En match som väckte minnen och känslor
Det var vare sig spelet eller historiken som väckte känslor hos mig vid gårdagens match. Inte heller det visserligen trevliga faktum att säsongen är igång. Istället var det minnena av en kär kollega.
För en del MFF:are är rivaliteten med IFK Malmö i högsta grad levande och det är en motståndare som får känslor att svalla. För andra, som för mig, är det en del av vår historia som man bär med sig. Till exempel skulle jag aldrig gå på Stadion i gult och jag älskade motionen om att laget skulle sluta använda gula träningsvästar, men det är ändå inte något som får en att gå igång på så värst många cylindrar vid match. För mig personligen var det av helt andra anledningar som matchen igår var speciell.
I många år jobbade jag på hotell i Malmö och nattportiern Leif var en av mina kollegor. Leffe, en otroligt snäll, omtänksam och lojal människa. Ville alltid göra sitt bästa för både arbetsgivare och sina kollegor, en sån person som jag visste alltid skulle ställa upp för mig om jag behövde honom. När jag och min kollega Anna var ute på stan och festade, vilket väl hände "ganska" ofta, så gick vi nästan alltid förbi hotellet på vägen hem. Var det Leif som jobbade så blev vi ofta sittande en bra stund drack kaffe och pratade innan han ringde taxi åt oss. Om nån av oss skulle jobba nästa morgon och därmed lösa av honom klockan sju gav han ofta order om sovmorgon. "Du kommer inte in innan halv nio, hör du det?".
Leffe var fotbollssupporter precis som jag, men medan mitt hjärta är himmelsblått så var hans gult, IFK Malmö hade alltid varit hans lag. Vi snackade ofta fotboll och han följde såklart MFF och han gladdes klubbens framgångar. Lite extra för min skull.
En dag hade jag planerat att komma in och äta frukost på hotellet tillsammans med en kompis. Jag skulle ringa kvällen innan och förvarna, och väntade till efter 23 för att få tjöta lite med Leffe. När det istället var min chef som svarade blev jag förvånad och frågade vad han gjorde på jobbet så sent en helg. Han bad mig att samla mig och sätta mig ner innan han svarade. Som så många andra gånger hade Leif hälsat på sin gamla mor på kvällen innan det var dags att jobba. Men den här gången kom han inte till jobbet. Nån vårdslös jävel hade kört på vår Leif på ett övergångsställe. Han låg på sjukhus medvetslös och tillståndet var mycket kritiskt. I många, långa dagar var det ovisst hur det skulle gå. Men så kom samtalet. Det var över, Leifs kropp orkade inte och han överlevde inte skadorna.
Han var väldigt saknad och alla kollegor som kunde kom till begravningen, även Anna som då flyttat från Malmö. Jag tog på mig att köpa handbuketter till oss alla att lägga på kistan. Det blev små buketter av gula och vita blommor, men också en ljusblå nejlika i varje. En hälsning från mig till Leffe. Från en fotbollssupporter till en annan. Med respekt och kärlek och många tårar.
Jag hade emellanåt svårt att hålla tankarna fokuserade på själva matchen igår. De svävade iväg och massa minnen av Leif kom upp. Jag funderade på hur det skulle varit om han fortfarande levt. Skulle han bara stått där med ett leende nästa jobbskifte och retats med mig för att MFF inte lyckats vinna? Eller skulle vi till och med sett den tillsammans? Över en öl framför TV:n eller, i icke pandemitider, i kylan på IP och kanske värmt oss med en kaffegök? Utan tvekan så hade vi haft väldigt mycket att prata om både före och efter matchen.
Fine Leffe, jag hoppas att man kan kolla på fotboll där du är nu. I så fall är jag säker på att du sitter väldigt nöjd där nu och är riktigt stolt över att ditt IFK Malmö lyckades knipa oavgjort mot oss. Och, vet du, det unnar jag dig verkligen. Men du får inte tro att det ska bli nån vana. :-)
Fotboll. Så mycket mer än bara en idrott, så mycket mer än bara det som händer på planen.
