En och sex jävligt offside: Orkar inte riktigt
Det är en ’dagen efter’ som går bortom vanligt illamående, standardhuvudvärk och bakfylleångest av usch-varför-sa-jag-så-typ. Och jo, vi kommer igen och Malmö lägger sig inte ner och dör och allt det där. Jag vet. Men idag är en dag då bitterheten överskuggar allt annat, och onsdagslistan sjunker så lågt att den inte ens förmår hålla fast vid sitt vanliga format.
Vi slapp FCK (NY)
Finns det då nåt att glädja sig åt idag? Tja, efter långt funderande hittar jag detta: jag tycker det är skönt att FCK-mötena inte blir av. All historik är en sak; det sportsliga en annan. Det hade blivit svårt, vi hade möjligen/kanske/förmodligen förlorat över två matcher.
För mig hade FCK-matcherna varit av den typen där den bottenlösa bedrövelsen en förlust inneburit skrämmer mycket mer än den potentiella njutningen av en vinst lockar. Det hade varit fasansfullt att förlora mot dem, och det hade varit oerhört jobbigt att invänta matcherna.
Och apropå teoretiska konstruktioner kring vad som kunde blivit: hade vi mött FCK och förlorat hade vi fått spela playoff till Europa League. Där vi kunde förlorat igen, och i så fall alltså ödat kraft på fyra europamatcher helt i onödan.
Men jag kan släppa allt det där nu.
Det är en klen tröst. Och det är det de följande punkterna handlar om.
Fiaskostämpeln (NY)
Redan för en månad sen lipade jag över lottningen. Jag tror inte vi hade åkt ut mot varken finskt, isländskt, irländskt eller ens bosniskt motstånd. Jag tyckte det då, den 19 juni, och jag tycker det med ännu mer eftertryck nu: vi drog en förbannad nitlott. Men det ger mig inte den minsta tillfredsställelse att konstatera att jag hade rätt. Vi skulle förstås ha slagit Vardar, ett lag som är rankat hundratals platser under oss. Det är för dåligt att vi inte gjorde det. Och nu? Jag skulle inte kalla detta blott vanlig besvikelse. Snarare upplever jag en känsla av förnedring. Det är värre. Fiaskostämpeln sitter där, ingraverad i vårt skinn likt ett Southfork-brännmärke i en Texas-ko.
Eventuella truppförändringar (NY)
Vad händer nu? 16 tävlingsmatcher återstår i år (då räknar jag in ett Svenska Cupen-möte med ett lag från division ett eller lägre) istället för 20; eller möjligen 26. Två, eller möjligen fem, bortaresor till utlandet blir noll. Om vi lyckats städa av Vardar ser jag det som sannolikt att vår trupp förstärkts. Jag tänker att Daniel hade en plan - att det fanns köp, eller åtminstone lån, i pipelinen inför en satsning mot ett europeiskt gruppspel.
Om det fanns en sådan plan utgår jag från att den är fryst nu. Och att risken plötsligen ökat för att en del spelare hellre lämnar redan nu i sommar istället för att spela ut sitt kontrakt.
Det långa perspektivet (NY)
Det blir alltså inga extraordinära UEFA-intäkter i år. Om inte en oväntad försäljning av någon spelare som sitter på ett längre kontrakt sker summeras 2017 sannolikt i röda siffror. Samtidigt som dussintalet kontrakt går ut, och vi måste bygga nytt inför nästa år.
Kanske både överdramatiserar och svartmålar jag … men just nu, när detta skrivs, känns det som om en hel del av det porslin från den framgångsdynasti vi befunnit oss i de senaste åren gick i kras en tisdagsafton i Sturmica.
Jag brukar prata om säsongen 2014, då vi säkrade guldet i den fjärde omgången från slutet och nådde Champions League-gruppspel, som den mest framgångsrika under min levnad (och då är jag ändå en mycket gammal man). Som tankarna går nu kommer jag att säga detsamma om, säg, tjugo-trettio år. Redan nästa år blir Champions Leagues kvalformat ett annat. En trängre portgång, färre lag från Champions Route, och ännu svårare att kvala in till gruppspel för mästare från ligor av svensk kaliber.
