En brandfackla i branddebatten
Om de som brinner för pyroteknik vill vinna respekt och att folk ska lyssna på deras argument har de allt att vinna på att ta ansvar för sina handlingar, menar gästskribenten Jonas Nirfalk i sin krönika om bengaler.
Först av allt: jag har verkligen inget emot bengaler som stämningsförhöjare på fotboll. Rätt och ansvarsfullt använda är det både vackert och kul. Så jag tillhör alltså inte dem – främst vissa skribenter – som kallar bengalbrännare för idioter (intressant är att de tidningar där dessa skribenter verkar mer än gärna publicerar bilder på bengalbränningar när det ska illustrera supporterengagemang och guldglädje…), och jag tänker inte heller, som nämnda skribenter, klumpa ihop bengalbränning med huliganism och firmakultur.
Det sagt så tror jag inte att jag skulle sakna bengalerna om de försvann. För mig har det alltid varit sången och flaggorna, ramsorna och vrålandet och skrålandet som har varit de verkliga stämningsskaparna. Under den period då det inte tändes bengaler på nya stadion tyckte jag faktiskt att det var ganska skönt att slippa dem.
Och det finns gånger det tänts bengaler där det inte har varit ansvarsfullt alls. Minns Trelleborg borta 2009 då det eldades på den minimala ståplatsläktaren, knappt större än en busskur – hur smart var det? Och de två som kastades in på plan under guldmatchen – ah men va fan… och inte minst den som tände bengalen under tifot vid HIF-derbyt. Det är varken ansvarsfullt eller stämningsskapande. Och den typen av händelser hjälper knappast dem som vill ha bengaleldningar tillåtna under matcherna. Framför allt drabbar det ju föreningen rätt hårt i form av böter.
Till Malmö FF:s årsmöte inkom en motion där man ville utreda möjligheten att på ett organiserat sätt arrangera bengalbränningar i samband med matcher och en sådan utredning ska också göras. Föreningsdemokrati i sin prydno, alltså och för de allra flesta ett civiliserat och laglydigt sätt att föra fram sin åsikt och försöka få en förändring. Samtidigt tror jag att detta inte alls är nog för vissa av de mer ”hardcore” bengalivrarna. Jag vill inte alls lägga ord eller åsikter i munnen på någon, men jag uppfattar det som att de som fortsätter bränningen trots förbud och böter vill visa att bengaler är ett naturligt element i supporter- och läktarkulturen. Att genom att använda pyroteknik på ett ansvarsfullt sätt vill de få fler att tycka som de.
På det sättet liknar deras handlande en del av de grupper som sysslar med civil olydnad, människor som bryter mot lagar för att förändra dessa eller för att visa att vissa lagar eller företeelser är fel. Det kan vara plogbillsrörelsen, som bryter sig in i vapenfabriker och saboterar stridsspetsar, det kan vara husockupanter. Det kan vara forna tiders totalvägrare, som jag själv. Gemensamt för alla dessa är att de tar ansvar för sina handlingar. Inte bara genom att de är ickevåldsamma (innehåller handlingarna våld handlar det om helt andra saker) utan genom att de även tar konsekvenserna av det de gör. Det är till och med så att konsekvenserna ingår i själva begreppet civil olydnad. Plogbillsrörelsen brukar sitta och vänta på att polisen ska komma och ta dem, det är sällan husockupanter egentligen vill bo i det där rivningsfärdiga huset utan tanken med ockupationen är oftast att visa på en orättvisa i bostadspolitiken. Och när man totalvägrar ingår både domen och straffet i själva handlingen. Annars skulle det bara vara en simpel smitning.
Vad har då allt detta med bengalbränning att göra?
Jo, jag menar alltså att om de som brinner för pyroteknik (ursäkta ordvitsen) vill vinna respekt och att folk ska lyssna på deras argument har de allt att vinna på att ta ansvar för sina handlingar. Först och främst bör de sluta maskera sig när de begår sina pyrotekniska handlingar och jag menar att de borde betala de böter föreningen döms till för deras handlingar. Och ja, jag vet att de riskerar att stängas av från hela säsonger om de identifieras och jag vet att det inte handlar om pojkar som kan snyta 400 000 spänn ur näsan, men det finns ju ingenting som hindrar att de skapar någon form av bötesfond dit folk som sympatiserar med deras sak kan skicka in pengar.
Framförallt är dessa påföljder kanske smällar man får ta. Om det man slåss för är tillräckligt viktigt måste man kanske helt enkelt visa det. Genom att ta ansvar. Annars kan man lika bra lägga av.
Jonas Nirfalk
Redaktionsmedlem nr tolv, sekreterare MFF:are mot våld
