En stund med Jiloan Hamad - skador, minnen och landslag
Malmö FF:s yttermittfältare Jiloan Hamad berättar i en lång intervju med Himmelriket om varför den amerikanska tullen tog honom, vad han tror om alla skador i MFF, spelare han har imponerats av och att ännu en landslagschef har ringt och visat intresse.
Förra säsongen var konkurrensen om de två yttermittfältsplatserna i Malmö FF talk of the day, inför och efter varje omgång. Hela året. Vem av Jiloan Hamad, Guillermo Molins, Jeffrey Aubynn och Jimmy Durmaz skulle spela?
Jeff blev allt mer att betrakta som ett innermittfältsalternativ och så var det tre kvar. Den som inte fick spela av de unga männen fick ständigt frågan om han var sur över att bli petad. Den som för tillfället presterade bäst av de tre fick efter matcherna svara på om han kunde vara säker på sin plats i startelvan.
Nu är Guillermo ”Guille” Molins försvunnen till Anderlecht i Belgien, Jimmy Durmaz har haft en längre formsvacka och Jiloan ”Jille” Hamad har problem med sin höft och inte spelat många matcher i år. Från att ha haft Allsvenskans bredaste ytterbestånd har nye tränaren Rikard Norling nu närmast problem att fylla platserna.
– Det är bra med konkurrens, säger 20-årige ”Jille” till Himmelriket. När ”Guille”, Jimmy och jag fick frågor om vem som ska spela, var det rätt jobbigt ett tag. Nu är det inte så längre, för vi har inte den konkurrensen. Jag har tänkt mycket på det och fan vad mycket det gav mig som spelare att ha dem bägge att kämpa med. Vi tre var kanske Allsvenskans bästa yttrar och att vi konkurrerade om två platser utvecklade oss alla enormt.
Förhoppningsvis fylls det på underifrån eller utifrån med spelare som gör att den nödvändiga konkurrensen kommer tillbaka. Fast först och främst får ”Jille” gärna se till att bli frisk och hel igen.
När han ska berätta vad det är för skada han har suckar han och säger att det är jättesvårt att förklara vad det egentligen är. Det är i höften och in i ljumskarna, något som slår emot hela tiden känns det som, berättar han. Och det låter ju inte alltför trevligt. Han håller med.
– Musklerna blir spända runtomkring, vilket gör att det blir svårt att springa, och det gör fruktansvärt ont. Jag har rehabat ett antal veckor och kört två pass varje dag. Det känns mycket bättre och när jag sprang några rejäla löprundor häromdagen hade jag inte särskilt ont, förutom från träningsvärken dagen därpå.
Det är remarkabelt med tanke på att det först sades att du skulle kunna bli borta året ut.
– Jo, men grejen var att de första röntgenbilderna var svåra att tolka, så det blev en andra röntgenundersökning och den visade ingenting, varken bristning eller något annat. Nu tror man att det är en slemsäck som irriterar och den går att få bort genom rehabträning och vila.
Det hette att det var något medfött som orsakat problemen.
– Mitt högra ben är lite kortare än det vänstra, vilket gjort att jag har felbelastat under många år. Det visste jag inte om. Där tror man också att eftersom jag är sned i bäckenet så har höften kommit i kläm och det har blivit irriterat, vilket också kan vara en del av problemet. Men jag har fått iläggssulor till bägge fötterna, där den högra är lite högre då såklart. Nu är det rehab som går ut på att liksom nollställa kroppen så att jag är lika rörlig på båda sidor. Min förhoppning är att jag är tillbaka om en till två veckor.
Lagom till Europaspelet tänker jag. Säger: Det kom ändå rätt olägligt, för honom personligen och för laget som har så många borta i år.
– Verkligen, men det är som det är och jag är ändå tacksam att det inte är något värre. Många andra är borta mycket längre än vad jag kommer att vara.
Det känns som ett sjukt skadeår i MFF.
