Krönika: En öken med oaser
”Fan, de é ju öken” pratsjöng den framlidne Robert Broberg för att beskriva sina känslor kring en bussresa i Kairo. Aikare som han var har han nog en annan sinnesstämning uppe bland molnen idag, nu är det istället vi Djurgårdare som går runt och tycker att allt är öken. Men till skillnad från Robert Brobergs öken har vår öken faktiskt gott om oaser.
Det är inte lätt en dag som denna. Halsen gör ont, huvudet värker och det mesta känns meningslöst. Än värre var det givetvis igår efter slutsignalen. När jag vandrade den milslånga vägen från Friends mot civilisationen bubblade ilskan inom mig, och hade jag skrivit den här krönikan där och då hade det kapats både vilt, brett och elakt. För det var ju inte så här det skulle sluta. När vi efter 30 minuters spelövertag och chansskapande dessutom får spela med en man mer, ja då var liksom riktningen utstakad. Vi gick mot seger. Kanske även en ordentlig överkörning. En sådan där som vi kan leva på hur länge som helst och som raderar minnet av alla segerlösa derbyn vi fått uppleva de senaste åren.
Smärtsam andra halvlek
Men sen hände…något. Vi fick aldrig något tempo i passningarna, löpningarna slutade komma. Aik kunde lugnt stå lågt och vänta, stärkta av den där krigarmentaliteten som fotbollslag med jämna mellanrum uppfylls av när man står inför avgrunden (du minns väl vår enorma bragdvändning mot Malmö på Stadion?). Dessa rader ska dock inte läsas som ett försök att ge mig på någon slags försvar för prestationen i den andra halvleken. Den var riktigt dålig och den var framförallt väldigt smärtsam att uppleva som supporter. Vi förväntade oss falukorv och fick prinskorv, typ. Det jag vill säga är istället att vi gör bäst i att sluta leta fel på spelare, ledare, eller spelsystem efter en sådan här insats. Det här drabbar alla lag ibland vare sig man vill eller inte, oavsett land, serie, förutsättningar eller inställning
Ljus i mörkret
Bitterhet är inte en långsiktigt hållbar strategi för framgång, för även om gårdagen var skit fanns det mycket från den första halvleken som var riktigt bra: Vi kommer till exempel till start utan fyra ordinarie spelare, och vårt nykomponerade mittfält av småkids är helt respektlösa och vågar ta för sig ordentligt i en match där erfarenhet brukar anses som en dygd. Vi spelar riktigt bra och skapar chanser nog för att avgöra matchen under den första halvleken. Försvarsspelet är inte perfekt, men det är stabilt nog för att hålla en stekhet Goitom i schack under hela matchen. Kerims första halvlek. Moons första halvlek.
Små marginaler
Hade vi fått Mush mål godkänt, och hade Strömbergsson vågat ta en straff direkt efter utvisningen, ja då hade förutsättningarna sett helt annorlunda ut. Det är viktigt att inte glömma det mitt i allt snack om att Pelle är feg och spelarna viker ner sig. Det är sjukt små marginaler som avgör matcher och ändrar matchbilder ibland, och den här gången hade vi maximalt oflyt med dessa. Hårt arbete, en tydlig spelidé och ambitiösa och hungriga spelare minimerar däremot risken att det händer för ofta. Det är därför vi ligger trea, två poäng från serieledning, och fram tills igår var obesegrade i 15 raka matcher. Detta under en säsong där ingen tippat oss ens topp 5 på förhand.
Gårdagen var helt klart öken. Men om vi lyfter blicken lite kan vi faktiskt se en oas. En oas som är så långt ifrån en hägring som man kan komma.
