En värld bortom Huddinges horisont
Om någon tror att jag endast tittar på matcher där Huddinge IF är ena parten så vill jag dementera å det bestämdaste. Jag ser ganska mycket fotboll ”live” och en del via teve. Häromveckan gjorde jag en utflykt till ”fotbollens hemland” och i Facebook-gruppen Fotbollsresenärerna har jag beskrivit matchupplevelserna enligt texten nedan.
Onsdag 19 oktoberi 2022
Premier League
Anfield, Liverpool
LIVERPOOL – WEST HAM UNITED 1-0 (1-0)
Publik: 53.346 personer (kapacitet 53.394)
Entré: £40 för pensionär enligt biljett (jag betalade åtskilligt mer)
Program: 64 fullmatade sidor (format 24x17 cm) för £4
Det fattas två dagar till tre år sedan jag senast såg en Premier League-match live – dessa förskräckliga restriktioner! – men nu är det dags igen. Och inte hos vilken klubb som helst, utan den mest merittyngda i hela England. Liverpool FC.
Det är också nästan 50 år och 7 månader sedan mitt första besök på Anfield (jag har skrivit om den matchen här i gruppen), ett besök som följdes av flera på den tiden det gick bra att betala kontant vid insläppen. Nu krävs det nästan bankgarantier för att investera i en biljett, om det ens går att uppbringa en. Smygvägar eller goda kontakter är en nödvändighet på ett helt annat sätt för Premier League jämfört med ”gamla hederliga” League Division One.
Klubben Liverpool uppstod efter slitningar i Evertons styrelse vilket resulterade att klubben lämnade arenan vid Anfield Road. Kvar stod ordföranden John Houlding med en arena men inget lag. 15 mars 1892 bildade han Liverpool Football Club. Efter protester från en rugbyklubb med detta namn tvingades Houlding ligga till Association i namnet. Därefter gällde det att skaffa fram spelare. Det blev ett jobb för nordirländaren John McKenna. Han köpte loss 13 skotska spelare som i klubbens första säsong vann Lancashire League. Inför säsongen 1993-94 utökades ligans Second Division och Liverpool valdes in. Klubben gick igenom säsongen utan förlust, 22 segrar och 6 oavgjorda, tog steget upp till First Division via seger 2-0 i Test Match mot Newton Heath (nuvarande Manchester U). Första ligatiteln hemfördes redan säsongen 1900-01.
The rest is history, as they say.
Ändå inte … Klubben orkade under 60 års tid endast med ytterligare fyra ligatitlar. Det var inte förrän en karismatisk Bill Shankly hämtades från Huddersfield 1 december 1959 som det började hända saker på allvar. Klubben låg då i Second Division sedan hösten 1954 och hade radat upp tredje- och fjärdeplaceringar. Säsongen 1961-62 lyckades Shankly inspirera laget till stordåd och de vann Second Division.
The rest is history, as they say.
Ytterligare 14 ligatitlar följde, 8 vinster I FA Cupen, 6 I Europacupen/Champions League, 9 i Ligacupen med mera, med mera. Ändå hade klubben en ganska mager period från början av 90-talet, där enstaka cupvinster utgjorde sällsynta ljuspunkter. Fram till dess Jürgen Klopp kom till Anfield 8 oktober 2015. Fem år senare var Liverpool bäst i England igen (vann Premier League), i Europa (vann Champions League) och i hela världen (vann FIFA Club World Cup).
Nog med tillbakablickar.
Denna onsdag promenerar jag från hotellet i centrum, upp genom Everton, till Anfield. Soligt men vinden blåser kyligt. Min sittplats på huvudläktarens rad 59 visar sig vara utsatt för allt kyligare vindar ju längre kvällen lider. Önskar mig en stickad mössa men får nöja mig med att dra ner kepsen så långt det bara går.
Snett nedanför till höger ser jag the Kop, den legendariska läktaren. När det var ståplats. Nu finns bara sittplatser och det påstås vara fullt men det finns tydligen en och annan ledig stol.
West Ham inleder passivt och Liverpool tar ett stadigt grepp om händelserna. Men hemmamålvakten Alisson misslyckas tidigt med två uppspel och endast starkt försvarsarbete förhindrar en katastrofal inledning.
Liverpool har svårt att skapa öppningar men i mitten av halvleken sveper Tiago ut en perfekt passning till vänsterbacken Tsimikas som skickar in ett hårt inlägg, Darwin Nuñez möter med pannan, Fabianski i målet är chanslös. 1-0 i bortre krysset!
