En efterlysning. Och en segerglädje.
Ett dygn har gått. Ett glädjens dygn. Få saker är så underbart som att vinna ett derby. Få saker är så skönt som att slå AIK på deras hemmaplan. Men jag behöver också hjälp att hitta en hjälte. En efterlysning.
Den här artikeln lämpar sig bara för lika segerrusiga Hammarbyare som jag. Tror knappast några andra bör göra sig omaket att läsa den här artikeln. Den här texten och efterlysningen rör bara oss. Vi som vann igår.
För de som inte är supportrar så går det inte att förklara. De som inte förstår, förstår ju inte. Hur en jävla fotbollsmatch så fullständigt kan påverka hela ens väsen. Det är egentligen inte så mycket i livet som påverkar mig rent känslomässigt. Jag lever mitt liv rätt lagom. Medel. Tråkigt måhända, men rätt få saker får mig att känna riktigt glada känslor och jag blir å andra sidan väldigt sällan deprimerad eller riktigt låg. Jag lullar omkring i min vardagsbubbla, tuggar lite taggråd i vardagshetsen och försöker lära kids de allehanda olika saker på dagarna. Har det helt okej.
Men så är det ju den där fotbollen.
Det är här min berg-o-dalbana finns. Det är här jag känner saker på riktigt. På tok för ofta har det ju varit djupa dalar. Mörker, kyla och superettan. Ångestmatcher och helvetens kval.
Men sen kommer ju också de där stunderna av ren och skär magi. Det är dessa stunder man lever för.
Jag stod på läktaren i oktober 2001. Det är mitt livs lyckligaste ögonblick. Jag har haft större personliga sorger än degraderingar och derbyförluster, men dessa ligger också långt ner på skalan över tillfällen där jag i mitt drygt fyrtioåriga liv mått som sämst. Min berg-och-dal-bana är Hammarby.
Igår åkte jag ut till Solna med en vedervärdig känsla i kroppen. Dels ville jag inte vara där. Det är inte hemma. Det är kallt och ogästvänligt. Dels var jag helt inställd på att förlora. Ingenting talade för en grönvit seger i min bok. Jag är visserligen oftast pessimist men den här gången kände jag även stor realism i min övertygelse om att hemmalaget skulle segra.
Förlåt
Förlåt Hammarby för att jag inte visste bättre. Förlåt för att jag faktiskt inte ens trodde. Från botten av mitt hjärta; förlåt. Jag har sällan varit så fruktansvärt glad över att ha haft helt jävla fel.
När Pa Dibba sätter tvåan, mot vår kortsida och firar målet med alla supportrarna precis framför där jag står. Där och då flög jag högt. Riktigt jävla högt. För att mikrosekunden senare, likt Grive, bara vråla "hur mycket är klockan". Sen kom ångesten. Benen skakade. Jag frös. Jag hoppades, sjöng, skakade och önskade. En ribbträff från 3-1. När det är två minuter kvar på tilläggstiden vänder sig Malin om till mig. Hon tittar på mig - jag ser samma stress i hennes ögon - och hör hur hon säger exakt det jag tänkt i momentet innan:
- Nu hinner de för fan inte göra två mål.
Den där oron visade sig vara obefogad. Vi vann. Vi slog AIK. Vi slog dem hemma på deras arena. På deras naturgräs, inför deras vrålkaxiga supportrar. Få saker toppar det. Ni som förstår - ni förstår. Er övriga tycker jag mest synd om.
Tifogruppen levererade en världsklasskoreografi. Jag tar för givet att alla ni som har pengar på kontot stöttar tifogrupperna. (076-559 64 51 - Feidh Shahin är swish-numret)
Nu till efterlysningen. Jag antar att ni - liksom jag - läst vartenda ord som skrivits, tittat på varenda bild som tagits och njutit gårdagens segersötma. Sällan har det varit så svårt att somna men lätt att gå upp. Gnagare på jobbet har hållit sig undan. Besökte grannskolan och gjorde en dubbel high-five med biträdande rektorn som är rättrogen mitt under dennes rundvandring med tilltänkt nyrekrytering. Kände mig ungefär som Leonardo Di Caprio i den där underbara bilden. On top of the world. Idag är det väldigt få saker som kan gå en emot.
En sak som dykt upp i mitt flöde är från cmores-sändning. Den där unge grabben som sitter mitt bland massa hemmalagssupportrar och som hånklappar åt Henoks misslyckade försök. Jag älskar den. Jag älskar hans min. Jag älskar minen på de som sitter bredvid. Men än mer undrar jag; Vem är han? Det är här ni bara måste hjälpa mig. Jag (eller någon annan som gillar att skriva) bara måste få komma i kontakt med denne underbara kille för att göra en intervju. Sicken hjälte!
Så snälla supportervänner. Hjälp mig att hitta hjälten. Vem är han? Hur kommer jag i kontakt med honom? Jag vill inget hellre än att credda honom för den där applåden. Om någon vet vem han är; kontakta mig genom att klicka här.
Nu ska jag lulla vidare här i min segerbubbla. Jag ska må gott, åka och träna ett grönvitt fotbollslag och bara njuta. Man är ju så luttrad att man vet att motgångarna kommer säkerligen fortare än anat. Men idag. Idag kan ingenting ta ifrån oss att vi är derbysegrare.
Så jävla skönt. Hjälp mig nu bara att hitta killen i klippet också!
Uppdatering: Killen är hittad, kontakt är tagen, tid för intervju bokad, intervju kommer! :-)
Forza Bajen!
