man spela samma elva. Backlinjen är den viktigaste att ha intakt, förra året hade vi tyvärr stora problem med skador. Då blir det svårt, för förfsvaret är hjärtat. Säga vad man vill men vill man ligga i toppen, vinna SM-guld, så måste försvaret stämma. Du har 30 poäng på 30 matcher om du spelar 0-0, sen kan du alltid peta in en hörna eller två och helt plötsligt är du uppe i 45-50 poäng.
Jag kommer ihåg när jag mötte Blåvitt, när de var som bäst. Då var det jäkla svårt att spela igenom dem, de var ett stabilt lag. Det vill vi komma tillbaka till. Vi vill vara ett kompakt lag som jobbar hårt. Rent ut sagt jävliga att möta.
Mikael Stahre har efter säsongen pratat om att vi ska bli effektivare i straffområdena. Vad tycker du som back saknades i de defensiva bitarna förra året?
Kanske att visa lite mer hjärta, täcka skott, vara lite jävligare. Om man markerar en spelare på fasta situationer då måste man tänka ”han ska inte vinna duellen, och gör han det ska det inte bli mål”. Om jag möter en större spelare får jag tänka att ”han kan vinna duellen men han ska fan inte få in den i mål”. Att gå upp, ta kontakten och göra det så svårt som möjligt för motståndaren.
Det är många som är så bekväma i Allsvenskan, att får de det jobbigt första 20 minuterna i matchen med att man smäller på lite, spelar lite fullt, då ryggar de tillbaka. Då har man vunnit matchen efter 20 minuter mot sin spelare. Det handlar om att vinna matchen i matchen mot sin spelare. Gör alla försvarsspelare det blir det inga mål.
Hur lyckas man med det?
Om man kollar i januari har vi gnuggat mycket backlinje mot anfallare. Samspelet, sitta ihop som lagdel. Men att man även vet vem som ska kliva fram och sätta press, vem som ska kliva in bakom. Att man får det som ett samarbete som blir ljudlöst, att det går som ett band. Att man blir som en enhet, och då är det en fördel att man spelar mycket ihop, att det är samma grabbar som lirar. Men även att vi känner varandra bättre, det är ju bara Ludde som är ny i backlinjen i år.
Är det det som menas med att kontinuitet är a och o i fotboll?
Det är väldigt viktigt, speciellt som försvarsspelare. Det är mycket som fungerar som försvarsspelare när du inte har boll. Du är försvarsspelare, oavsett om du är ytterback, är ditt jobb att försvara målet. Det är mycket kommunikation, framför allt på hemmaplan när man inte kan prata med varandra på grund av ljudvolymen, måste man lära in varandra. Att det funkar av sig självt, och det är bara timmar på träningsplan som hjälper.
Jobbar du något med målbilder?
Nej, inte direkt. Kollar lite gamla matcher som man spelar på Gamla Ullevi, allsvenskan i allmänhet. Det blir som en drog, en besatthet som man vill ha mer av. Vill åt de kickarna man får av en fullsatt arena eller en vinst. Det är mer det, vet hur mycket det betyder för en.
Har ni lagt säsongen 2012 bakom er?
Jaja. I alla fall jag har gjort det, det känns nästan som ett annat liv. I alla fall ett liv med en tjocktarm... Men man kan inte bara glömma det, utan det gäller att lära sig av sina misstag. Man är naiv om man bara säger att ”Nej det är ingen fara, vi glömmer det”. Det finns mycket vi kan ta med oss. Att det här håller inte, det var inte tillräckligt bra. Att ta med sig både det positiva och negativa, exempelvis vinna mot Malmö borta som är starkt.
Kommer du komma tillbaka till 100%?
Ja, det utgår jag från. Som det känns idag, definitivt. Sen kan det förändras, det vet man ju om. För två år sen tänkte jag inte att det här skulle hända. Jag tar det dag för dag nu, så får vi se hur långt det räcker.
