En kyss av sommar, nostagi, guld, silver och aska...
En dag fylld av minnen.
Men framförallt en dag fylld av det levande nuet.
110 stycken levande ljus som fladdrande bildspel över födelsedagstårtan fylld med historia, kärlek, gemenskap, framgång, motgång, lycka, guld, silver, aska, polisonger, dialekter, ursprung, stolthet.
1907-2017.
Dåtid, nutid, framtid.
Åtvidabergs FF har hunnit bli 110 år.
####
En blond sommardag i andra halvan av månaden juni 2017.
Luften andades fotboll och nostalgi. Som den ofta och nästan alltid gör i just Åtvidaberg.
På Kopparvallen vankades födelsedagskalas och Superettanfotboll mellan ÅFF- Östers IF.
Socknas absoluta stolthet ÅFF firade den här lördagen sina första 110 år. Och denna högst levande jubilar förärades denna dag av återbesök från hjältar som en gång förtrollade skådeplatsen Kopparvallen och satte Åtvidaberg och främst Åtvidabergs FF som en förevigad hållplats och riktpunkt för Sverige och Svensk fotboll.
De uråldriga och väldiga träden kring Kopparvallen stod av vördnad lätt bugade medans dessa förevigade hjältar gjorde entré i den ljumma försommaridyllen. En svag nyans av rodnad klädde stammar och grenverk och från bladverkets kronor hördes små fanfarer blåsas med i vindens nätta danssteg.
Ty dessa träd glömmer aldrig den högtidliga tid då de agerade högvakt åt den Svenska fotbollens huvudstad som under den gyllene tidsåldern hade Disponentens Allé, Kopparvallen och blåvita Åtvidabergs FF som residens och adress.
Från kyrkans gravplatser en utspark ovanför Kopparvallen påstods det från underjorden höras uppspelta och nostalgiska viskningar om minnesbilder som denna ljuvliga sommardag blev som levande igen.
Här ligger människor begravda som varit med Åtvidabergs FF sedan resans begynnelse. Människor som andades, kände och fick uppleva en tidsepok där Sockna, med och tack vare Åtvidabergs FF, var mäktigare, pampigare och större än Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg, Örebro och alla andra samlade storheter inom Svensk fotboll.
Tänker på min mormor och morfar som på så nära håll från Sockenvägen fick uppleva denna oförglömliga tid. Som till morgonkaffet fick läsa om SM-gulden, Cup- gulden, mötena med Chelsea, Bayern Munchen och Barcelona i Östgöta Correspondenten hemma vid köksbordet. Morfar som jobbade på Facit under hela sitt liv. Tänker på snacket som måste florerat där, profilerna som under perioder blev hans arbetskamrater. Och mormor inne på Föreningsbanken i Åtvid under denna era. Hur mycket måste det inte pratats fotboll där mellan valutaväxlingar, räntor, bolån och sedeluttag. Och inne på Domus, Sandelius Konditori, mellan grannarna på Jägmästarebacken, valkaregatan och Adelsnäsvägen, på syjuntor, skolgårdar, jaktstämmor och bolagssammanträden.
Misstänker att ÅFF tog en stor plats även utanför fotbollsplanerna kring denna tidsanda.
####
Redan långt tillbaka i historien före det att Åtvidabergs FF vaskade guld och lirade på samma breddgrader som Chelsea, Barcelona och Bayern Munchen, knackade ÅFF för första gången på dörren in till den Svenska elitfotbollens finrum.
Under 40-talet kvalade vi om en allsvensk plats och lyckades även avancera ända fram till finalen i Svenska cupen. I inledningen av 50-talet så tog vi första steget någonsin upp i allsvenskan.
Men det var först mot mitten av 60-talet som det började mullra riktigt ordentligt kring ett ÅFF som på allvar rustade för att så småningom ta över kommandot inom den Svenska fotbollen.
Men även tiden efter de gyllene guldåren har nått oförglömligt framgångsrika hållplatser som fått vårt respektingivande klubbmärke att trona och mötas med respekt.
1978 års makalösa upphämtning från ett till synes hopplöst scenario där vi med tre omgångar kvar hade fem poäng upp till säker mark. Vi vann alla de tre kvarstående matcherna trots den kolossala pressen som låg på oss. Ett stycke mirakel signerat ÅFF som fick laget att stanna i allsvenskan.
Åren närmast därpå var vi konstant ruskigt nederlagstippade inför varje ny seriestart, men lyckades lik förbannat dra ner brallorna på alla överraskade experter och motståndare och stanna kvar i det allsvenska rampljuset, ända fram till 1982 då himlen föll ner och solen försvann och fotbollen visade prov på en smärtsam grymhet.
Ett annat oförglömligt minne härstammar från 1995 då vi återigen tog raketen tillbaka till elitfotbollens näst högsta division. Med bland annat de egna produkterna och supertalangerna Thomas Olsson och Kristian Bergström i laget. En välbehövlig framgång efter raset ut ur allsvenskan 1982, klubbhusbranden, det ekonomiska förfallet och vistelsen ända nere i division 3.
En fantastisk milstolpe då känslorna okontrollerat löpte amok.