Nuñez är planens främste under första halvlek. Han tvingar Fabianski till två högklassiga räddningar och prickar stolpen med en rejäl rökare.
När vi nalkas halvtidsvila kommer West Ham på ett sällsynt besök i utkanten av Liverpools straffområde. Hemmabacken Gomez hoppar rakt in i ryggen på Jarrod Bowen som stupar handlöst. Solklar straff!
Ändå låter domaren spelet gå vidare till dess han blir kallad att kolla VAR-skärmen. Ingen tvekan. Det döms straff. Där tappar matchen tempo och två minuter går till spillo helt i onödan.
Bowen lägger straffen själv, i ”målvaktshöjd” till vänster. Alisson går rätt och räddar. Bollen blir kvar i närheten av Liverpoolsstraffområde och West Ham har för första gången lite tryck framåt men skapar inget värt att notera.
West Ham försöker lyfta upp spelet i andra halvlek, utan att egentligen lyckas med någonting. Det gör knappast Liverpool heller, bränner ett par, tre goda möjligheter medan publiken suckar av besvikelse. När den inte sitter knäpptyst och tankfullt begrundar vad som tilldrar sig på gräsrektangeln nedanför.
Trots att Liverpools ledning inskränker sig till ett mål blir det ingen riktig nerv i matchen. West Ham är alldeles för tama och bleka. Det är endast när någon hemmaspelare begår ett hårresande misstag som Hammers får något utrymme, som dock täpps igen per omgående.
Det är inte förrän i matchens sista skälvande minuter, när Hammers kastar det mesta framåt, som det hettar till framför Alisson. Tomas Soucek ska egentligen ”bara” stöta in bollen från nära håll men då vräker sig evigt unge James Milner fram och får en fot på bollen. Alisson bidrar med ett par fingrar och bollen smiter utanför stolpen.
West Hams mittfältare Declan Rice får pris som ”Man of the Match”. Någon måste ju få det priset, och en engelsk landslagsspelare kan inte vara helt fel. Kanske är det för lite med 57 minuters speltid som Nuñez fick innan han byttes ut. Där försvann kvalitén.
Liverpool får sina eftertraktade tre poäng via 1-0. Tre dagar tidigare vann dom mot Manchester C med samma siffror och Klopp hyllade i översvallande ordalag stödet från läktarna. I kväll var det närmast begravningsstämning. Trots ledning och trots att laget borde stöttas verbalt. En sak står helt klar, ”Turist-Anfield” anno 2022 utklassas av ”Scouser-Anfield” anno 1972.
Fredag 21 oktober 2022
Vanarama National League
Meadow Lane, Nottingham
NOTTS COUNTY – MAIDSTONE UNITED 3-0 (1-0)
Publik: 6765 personer (varav 279 bortafans) (kapacitet 19.841)
Entré: £16 för pensionär (185 kronor enligt mitt banksaldo)
Program: 32 fullmatade sidor (format 24x17 cm) för £3
Notts County bildades 25 november 1862 och var en av de 12 klubbar som deltog när engelska ligan, The Football League, sparkade i gång 1888. Trots sina snart 160 år på nacken så ryms deras segertroféer på en normalbred spishylla. Deras främsta triumf är en seger i FA Cupen 1894. Vid tre tillfällen har de vunnit den engelska andradivisionen och 1995 hemförde de Anglo-Italian Cup.
Senast County tillhörde den högsta divisionen var säsongen 1991-92. Sedan dess har det gått utför. Våren 2019 trillade klubben ur League Two och lämnade efter 131 år det traditionella engelska ligasystemets fyra divisioner. ”Pandemisäsongen” 2020 fick de kvala för en återkomst, förlorade kvalfinalen med 3-1 mot Harrogate Town den 2 augusti på ett ödsligt Wembley. Förra året fick de ge sig mot Torquay United i kvalets semifinal. I skrivande stund leder de National League (nivå 5), en position som garanterar uppflyttning till League Two.
Lite kuriosa på tröjfronten.
Kring förra sekelskiftet spelade italienska storklubben Juventus i rosa tröjor med en svart lodrät rand (som en slips) framtill. Efter åtskilliga tvättar bleknade färgerna och klubben frågade en av spelarna, engelsmannen John Savage, om han hade några kontakter i England som kunde ordna fram tröjor med tåliga färger. Savage hade en god vän i Nottingham, en County supporter, som gärna skickade över en uppsättning svart-vit-randiga Notts County-tröjor. De höll tydligen måttet och därför spelar Juve sedan 1903 i dessa färger.
