En Snapphane som Spanar från Malmö IP
Från röken av söndagens drabbning på stadion rör sig Malmö FF sig vidare genom förberedelser på Malmö IP till nästa batalj mot Skövde Aik.
När denne snapphane sadlade sin springare och begav sig mot storstaden, var det med siktet inställt på de klassiska läktarna på Malmö Idrottsplats. Efter en komfortabel 5–0-seger i söndags ryktas det nu att Daniel "Ninja-Danne" Andersson håller på med att gjuta nya kanoner i smyg för att förstärka truppen med tyngre artilleri än Johan Karlsson och Emmanuel Ekong inför det kommande fälttåget som är Allsvenskan 2025.
Solen sken över Malmö stad när jag slog mig ner på IP:s östra läktare, redo att se vad dagen hade att erbjuda.
Vad hade dagens träning att erbjuda? Det var frågan.
Ponne såg förvånad ut när han satte ner foten på Idrottsplatsens underlag och klampade runt ett par steg.
"Fan! Vad mjukt! Och fint!" utbrast han med ett brett leende.
Loukili och Martin Olsson verkade lika överraskade när de fick syn på de nya bollarna som låg utspridda på planen.
Uppvärmningen leddes som vanligt av Tom Noon, men det märktes att han fick kämpa för att få fart på pågarna. Kanske var det det ovanligt stilla och behagliga vädret som sänkte tempot, kanske var det något annat. Ett förmiddags pass i gymmet? Klart var i alla fall att några spelare saknades.
För mer detaljer hänvisar jag till Gasetten.se, men de mest noterbara frånvarorna var Taha Ali, Otto Rosengren, Kenan Busuladžic och Oliver Berg.
Efter ett lätt jogg lett av AC runt planen delade sig laget upp i par och radade upp sig vid de utspridda frisparksfigurerna och bollarna längs långsidan och kortsidan vid ena hörnflaggan.
Den ena spelaren skulle enkelt passa med vardera fot på varsin sida av frisparksfiguren, hoppa sidleds ner till linjen och sedan återvända för en ny serie av passningar. Det var rätt Mañana över tillställningen. Ponne’s grova röst ekade över planen:
”Visa nu vad du kan!” ropade han till sin partner Kiese Thelin.
De små gula häckarna väntade härnäst, och för min egen del är det mest underhållande att veta vilket straff som väntade den som råkade välta ett av de små hindren. Värmen nere på planen var påtaglig, och redan här började några spelare ta av sig vindjackorna.
I en av vändorna såg det ut som om Emmanuel Ekong snuddade vid den sista häcken och räddade den från att falla, men i själva verket petade han till den precis lagom för att den skulle tippa när lagkompisen Hugo Bolin kom svingande med benen. Hugo träffade häcken med benet i dess fall, till glädje för dem som missade sabotaget. Ekong log brett när Bolin kom ifatt honom, men de skrattade bara och klappade om varandra.
Efter det var det dags för gummibanden, där spelarna snörde fast sig i par – en skulle hålla emot medan den andra drog i sidled. Ponne plockade upp ett av banden och ropade:
"Erik, kom!" sa han och drog bandet över sig.
Men Botheim hade redan valt sin landsman och pingispolare. Colin Rösler kom för sent och delade en blick med Ponne. Hoppfullt fortsatte norrmannen leta efter en annan ledig partner, men det stod klart att han hade fått nitlotten och fick koppla på sig bandet.
"Håll i dig nu! Det kan smälla det här. Vad är du rädd för?" frågade han med ett flin medan han stegrade sidledes.
Colin överlevde – med nöd och näppe – och sedan bar det vidare till ett par limegröna koner, där spelarna fick göra korta accelerationer mellan markeringarna.
Därefter följde uppvärmningen de vanliga ramarna, där laget delades in i tre stationer under ledning av respektive assisterande tränare. Här började det verkligen kännas som ett återhämtningspass. Julian, som annars brukar hålla i intensiva passningsövningar, hade den här gången plockat fram tennisnätet. Inte direkt någon pulshöjare.
Inte heller hos Theodore var tempot särskilt högt – här användes delar av ledarstaben som passiva motståndare i en övning för backlinjens passningsspel. Till och med Alf Westerberg tog några steg in i försvarsspelet, vilket nog säger en del om intensiteten.
40 minuter in på träningen avslutade Tom Noon uppvärmningen med fyra intensiva löpningar från kortsida till kortsida.
"Jävlar, vad tung man är," muttrade Arlövspågen efter en av vändorna, medan han försökte hämta andan.
Jörgensen tränade vid sidan av idag, antagligen på grund av någon känning. Efter en kort vattenpaus samlade Rydström manskapet på mitten av planen för en genomgång.
Därefter blev det spel på drygt halva plan. Ena laget spelade med målvakt och stort mål, medan de andra skulle försöka ta sig förbi eller igenom västarna. Slutmålet var att väggspela med en av två medspelare som stod bakom två små mål innan avslut.
Julian tog hand om de bruna västarna, som bestod av: Gudjohnsen, Bolin, Botheim, Ekong, Jeppson, Skogmar och Thelin.
vs
Blå laget, som Rydström och Theodore Olsson tog ett snack med, bestod till en början av: Karlsson, Ponne, Rösler, Busse, Loukili, Johnsen, AC och Haksabanovic, Martin Olsson och Nils bakom små målen.
