En snappahanne som spanar
En Snappahane ger en träninginblick från damerna.
Första notisen för dagen så lovade väderprognosen mulet och dimma, men det borde ha stått Skånsk dimma. Det vill säga 100 % luftfuktighet som kryper in överallt och inte går att fly ifrån. Men inte ens det kan stoppa mig från att följa MFF:s damer i deras första steg mot en historisk säsong.
När jag anlände till Kroksbäcks IP rullade tre vita små bussar in på parkeringen, och ut klev spelarna. Valfridsson och
tränarstaben hade redan förberett alla stationer, så det var bara för töserna att sätta igång direkt.
Eftersom det här var min första spaning på deras träningspass, lade jag märke till en detalj som kändes både fin och symbolisk – innan passet började samlade sig laget i en ring. Ledarna höll ett kort prat, och när 'huddle up' avslutades ljöd ett kraftfullt och samstämmigt 'Malmö!' som ekade över planen.
Jared Wallace var precis på väg att starta uppvärmningen när han gav ett oväntat kommando. Plötsligt hoppade töserna upp på varandras ryggar, en slags “vakna upp” övning, kanske för att testa om alla var med och lyssnade. Övningen skapade en hel del skratt i gruppen och lättade upp stämningen. En kul detalj var att Kristell (eller möjligen Hoff) skämtsamt klagade på Jared och bad honom ge kommandot på svenska nästa gång – tydligen hann hon inte riktigt med i den lilla koncentrationstävlingen!
Därefter tog Jared Wallace över för att leda uppvärmningen. Det var inget anmärkningsvärt, mest en standarduppvärmning som vi är vana att se inför matcher – jogging, stretching och kortdistansaccelerationer. Under tiden försökte jag få en överblick över vilka spelare som var på plats, både för att känna igen bekanta ansikten och för att spana in de nya tillskotten i truppen. Det var flera spännande namn att hålla koll på jämfört med fjolårets lag, men mest nyfiken var jag på vår amerikanska stjärna Izzy D’Aquila. Jag kunde inte låta bli att undra hur hon skulle tackla det strålande fina vintervädret för dagen. (Och ja, jag var ironisk där.)
Efter uppvärmningen förväntade jag mig att få se den klassiska kvadraten, men istället fick de massivt utspridda röda och gula konerna sin förklaring. Töserna delades upp i små grupper på vardera sida, vända bort från mittlinjen. Från sin startposition skulle de stå felvända, rusa in mot mitten och
möta varandra. På vänster sida låg den gula konen, och till höger den röda. Spelarna studsade på tårna i väntan på Jareds order om vilken kon de skulle sprinta mot.
Det blev en hel del missförstånd och skratt när tävlingsinstinkten slog till. Någon tjuvstartade ibland, och ibland sprang båda spelarna åt fel håll – eller så sprang de båda mot samma kon. Det hände också att de sprang åt olika håll utan att ha någon aning om vad som egentligen var rätt. Om jag ska gissa, så kan det ha varit en språklig barriär eftersom Jareds instruktioner var på engelska. Men kanske var det tävlingsinstinkten som spökade mest. Oavsett vilket
blev det många skratt och en härlig energi i övningen.Jonas Valfridsson tog över efter Jared och inledde dagen med en uppspelsövning. Fokus låg på att bygga spelet bakifrån med diagonala passningar och rörelsemönster som började hos målvakten. Från målvakten gick bollen till en
mittfältare, tillbaka till mittbacken, ut till ytterbacken, vidare upp längs kanten till yttermittfältaren och slutligen snett bakåt till en droppande anfallare som sedan skulle driva bollen och avsluta mot mål.
Laget delades upp i två grupper, en för högerkanten och en för vänsterkanten. Eftersom vänsterkanten var närmast mig, låg mitt fokus där. Lilja och Kristell turades om att agera droppande mittfältare, med Ellen Löfqvist, nyförvärvet från Piteå, som mittback. Kosola spelade som vänsterback för dagen, trots att hon i grunden är högerback skiftande med Mårtensson. På kanten fanns StinaLisa Johansson som vänsterytter, och längst fram roterade anfallspositionerna
mellan tidigare Norrköpingsspelaren Lovisa Gustafsson och vårt norska nyförvärv Sara Kanutte. Med tanke på den skånska dimman och den fuktiga luften
gled bollen iväg ett par gånger på det nylagda plastmöget, men ibland satt den riktigt fint. Jag tyckte att både Kristell och Lilja skötte uppspelen bra och visade trygghet i sina roller.
Sara Kanutte imponerade med sin fina vänsterdoja, som inte bara levererade precisa passningar utan också bjöd på en riktig slägga upp i krysset – ett avslut som fick det att gnistra till trots dimman. Under vätskepausen noterade denne snapphane två välbekanta figurer komma gående längs sidlinjen – våra
sportchefer Maxim och Danne. Danne, med en väldigt uppdragen svart dunjacka, såg mest ut som en mörkklädd eskimå i den kyliga dimman. Att Maxim var på plats var ingen överraskning – han är ju ansvarig för damerna – men att Danne skulle dyka upp på Kroksbäcks IP? Det trodde jag inte.