Tyvärr har traditionens makt avtagit och både Juve och Notts County har gjort avkall på det stilistiskt rena med raka, balanserade ränder. County övergav sin traditionella design så sent som inför förra säsongen och började laborera med lite annorlunda typ av ränder. Juve gjorde det tidigare, konstaterar jag med en liten tår i ögonvrån.
Gästerna, Maidstone United, bildades så sent som 1992. Det fanns en klubb med samma namn som tillhörde Football League under åren 1989 till 1992 men som gick i konkurs och uteslöts från League Division Four innan säsongen 1991-92 inleddes.
Den nya klubbens grund blev Maidstone Invicta, ursprungligen ett ungdomslag som sadlade om till seniorfotboll. De tog 1993 en plats i Kent County League Fourth Division, sju divisioner lägre än League Division Four där United skulle ha spelat 1991-92.
Hösten 2016 hade klubben nått upp till National League (femte nivån i engelska seriesystemet), åkte ur efter tre säsonger, återkom i år efter två säsonger i National League South. National League består av 24 klubbar, fyra åker ur varje år. Inför mötet med serieledande Notts County parkerar Maidstone på nedflyttningsplats, fyra från slutet.
Meadow Lane har varit Notts Countys hem sedan 1910 och ger ett trivsamt intryck. Utanför passerar man de ofrånkomliga försäljarna av hamburgare och korv, svåra att motstå. Innanför vändkorsen och under läktarna är väggarna traditionellt vitkalkade. Där finns också möjlighet att köpa diverse förfriskningar och mer burgare, korv samt olika pajer.
Där springer jag på en man med AIK-märke i mössan. Hejar på honom och han ser lite frågande ut. Det visar sig att han är engelsman från Nottingham. Han gillar ishockey, stöttar lokala topplaget Nottingham Panthers och varit i Sverige flera gånger för att gå på ishockey!
Bäst som vi står och diskuterar fotboll och ishockey om vartannat dyker det fram två grabbar i 20-årsåldern som slänger sig in i samtalet. På svenska. Det visar sig att de tillhör en grupp om 30 grabbar från Västsverige som åkt över för att se några fotbollsmatcher.
Jag lämnar dom, kliver upp för några trappsteg för att ta mig en titt ut över planen. Byter några ord med publikvärden som står där och, tro det eller ej, inom en minut står jag och pratar ishockey igen! Ännu en Panthers-supporter som är imponerad av svensk ishockey.
Matchdags.
Klasskillnaden lagen emellan är tydlig redan från början. Notts County dominerar stort men brist på rörelse hos anfallarna innebär att de klara chanserna uteblir. Mittfältarna Geraldo Bajrami och Matty Palmer flyttar mycket boll och Maidstone-försvaret är ständigt under press. Målspottaren Macaulay Langstaff sätter nätet i dallring i 19e men ur offsideläge. Halvchanser och trekvartschanser avlöser varandra. Anfallaren Rúben Rodrigues svarar för några tekniska mästerverk, snurrfintar sig fram, skottet blockeras. I 44e minuten kommer 1-0. Langstaff (inte nära släkt med brittiske ishockeyspelaren David som spelat för bland annat Djurgården) vinner en nickduell, bollen tar i ribban och i kamp med motståndarmålvakten forcerar han in returen.
Under pausvilan springer jag på ”fotbollsturister” från såväl Norge som andra delar av Sverige. Restriktionerna har skapat ett uppdämt behov av brittisk fotboll. Helt klart!
Efter pausen beger sig hemmalaget på jakt efter fler mål. Rodrigues kliver fram med fler tekniska nummer, smeker in 2-0 i högra krysset men blir för säker när han får chansen från straffpunkten efter att Bajrami fällts. Bollen åt vänster, lågt, löst och alldeles för nära målvakten som inte har några problem att greppa den. Men 3-0 kommer tio minuter senare, i 64e, när Cedwyn Scott hittar rätt med ett skott från höger hörn av straffområdet, bollen smiter in vid främre stolpen.
Hemmalaget ägnar resterande matchtid åt att försöka skapa öppningar medelst några extra finesser men utan helhjärtade ansträngningar. Ett ganska trivsamt sätt att spela av en match medan gästernas tillresta fans trummar och sjunger in i det sista, trots det hopplösa läget. Om dom har rest i tre, fyra timmar så är dom i sin fulla rätt att roa sig. De är värda allt beröm.
