AIK - Degerfors
2 - 0

En tillfällig suck av lättnad

Två lag som måste vinna. Vinn eller försvinn! Förlust skulle med största sannolikhet innebära spel i superettan 2024. Det var inga muntra förutsättningar som målades upp av kollegan Fredrik de Ron i införrapporten igår. Det värsta var nog ändå att ingen vid sunda vätskor skulle drista sig till att säga emot honom. Ångesten skulle i värsta fall synas utanpå de svarta tröjorna i ett, historiskt sett, sjukt hemmasvagt AIK.

Nu slutade det i någon typ av tillfällig lättnadens suck. När slutsignalen gick hade AIK avancerat förbi både Degerfors och Sirius och dessutom skaffat god kontakt med Brommapojkarna och IFK Göteborg. Någon direkt klang- och jubelföreställning fick vi som väntat inte uppleva under måndagkvällen på Nationalarenan. Något betryggande solitt spel fick vi egentligen heller inte se. Jag tror egentligen inte att någon ens vågade känna sig trygg när Abdihakin Ali med 20 minuter kvar att spela, efter ett lysande eget förarbete, via en Degerforsförsvarare, sköt 2-0-målet.

Nämnde Ali måste plussas lite extra. Dagarna efter att Bilal Hussein gjort sin första poäng i Tyskland kan vi konstatera att unge Abdihakin ser ut att vara redo att fylla Billys skor. Innan hans mål hade lagkapten Milosevic på gammalt klassiskt Milo-vis nickat in ledningsmålet en halvtimme in i matchen. Fram till lagkaptenens nickmål – efter en mycket fin hörna signerad Anton Saletros – hade den förväntade ångesten varit tydlig.

Degerfors hade då inte börjat matchen bäst, men minst dåligt. Några målchanser lyckades de dock inte skapa. Det var först när AIK började skaka av sig den allra värsta ängsligheten och lyckades äta sig in i matchen som några lägen för mål uppenbarade sig. Inom loppet av ett par minuter kunde såväl Mads Thychosen som nye Bersant Celina med lite tur ha blivit målskyttar.

Celina är för övrigt en kille som skapar huvudbry. Utan boll är han rörlig, hittar ytor och är spelbar för sina lagkamrater. Med boll visar han upp både fin teknik och finurlighet. När han däremot ska leverera passningar gör han det ibland på ren pojklagsnivå. I vissa av lägena kan man möjligen prata om missförstånd som uppstår för att han är ny och inte helt kontant med sina medspelare än men oftast är det faktiskt direkt dåligt av Celina själv.

Även om matchen var långt ifrån bra och trots att rädslan att begå misstag ofta hämmade spelarna i båda lagen finns det ändå en del spelare i AIK som förtjänar att lyftas. Mittlåset – Sotte och Milo – var i stort sett felfria (även om Milo troligen varit tvåmålsskytt ifall han vågat avsluta med ”fel” fot strax före paus).

Erick Otieno var bra ikväll och Thychosen bättre än tidigare även om han fortfarande tar en del mycket märkliga beslut. Anton Saletros visade än en gång hur viktig han är för AIK och Abdihakin Ali har jag redan nämnt. Jag vill också plussa för laginsatsen. Trots det ytterst pressade läget lyckades man vara såpass disciplinerade att Degerfors inte tilläts att skapa några egentliga målchanser. Nu ska vi i och för sig inte sticka under stol med att Degerfors inte var i närheten av bra ikväll.

Innan matchen ville ingen av tränarna erkänna att läget var ångestladdat eller pressat, med med facit i hand var det inget annat än rena lögner. Lögner vi nog får höra fler gånger då det är mycket sannolikt att hela hösten kommer att vara en kniven-på-strupen-höst.

Slutligen kan vi glädjas åt att varken Saletros eller Otieno drog på sig någon varning ikväll och båda därmed är tillgängliga mot Djurgården på söndag. I ärlighetens namn skulle Otieno haft en varning när han helt huvudlöst kastade bort bollen efter att domaren dömt en frispark till Degerfors.

Nu har AIK lämnat placeringar som betyder nedflyttning och kval för nu. Nästa mål är att hålla sig kvar ovanför de förhatliga strecken. På söndag väntar som sagt Djurgården och därefter möter vi Häcken borta. Ni fattar, så fort vi släppt ut kvällens suck av lättnad väntar ny ångest. Det är bara att vänja sig.