– Det är jättemånga skador hos oss i år, jag vet inte vad det beror på. Det är något som måste utvärderas och gås igenom.
Hur kan det skilja så mycket från ett år till ett annat? 2010 var laget väldigt förskonat från skador och i år får sjukvårdsteamet jobba övertid. Är det något i träningsupplägget som kan förklara det?
– Ja, det är ju första tanken som slår en. Men jag tycker ändå att vi har haft en bra försäsong, även om den kanske inte var lika tuff som 2008 och 2009. Då körde vi det klassiska med en tremånader lång uppbyggnad, med löpning och styrka och allt det där, och sedan började Allsvenskan. De två sista åren har vi kört ganska lugnt jämförelsevis, där styrka blandats med fotboll. Samtidigt kan det vara tillfälligheter också. Jag har ingen aning.
Första gången jag träffade ”Jille” var 2008 i Orlando, USA. Det var mitt första träningsläger där jag skulle bevaka MFF. Det var också hans första läger med MFF, liksom tränaren Roland Nilssons. ”Jille” hade skrivit på för MFF i november 2007 men anslutit till truppen i januari strax innan resan till Florida.
Man skulle kunna tro att det var en blyg 16-åring som mötte världspressen (nåja, den bestod av Nisse Byrfors, Peter Lind och undertecknad från Himmelriket samt Håkan Malmström från Sydsvenskan), men inte. Händelser på resan över Atlanten gjorde att han blev hett villebråd. Jag undrar om han minns.
– Du menar den första intervjun vi gjorde? Det var efter att jag hade fastnat i den amerikanska tullen. På mellanlandningen i Washington blev jag bortplockad av några uniformerade personer. Jag fick sitta i ett rum, som var precis som på film där man kan spegla sig i fönstret på insidan medan de som sitter utanför tittar in. Där fick jag sitta med en vakt ett tag innan jag släpptes ut. De skulle väl kolla mitt namn. Till saken hör att ”Berra” (Behrang Safari) hade blivit tagen någon månad innan när han var med landslaget på januariturné i USA. Han stod precis framför mig i kön och jag drev lite med honom och sa att ”nu kommer de att ta oss bägge”, men så gick han helt lugnt igenom medan de tog mig.
Jag minns att du berättade detta som om det mer var ett äventyr än något hemskt du hade varit med om. Det är förresten inte många spelare kvar från det lägret.
– Nej, det är helt sjukt. Det är väl bara Daniel Andersson, Ulrich, Dejan (Garaca), Jeff och jag.
Där fanns några rätt ok spelare, som Anders Andersson, Toivonen, Jonatan Johansson, Safari…
– Det är riktigt fina namn. Det är kul att ha spelat ihop med dem, men nu har alla dragit eller slutat. Det var ett helt annat lag än vad vi har i dag. Men jag skulle inte vilja byta ut dagens. Du vet, alla lag har alltid spelare som någon har problem med eller kanske ogillar. Men jag lovar dig, att vi har aldrig haft problem internt för alla är kanonkillar, vilket känns oerhört skönt.
Du har varit i MFF i tre och ett halvt år, och det har som sagt varit stor ruljans bland spelarna. Är där några som du särskilt har imponerats av?
– Jag imponerades av Labbe (Harbuzi) när han var här. Det är svårt att inte göra det av hans teknik, den är helt otrolig. Samma sak med Ola Toivonen – hans avslut! Vilket sinne för mål han har, han är född avslutare. "Berra" (Safari) var jättesnabb och ruggigt svår att möta på kanten.
Om några år gör jag kanske en intervju med någon av dagens riktigt unga spelare och säger att ”där var en del hyfsat bra spelare, som Daniel Andersson, Wilton, Jiloan Hamad…”
– Ha ha, det låter helt sjukt när du säger det så. Det känns som om det är 100 år sedan det där lägret i USA, och jag är ändå bara 20. Förresten måste jag nämna Niklas Skoog bland spelarna som jag imponerats av. När jag var 10 år och han spelade i Örebro köade jag för att få hans autograf, och sedan fick jag spela ihop med honom. När jag kom till MFF berättade jag för honom att jag har hans autograf.