Portugisiske fotbollsartisten Rúben Rodrigues får pris som Man of the Match. Straffmissen spelar ingen roll. Jag har inga invändningar, beger mig hemåt till hotellet. Lördag förmiddag ska jag vidare till annan ort, en resa som ger mig en hel del bekymmer och som gräver hål i reskassan. En fackförening har utlyst punktstrejk och naturligtvis är det tågen på min tilltänkta resväg som ställs in.
Lördag 22 oktober 2022
sky bet League 2 (EFL League Two)
Mornflake Stadium, Gresty Road, Crewe
CREWE ALEXANDRA – DONCASTER ROVERS 1-1 (1-0)
Publik: 4099 personer (varav 516 bortafans) (kapacitet 10.153)
Entré: £19 för pensionär (246 kronor enligt mitt banksaldo)
Program har klubben slutat med, kort före kick-off finns A4-blad med laguppställningarna att köpa för 50 pence. De ger ut månadsmagasin, 68 sidor späckade med fakta och artiklar, bland annat förhandstitt på kommande månads gästande lag. Pris £6. Prisvärt!
Tågstrejk innebar problem för mig, vilket jag visste redan innan jag avreste från Sverige. Men hotellet i Crewe var redan bokat och betalt. Möjligen kunde det finnas någon form av ersättningsbuss från Nottingham, men då fordras säkert en inköpt tågbiljett, något som inte gick att köpa via nätet. Där stod tåget som inställt. Det blev att förhandsboka en taxi och känna hur 10-pundssedlarna flög ur plånboken under den dryga timmen långa resan. Men jag kom fram i god tid och kunde deponera väskan hos hotellet medan jag köpte matchbiljett, tog en promenad i omgivningarna och fick mig lite till livs.
Crewe Alexandra startade 1877 som en sidosektion till Crewe Alexandra Cricket Club, Alexandra efter prinsessan med samma namn. 1888 nådde klubben semifinal i FA Cupen där det blev förlust med 4-0 mot dåtidens storlag Preston North End.
1891 bröt sig fotbollssektionen loss från cricketklubben och bildade eget. Säsongen 1892-93 startades Football League Second Division och ”The Railwaymen” var en av de 12 klubbar som var med från början. De kom på tionde plats första året, säsongen därefter på 12e plats bland 15 lag. Sedan hamnade de sist bland 16 lag två säsonger i följd och fick inte tillräckligt många röster när ligaklubbarna röstade om vilka klubbar som skulle delta säsongen 1896/97.
Detta ledde till att klubben under 25 års tid tvingades spela i diverse lokala serier men när Football League Third Division North lanserades 1921 blev The Alex en av klubbarna som bjöds in. 1936 hemförde Crewe den walesiska cupen, trots att laget hör hemma i engelska Cheshire. Det var kutym att klubbar nära gränsen bjöds in till tävlingen och den chansen försatte inte Crewe. Året därpå försvarade de titeln.
I ligan tillhörde Crewe de två lägsta divisionerna (nivå 3 och 4) ända fram till 1997 och under denna långa period överlevde de elva (11!) omröstningar om förnyad ligastatus. Åren 1955 till 1958 tvingades de under fyra år i rad ansöka om att få stanna kvar i ligan. Nästan lika illa var det i början av 1970-talet då de tvingades be om förnyat förtroende tre år i rad. Första gången jag såg dom var våren 1972 (0-1 hemma mot Exeter). Den säsongen kom de sist i dåvarande division 4.
Efter fyra återval på fem säsonger åren 1979 till 1983 kom Milano-födde Dario Gradi till Gresty Road 9 juni 1983. Gradi (italiensk pappa, engelsk mamma) kom till England som fyraåring, har spelat som amatör i de lägre divisionerna och faktiskt representerat England i en amatörlandskamp mot Skottland 1967. Han satsade tidigt på en tränarkarriär och ledde 1979 Wimbledon till klubbens första uppflyttning från fjärdedivisionen. Efter en mindre lyckad sejour hos Crystal Palace 1981 innehade han ett tränaruppdrag hos Leyton Orient innan han fick chansen att bli manager igen. Hos Crewe Alexandra, som hade slutat näst sist i lägsta divisionen.