Och sen år 2001. Nydegraderade ut ur Superettans premiärår. Vi tappade massvis med spelare efter uttåget. I den tredje omgången i division 2 förlorade vi hemma mot Linköpings FF med 1-4. Under säsongen värvade vi av en slump Imad Shhadeh och resan vi gjorde under hösten var rena lyxkryssningen med en avslutning på åtta raka segrar och ett nytt fixat abonnemang med elitfotboll och Superettan.
Sedan dess har vi varit elitfotbollen trogen.
2005 blev det Cupfinal mot Djurgården. 2006 morsade vi på Europa igen efter att ha slagit ut Norska Brann i UEFA - cup kvalet.
2009 avancerade vi till allsvenskan igen efter 27 års saknad. 2011 bokade vi om samma drömresa och slutade därefter på en åttonde plats i allsvenskan tre år på raken.
Och det allra färskaste hjältedådet inträffade under fjolåret då vi inför seriestarten klubbades som en solklar nedflyttningskandidat. Men firma Hansen/Thomson spände musklerna, rörde om i grytan och mixade fram ett lag som förhållandevis ofta bjöd på en ruskigt attraktiv och offensivt vägvinnande fotboll och slutade på en tjusig sjätteplats när november anlände och signalerade att det var över.
Det var väl också av den anledningen som förväntningarna inför nuvarande säsong skruvades upp en aning för högt, trots att vi tappade så många profilstarka individer bort från vårt lagbygge.
Mycket vill ha mer.
####
Tillbaka till nuet som levde och vistades på Kopparvallen i lördags.
Superettans omgång nummer 13. Dagens Åtvidabergs FF klädda i en urläcker blåvit retro mundering mot ett Öster klätt i sedvanlig rödblå klänni... matchdräkt. Äntligen lite härlig publikinramning med över 3700 på läktarna.
Gratis smakar.
Ett ÅFF på gång. Två raka segrar. Nödvändiga trepoängare i jakten på fast mark och en uppnosigare tillvaro.
Pigg inledning. Öster ruskigt nära tidigt ledningsmål, ÅFF bollskickliga och halvnära.
Då bland alla närvarande hjältar så träder hjälten från gamla Ullevi och GAIS matchen Samuel Holm in i ett ännu smetigare rampljus. Rött kort i minut 31 och ännu en match i numerärt underläge.
Så mentalt asjobbigt.
Precis som typ Östers ledningsmål som var riktigt snyggt uppbyggt och avslutades riktigt delikat lagom till halvtidsvilan.
En blek halvljummen och avslagen lättbira i ösregn.
Och drömmar om trepoängare som än en gång det här halvåret haltade fram på kryckor.
Får å försöka summera känslorna i paus.
####
Men hela andra halvleken bjöd på en uppvisning av det sigill som format den här 110- åringen.
En man mindre, 0-1 underläge och hungriga höknäbbar underifrån som vädrar och aldrig slutar jaga.
Då kämpade, svettades och slogs ÅFF för heder och poäng. Med bollen och en uppgående och gryende kompetens och begåvning som vapen tog man tag i taktpinnen och spelet på den mark som ägs av oss och ingen annan.
Vi kom närmare och kröp ännu närmare medan Östers Daniel Johannesson kunde stuckit hål på varenda ballong kring det festprydda Kopparvallen.
Rättvisa skipades i mina blåvita ögon när hemmalaget kvitterade genom vår spetskompetenta Simon Helg till 1-1. Om domaren var särskilt rättvis i just det momentet är väl ärlig sagt mera tveksamt.
ÅFF ville mer, kunde mer och strävade efter mer efter den sena kvitteringen. Trots en man mindre, trots skadeläget, trots avstängningar och trots värmen så ville man fira den här 110-årsdagen med ytterligare en hållplats för hjältedåd i föreningens långa historia.
####
En sista match återstår innan ÅFF lirarnas sommarsemester. Uppe i Gästrikland mot Gävles Gefle. Jumbon i Superettan som är på väg att kopiera en trend som nästan blivit hemtam och Svennig på sistone. Några av föregångarna är BP, Öster och Mjällby.
En livsfarlig jumbo i mina ögon. Dessutom dopade inför helgens kamp med en blytung seger med sig hem ända från Skåne, Vångavallen och Trelleborg. Som ett skri från ödemarken i sista stund.
Gefle har fått vittring igen, men pressen laget har ända in under huden inför mötet med vårt ÅFF kan ingen förneka. Detta vet Roar, Roar vet att vi måste visa kyla och tålamod för att slå till och trycka på play när tillfälle ges och Gefles svagheter lyser som klarast.
För svagheter finns där. Annars ligger man inte sist med bara 8 inspelade poäng.
Åtvidabergs FF är sakta på gång. Skador och avstängningar stör, men moral, vilja och resurser finns.
Vi behöver segrar och vi behöver poäng.
####
Midsommar imorgon. Ljuset byter färdväg och tidtabell. Inga nubbar och röda gubbar bakom solbrillor och högsommarrus.
Men nubbe och fest blir det. Firande så länge det går. Långt bortom dagsljusets sena farväl.
Och skulle baksmällan bli långlivad så hoppas jag ÅFF fixar fram ett botemedel på söndag eftermiddag.....
/// Allas Broder