Vad sa han då?
– Han bara skrattade och tyckte att jag var rolig. Jari Litmanen, honom glömde jag. Jag fick träffa honom 2007 när jag provspelade. Och så jag fick träffa Yksel! Att jag fått spela med de här spelarna är egentligen helt galet.
Det är många som drömmer om detta och du är där, mitt i.
– Ja, jag vet. Då när jag kom var det nästan inga unga, inte alls som i dag, utan de yngsta var väl ”Guille” och Robin Nilsson. Det gick inte att komma till en träning och inte ge hundra procent. Jag var så taggad. Efter ett tag kände jag att jag var inne i gänget men sedan var nästa steg en plats i startelvan vad jag drömde om, och då var det bara att ge ännu mer på träningar. Det gick inte att hålla igen med de äldre spelarna närvarande.
Under åren som gått har han hunnit med att vinna SM-guld, spela i U21-landslaget och varit med A-landslaget på en vinterturné. Att SM-guldet är en höjdpunkt är självklart. En annan, säger han, är hans debut från start, mot GAIS hemma på Stadion 2009.
– Jag hade knappt fått göra några inhopp innan dess, och det var viktigt för mig att äntligen få starta en match. Jag hade kämpat jättelänge och jag var lite hypad, och jag ville spela och visa vad jag kunde. Jag minns allting som i går, hur jag förberedde mig och hur det kändes att gå in på Stadion innan matchen. Dessutom fick jag göra ett mål, och det var en närmast perfekt debut. Efter det startade jag 17 matcher i rad, så det är mitt bästa minne. Och så måste jag nämna de sista sju matcherna förra året i guldruschen, där jag kände att jag kunde prestera hela tiden när det stod så mycket på spel. Där växte jag mycket som spelare.
Du håller ofta hög kvalitet, tycker jag. Det är sällan man ser dig göra genuint usla insatser.
– Tack, och jag håller faktiskt med dig. Jag tycker inte att jag har gjort någon riktig plattmatch i MFF. Även om jag var ung när jag fick chansen, jag var bara 17 år, tycker jag att jag har varit rätt stabil hela tiden.
Det blev en del rubriker efter intervjun vi gjorde efter tullincidenten i Washington. En annan uppmärksammad intervju var när du berättade i serien 16 guld, 16 spelare, 16 frågor att Azerbajdzjans landslagskapten Berti Vogts hade ringt dig och frågat om du var intresserad av att ”byta” land. Har du hört något mer därifrån?
– Han ringde några gånger till efter det, och sedan har en del personer från förbundet hört av sig och sagt att de gärna vill bjuda ner mig. Men det är fortfarande inte aktuellt. Jag kan ge dig ett nytt avslöjande nu när vi ändå pratar.
Gärna.
– Wolfgang Sidka, som är coach för Iraks landslag, samlade alla kurder och irakier runt om i Europa för att testspela för ett tag sedan. Då ringde han mig och har messat några gånger efter det. Han tyckte det skulle vara kul om jag kom ner på provspel. Han menade att jag skulle vara högaktuell för Iraks landslag. Jag har en polare i Örebro, Ahmed Yasin, och han tog chansen eftersom han känner att han dels kanske är en bit från det svenska landslaget och dels vill representera sitt land där han är född.
Men du är väl inte irakisk medborgare?
– Nej, men det räcker att jag åker dit med familjen tydligen för att få ett medborgarskap.
Vad svarade du honom?
– Jag tackade honom för intresset och att jag var hedrad, men mitt stora mål framöver är ju att ta en plats i A-landslaget. Det svenska A-landslaget alltså.