Dario Gradi var manager under perioden 1983 till 2011, undantaget två korta avbrott, och byggde upp klubbens ungdomsakademi, som fått många erkännanden under åren. 1989 ledde han klubben upp ur fjärdedivisionen, där de då tillbringat 25 år i svit. 1997 tog Gradis Crewe klivet upp i näst högsta divisionen för första gången sedan 1896. De tillbringade åtta av de nästföljande nio säsongerna i Division 1/Championship, med en elfte plats som bästa notering. Sedan orkade inte denna typiska småklubb tampas med de halvstora och stora elefanterna längre. Från 2006 har de spelat i League One eller League Two.
Mitt besök på Gresty Road långfredagen 1972 resulterade att The Alex stal en liten bit av mitt hjärta. Jag beklagar att jag prioriterade annat (läs: familjen) under klubbens ”storhetstid”. Jag skulle gärna velat ha sett dom när de tog emot – och besegrade! – storklubbar som Sunderland, Manchester City, Wolves med flera.
Jag ber alla följare av Doncaster Rovers om tillgift men nu får det vara nog med nostalgi och historik. Jag kanske kommer till Keepmoat Stadium någon gång och jag lovar att jag då tar skadan igen. Nu pockar de dagsaktuella händelserna på uppmärksamhet.
Inför lördagens match parkerar lagen intill varandra i tabellens mittskikt, Doncaster tolva med 21 poäng, Crewe på trettonde plats med 17 poäng och en match mindre spelad.
Crewe tar direkt ett bastant grepp om händelserna och ledningsmålet kommer i 14e minuten. En cross från höger når fram till Tariq Uwakwe på vänsterkanten, inlägget därifrån når främste målskytten Courtney Baker-Richardson som nickar kontrollerat in i högra krysset. Målvakten chanslös.
Baker-Richardson är på vippen att upprepa bravaden i 29e, men då sveper bollen tätt utanför. Doncaster kommer starkt under halvlekens avslutande kvart. Skotske vänsterbacken James Maxwell levererar många farliga inspel och i 38e är det mittfältaren Harrison Biggins som frispelas till vänster i straffområdet. Han avslutar rappt och välriktat men Crewes målvakt Arthur Okonkwo svarar för en magnifik räddning nere vid sin högra stolprot.
Okonkwo överträffar den räddningen när Doncaster tilldöms straff för en handssituation i halvlekens döende sekunder. Doncasters målfarlige anfallare George Miller kliver fram och drar iväg en rackarrökare, högt till vänster. Okonkwo går åt rätt håll och lyckas få upp en hand och hejda bollens framfart – en mästerlig räddning! – och hemmafansens lycka blir total när Luke Molyneux skyfflar returen över ribban, rakt upp i hemmaklacken.
En gång är ingen gång, två gånger en vana, tre gånger en trend(?). Jag ser tre matcher under denna odyssé, i samtliga utdöms det en straffspark, samtliga slås åt vänster, samtliga räddas av målvakten. Odds på det?
Andra halvlek är stöpt i samma form som den första. Crewe dominerar kraftigt och borde ha ökat på sin knappa 1-0-ledning men Rovers-målvakten Jonathan Mitchell sträcker sig till bristningsgränsen vid två tillfällen och räddar gästerna undan ytterligare baklängesmål. Utöver dessa klara lägen så skapar Crewe flera halvchanser utan att kunna näta.
I 72a kommer Doncaster i en omställning. Crewe-kaptenen Luke Offord tar ett gult kort när han hejdar attacken på ojust vis. Frisparken är metern utanför straffområdet, Rovers’ kapten och pådrivare Adam Clayton skruvar bollen förbi muren men den passerar tätt utanför. Kvitteringen kommer dock fem minuter senare. En enkel stickare i planens längdriktning, hemmaförsvaret har helt glömt bort straffmissaren Miller som springer sig fri och rullar in bollen förbi en utrusande Okonkwo.
Därefter är det Doncaster som ser ut som troliga vinnare. De har fått luft under vingarna och trycker hemmalaget bakåt men de skapar inga farliga lägen. I stället blir det Crewe som avslutar starkt på tilläggstid men inte heller hemmalaget lyckas vaska fram några målosande situationer. Matchen slutar 1-1.
Hemmalagets kapten, backen Offord, får pris som Man of the Match. Det skulle vara för det gula kortet han tog när han stoppade kontringen, då!? I mina ögon fanns det flera offensiva spelare som förtjänade priset bättre. För att inte nämna båda målvakterna. Då ska man ändå känna till att jag är en gammal defensivspecialist som alltid brukar uppskatta en bra försvarsspelare.