Kanske har han inte följt med ner till Spanien överhuvudtaget, eller så fick han bara akut hemlängtan till Malmö. Oavsett anledning, hans närvaro var verkligen en överraskning. Efter vätskepausen blev det dags för spel på större plan. Här brast det något i påståendet att MFF har en stor trupp, då ena
laget – det blåa – kunde ställa upp med 11 spelare medan det orangea laget bara hade 7.
Assisterande tränare Rikard Östergren fick förklara övningen och tydliggöra att fokus för det orangea laget enbart låg på att sätta den första pressen.
Det blåa laget ställde upp enligt följande:
Backlinje: Hoff, Kullberg, Löfqvist och Kosola.
Mittfält: Kristell, M. Persson och Lilja.
Anfall: Rolfsson, D’Aquila och Johansson.
Med det numerära övertaget hade det orangea laget förstås en tuff uppgift, särskilt när Lilja, Persson eller Kristell gång på gång lyckades spela sig igenom pressen på mittfältet. Det var tydligt att de blåa fick öva på att ta vara på sitt övertag och utnyttja ytorna som skapades. Och när det blå laget väl lyckades spela sig ur pressen, fick det orangea laget förlita sig helt på att försvara sitt straffområde. De gjorde det uppoffrande, men det hindrade
ändå inte Nellie Lilja från att bomba in ett avslut via målvaktens handskar rakt upp i nättaket.
Flera enklare mål följde när Nova Rolfsson och StinaLisa Johansson stormade fram längs kanterna, där deras fart och rörelse skapade stora problem för motståndarna. Johansson bjöd dessutom på ett riktigt tjusigt avslut när hon senare gick över till det orangea laget. Efter att ha drivit in från vänsterkanten avslutade hon högt i bortre hörnet – ett avslut som starkt påminde om hur Hugo Bolin ofta gör. Under spelets gång stod Lilja och D’Aquila för flera fina
genomskärare, och vår amerikanska stjärna visade sin energi och arbetsmoral. Så fort hon fick på sig en väst var hon i ständig rörelse och löpte outtröttligt för att skapa chanser för sitt lag.
I slutet av träningen gick man ner på 7 vs 7, där lagen ställdes upp enligt följande:
Blå laget: Lilja, Johansson, Kullberg, Löfqvist, M. Persson, D’Aquila, Gustafsson, och en spelare till som mitt minne tyvärr inte kan placera.
Orange laget: Mitkoviska, Kanutte, Kosola, Hoff, Mårtensson, och en spelare till i samma minneslucka. Spelet jämnades ut avsevärt i denna mindre uppställning.
Båda målvakterna fick visa upp sig med varsin räddning, även om blå laget skapade något fler chanser. Lilja hittade ett fint uppspel till Gustafsson, som i sin tur spelade ut bollen till StinaLisa. Johansson slog en perfekt instickare till D’Aquila, som med en tå lyckades styra bollen mot mål. Öhman stod
dock för en fin räddning. På returen jagade D’Aquila tillbaka bollen innan den hann gå över kortlinjen. Hon spelade tillbaka till Gustafsson, som i sin tur teeade upp för Johansson. StinaLisa drog till med en bredsida, men avslutet gick högt och träffade utsidan av nätet. Någon minut senare visade Johansson sin kvalitet när hon kom in från vänsterkanten, bröt in i planen och avslutade i bortre krysset – en prestation som direkt påminde om en viss Hugo Bolin.
Med det avslutades träningen den 14 januari efter cirka 1 timme och 25 minuter.
Hunden, Katten, Glassen – Dagens prisutdelning
Som en liten avslutning vill jag ge min egen version av
matchens spelare.
? Hunden: Nellie Lilja. Outtröttlig och ständigt delaktig i spelet, både som bollvinnare och kreatör.
? Katten: Izzy D’Aquila. Amerikanskan visade en imponerande energi, rörlighet och förmåga att skapa chanser – både för sig själv och sina lagkamrater.
? Glassen: StinaLisa Johansson. Måste bli hon, med det läckra avslutet i bortre krysset som dagens höjdpunkt. Hennes prestationer på kanten var en fröjd att se!
Det var allt för idag – en riktigt härlig första titt på vad som ser ut att bli en spännande säsong för MFF:s damer!
Angående kategorin Hunden, Katten och Glassen – jag är medveten om att vissa kanske drar paralleller till HKG-podden. Men för mig kom inspirationen till det roliga namnet från en klassisk Hipp Hipp-sketch långt innan göteborgarna gjorde en podd med samma tema.
Göteborgarna vill väl bara vara oss, eller hur?
Tryck gärna en tumme upp här nere om ni gillade detta så kan det komma mer och då majoriteten från herrarna när de återvänder från flaglasiga Spanien.
