En vresig vrist som varit värre än väntat
Inget är så trist som väntans tider när en skada sätter p för riktig träning. Jessica Wik har gått tre veckor med en fotskada som inte riktigt vill ge med sig. Vi möts för en andra pratstund på temat vända hemåt. Hon har tillbringat två timmar på gymmet och nu sitter vi under pressläktaren och drömmer om damlagets framtid.
Det är några dagar efter träningslägret i Marbella. Den spanska värmen är utbytt mot kylan här hemma igen. Tyvärr kan Jessica Wik ännu inte delta i fotbollsträningen utomhus eftersom en fotskada hindrar henne. Tre veckor har gått sedan hon olyckligt fastnade i konstgräset på planen och som förorsakade ett hopslag slash stukning. Det är således rehabträning som gäller, så även på träningspasset innan denna intervju. MR-röntgen har också gjorts för att se mer detaljer. I en tidigare skiktröntgen konstaterades att det i alla fall inte är en skelettskada.
- Jag hoppas att jag snart kan vara igång igen, det känns segt att jag dragits med skadan så länge. Då, när det hände, kändes det som en vanlig stukning som det tidigare bara tar några dagar att hämta sig från.
Efter denna uppdatering av fysiska statusen går vi över till att prata om hennes första tid med den nya omgivningen, med ett lag som siktar uppåt.
Hur har den första tiden med det här laget varit för dig?
- Det känns väldigt bra, måste jag säga. Jag kände ingen av de andra spelarna innan jag kom hit, men det har varit ett väldigt lätt gäng att komma in i. Jag upplever att alla är lättsamma och ja, glada! Det känns som att vi blir mer och mer sammansvetsade som grupp. Nu har jag ju inte samma behov av att någon tar hand om mig eftersom jag är äldre och har min familj och vänner utanför planen. Det var annorlunda under tiden i Australien (utlånad till Melbourne Victory, red:s anm) och i Arsenal. Det var mycket större steg att ta, att klara sig i ny miljö som yngre spelare.
Ja just det, du kom ju till Arsenal när damfotbollen började få en rejäl skjuts framåt i England. Vad märkte du av det?
- Jag märkte att det var saker på gång och att utvecklingen tog fart där och då. Det känns jätteroligt att ha varit med under de åren, även om jag då också var drabbad av skador.
Såväl LFC och Rosengård tillhör den krympande andelen av klubbar som inte är så kallade dubbelklubbar, alltså en klubb som även har ett herrlag på högsta nivå. Vad ser du för skillnader mellan de här två olika typerna av klubbar?
- Jag ser väl tre stora skillnader. För det första så finns ju redan den större supporterskaran hos dubbelklubbarna, i och med herrlagens längre historia. För det andra så skiljer det ofta på faciliteter och organisation runt omkring lagen, mer resurser i dubbelklubbarna och därav skiljer sig även de ekonomiska förutsättningarna.
Hur ser du då på det här med skillnader i lön mellan herr- och damspelarna?
Jag tycker att det generellt finns mycket kvar för att komma till jämnare lönenivåer mellan herrar och damer – förmodligen även här. Vi tjejer ska inte behöva ligga precis på gränsen när det gäller att klara oss på lönen, samtidigt som vi lägger ner själ och hjärta i det vi gör.
Om vi skulle blicka lite framåt, inför kommande säsong. Efter femteplaceringen förra året finns en del förväntningar på IFK Norrköpings damlag. Tror du laget kan hota ”de tre stora” Häcken, Hammarby och Rosengård? Det var ändå ganska många poäng upp till dessa lag förra året.
- Ingenting är omöjligt, även om det inte går bara så där. Allt ska i så fall stämma för oss. Det jag kan säga är att laget är i stort sett intakt sedan förra året och med oss tre nyförvärv; jag själv, Jada (Conijnenberg) och Frederikke (Holmberg) så finns potential i laget. Stellan Carlsson sätter inte upp mål i stil med ”vi ska ta SM-guld”, vi tar i stället steg vecka för vecka och har pratar om vikten av att alla ska få spela. Uttagningen av Sofia till landslaget är en rejäl boost, givetvis mest för henne själv, men också för oss i laget. Det är viktigt att känna sig uppskattad och att få beröm.