Allt går i cykler. Ibland hjälper marginalerna oss till osannolika höjder, ibland till nesliga misslyckanden. Det är lätt att låta sig förblindas av framgång, att på något sätt hamna i uppfattningen att år som 2014 - eller för all del 1988, 2010 eller 2016 - utgör någon sorts default-läge. I Malmö FF:s historia finns exempelvis också nittiotalet, då vi visserligen ibland var med i toppen - men aldrig vann; och perioden 2005-2009. Toppar följs av dalar, och tvärtom. Så är det. Men de tankegångarna skänker ingen tröst idag. Alltså tillåter jag mig att, just i detta nu, vältra mig i bitterhet och självömkan. Jag konstaterar att tågen har gått. Och vi står kvar på perrongen och fumlar vid biljettautomaten, med utgångna kreditkort och fel valuta på kontanterna.
Hörnor (NY)
Vad är det egentligen frågan om? Redan under vinterns träningsmatcher märktes det att vi hade problem med motståndarhörnor. Sen gjorde Göteborg mål på en i premiären, i maj vände Norrköping vände ett 0-1-underläge via två hörnmål i slutminuterna, Sirius kvitterade på hörna i 90:e – och Vardar gjorde igår 1-1 på samma vis. Det är inte ens hårda hörnor som prickar spelare som kommer med fart, utan halvlösa lyror in som knoppas i mål av relativt stillastående spelare. Varför har vi inte lyckats rätta till detta? Ställer vi upp konstigt? Jag vet inte riktigt. Jag är inte tillräckligt taktiskt skolad för att se, inse, vad som händer.
Så: jag förstår inte.
Ineffektiviteten (NY)
Vi kan såklart prata om styrkan i att avgöra matcher sent. Men vi har inte tagit en ’lätt’ seger sedan allsvenskans tredje omgång, då vi slog ett decimerat Halmstad med 3-0. Åtta av tio allsvenska segrar har vunnits med ett måls marginal. Såklart finns det något djupt oroande i vår oförmåga att stänga matcher. Att våra avslut allt som oftast hamnar utanför målramen är ett faktum som illustrerades rikligt både hemma mot Vardar och mot Sirius. Inte lika ofta igår, men åtminstone av Yoshimar Yotún i slutet av första och av Jo Inge Berget i början av andra halvlek.
Enligt uefa.com:s statistik har vi över de två matcherna mot Vardar sammanlagt 38-18 i avslut – varav 8-7 på mål. Och, som smärtsamt bekant, 2-4 i mål.
Ineffektiviteten är inte något nytt. Vi har bränt massor, ofta grovt, hela året. Det hjälps såklart inte av svag form och skador på anfallsspelare. Eller av angreppssättet från Siriusmatchen: att ställa sig och trampa på bollen och plottra runt med fyrtiocentimeterspassningar när vi leder. Och som lök på laxen har det knappast blivit svårare att göra mål på oss på sistone. Vardar lyckades som sagt sammanlagt fyra gånger. Sirius gjorde tre och AFC två. Det oroar.
Allsvenskan (NY)
Ny match om tre dagar. Orkar trötta huvuden och ben skaka av sig gårdagens debacle och hitta kraft och motivation? Jag hoppas det, och jag hoppas jag har fel när jag tvivlar.
Och så hoppas jag att både AIK, Norrköping och – framförallt – Östersund går vidare i Europa League-kvalet. Både ur ett nån sorts halvädelt och holistiskt bra-för-svensk-fotboll-perspektiv, men också för att jag helt ultraegoistiskt tänker att det gynnar oss om våra konkurrenter får slita ut sina trupper på dubbla fronter.
För hur bittert det än må vara just nu: det kommer nya matcher som ska vinnas. Förutom den där cupmatchen (som inte får tramsas bort) finns just i år för oss numera bara allsvenskan. Och det är inte så bara.