En natt med tråkiga sanningar
Med lite distans, med betoning på lite, efter matchen mot IFK Göteborg är mina tankar dessa.
Efter att sett matchen i efterhand inatt har jag inte mer att säga än detta.
Jag förstår inte:
Varför vi inte markerar på hörnor när vi släpper in mål i var och varannan match i det läget.
Varför vi lånar in en anfallare som vi väljer att inte spela.
Varför vi inte lånar in en högerback när vi endast har en högerback i truppen som kan spela i år efter Simen Rafn skadade korsbandet.
Varför vi inte förstärkte innermittfältet under vintern. Det var där vi tappade i höstas och det är där det största problemet fortfarande ligger.
Vad som hänt med Jonas Lantto.
Varför vi drar ner en innermittfältare i högerbacksposition när vi har bollen. Motståndarna kan promenera in i sin försvarsställning medans vi roterar laget och vi får inte ut någonting av det.
Varför vi inte har den minsta aggressivitet i vårt försvarsspel. Vi täcker bara av ytor och det måste vara så fantastiskt lätt för motståndarna att rulla bort oss.
Varför vi inte har en enda varning i två matcher där vi släppt in 12 mål? Jag skulle vara vansinnig om jag spelade och smällt på allt jag såg. Men vi täcker ytor istället för att smälla på.
Vi har ett lag utan ryggrad, ett lag som lägger sig ner platt på marken när det tar emot. Det är inte förenligt med den berömda Gefle-andan som vi haft i vårt lag under så många år. Alla får säga vad dom vill, men släpper man in mål på det sättet vi gör när det börjar gå emot, då är det bara att inse att vi inte har den grund att stå på som krävs.
Blev vi bekväma när vi kom upp till Gavlevallen? Jag ser ingen hunger i det här laget. Det känns som att hela föreningen har gått in i en dvala där man känner sig nöjda med var man är. När vi var lokaliserade på Strömvallen var det som att vi tyckte att vi hade något att bevisa, något att kriga för, att visa att vi hörde hemma i finrummet även om vi fick mycket skit av alla för att vi var dom vi var. Kanske var det därför vi hade den hungern. Nu har vi fått så många lovord från höger och vänster efter vår flytt till Gavlevallen att vi verkar tro på det själva.
Efter så många år där vi klarat oss kvar i allsvenskan med dom ringa resurser vi haft och har känns det som att vi undermedvetet tror att det här kommer att ordna sig ändå, för det har alltid gjort det. Men den enda anledningen till att det har ordnat sig varje år är att vi har jobbat stenhårt för att klara det. Att vi har stångat oss blodiga på planen och när det har sett som mörkast ut har vi jobbat som allra hårdast. Gör vi det idag? Och den frågan ställer jag till hela föreningen, från toppen ner till kortaste grässtrået. Vi blev det vi är för att vi visste vad vi behövde göra och att vi alltid gjorde det.
Jag börjar med mig själv. Jag torkar gruset ur ögonen, tittar mig i spegeln och säger: Det här duger inte. Jag hade fel, jag trodde att vi skulle ta kliv framåt i år, jag grundlurade mig själv. Hösten var varningssignalen jag borde lyssnat på. Det var varningssignalen alla skulle lyssnat på. Tyvärr var det inte tillräckligt många som gjorde det och nu ser vi resultatet.