Uppspelsövning för försvararna och presspel för de offensiva spelarna. Mellan övningarna fick anfallarna jobba på avslutstekniken. Rydström växlade mellan en-mot-en-situationer och rena frilägen innan laget fick börja spela ihop som en enhet igen.
Blå laget tog ledningen med 1-0 efter att ha fått västarna att fokusera allt försvar på det ena målet. Loukili slog en perfekt passning till AC, som var helt bortglömd vid det andra lilla målet och enkelt kunde sätta dit bollen.
Ekong spelade en finurlig passning fram till Jeppson, som skickade bollen centralt framför straffområdet. Vid mottaget studsade bollen upp, och Hugo drog till direkt. Tyvärr blev det ingen ren vristträff, och Persson i målet kunde enkelt plocka ner skottet.
1-1 kom att bli matchens delikatess. Jeppson på den högra kanten av straffområdet flikade in bollen mot Botheim, som elegant hoppade över den. Bollen nådde en rättvänd Gudjohnsen, som snabbt stack in i straffområdet. Han öppnade upp ytan och lade bollen snett bakåt för en formstark Hugo Bolin, som med ett vackert bredsidsskott placerade bollen vid bortre stolpen.
Anfallarna blandade och gav. Ibland hittade de nätet, men lika ofta stod försvararna emot och blockerade avsluten. Blålaget tog ledningen med 2-1 efter en passning från Stryger till Sead, som trodde han skulle kunna överlista sin markering genom att kliva över bollen och runda motståndaren. Men istället snodde Skogmar bollen, drev framåt mot det stora målet och satte press på de bruna västarna. Ett snålt bakåtpass av Bolin nådde Gudjohnsen, men Sead återvann bollen och spelade den till Johan, som stod bakom det högra målet. Han serverade Stryger som enkelt kunde lägga in bollen i den öppna kassen.
2-2 kom när Gudjohnsen skickade en fin passning till Botheim på en snabb omställning. Nils kastade sig desperat för att blockera skottet, men i motlägget ändrade det hårda avslutet riktning och ställde Friedrich i mål, som inte hann reagera på den oväntade förändringen.
3-2 till de blåa kom efter ett riktigt vackert passningsspel där hela laget deltog. Det var åtminstone sex passningar i rad, några av dem med one touch, som ledde fram till att Karlsson rundade försvararna och rullade in bollen i mål. Ett klassiskt lagmål som visade på både precision och rörelse.
Efter lite av en timme var passet slut för en hel del spelare. De resterande 50 minuterna spenderades under Rydström och kompanis ledning med presspel i man mot man. Laget delades om för intensiva övningar i 2vs2 med 4 små mål på vardera sida av planen, följt av 3 omgångar 4vs4 i mitten med målvakter och stora mål.
Bruna laget: Bolin, Thelin, Rösler och Busse.
vs
Blå laget: Ekong, Botheim, Johnsen, Haksabanovic och Karlsson.
De korta 20-30 sekunders matcherna i 2vs2 gav intensivt spel och snabba fötter, medan 4vs4-övningarna var 2-3 minuter långa.
Innan matcherna drog igång höll både Rydström och Theodore egna övningar för att träna spelarna på olika press-situationer. Rydström fokuserade på den taktiska pressen medan Theodore hade en övning som handlade om inkast och att skydda mottagande av bollen.
De mest underhållande duellerna var utan tvekan mellan Erik Botheim och Lasse B. Johnsen. Det började med en övning där Lasse skulle skydda bollen och hitta en medspelare, men Botheims press var så intensiv att Lasse till slut var tvungen att gå ner på knä. Men han gav sig inte och skyddade bollen från Botheim som inte backade utan följde efter och försökte trycka undan Lasse. Det hela utvecklades snabbt till en ren brottningsmatch, där Erik tillslut drog det längsta strået. De följande duellerna var mer som MMA än fotboll, men det var allt i god anda och de höll sig inom rimliga gränser.
Det blå laget drog det längsta strået och vann tror jag med 12-10 eller 13-11, och fick sitt foto taget av Westerberg som en liten belöning för deras insats. Under det små lagspelet var det framför allt Erik Botheim, Hugo Bolin och Sead Haksabanovic som imponerade mest med sina prestationer och tekniska färdigheter. Alla nio spelare var helt utmattade när Theodore Olsson slutligen blåste av träningen efter två intensiva timmar. De fick sig en riktig genomkörare, och alla gav verkligen sitt yttersta under passet.
Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.
Dagens Hund: går utan tvekan till Erik Botheim för hans outtröttliga kamp på planen, spelglädjen och imponerande prestationer i spelet.
Dagens Katt: Hugo Bolin, för sin smidighet och finess på planen, som alltid gör sig bra i dueller och går i samma utvecklingskurva som Nanasi.
Och Dagens Glass till Hugo Bolin – för precisionskottet under lagspelet.
Förresten ni kanske vill veta vem som vann brottningsmatchen?
I den episka brottningsmatchen mellan Erik Botheim och Lasse B. Johnsen var det Botheim som drog det längsta strået med 2-1
Nu går jag och lägger mig Tills nästa rapport – Köszönöm!
