Enade 2011: Fina ord, eller aktion?
För några dagar sedan skrev skrev signaturen Lofbe1891 ett inlägg om att gnäll på andra supportrar är fel väg att gå, han skrev under det med "Enade 2011". Några andra skribenter hoppade på det och någon föreslog att det skulle vara årets slogan eller kampanj. Jag håller med om att ett sådant budskap vore bra, men vill också skriva om hur och varför vi ska bli enade.
Ord utan betydelse - samarbete och enighet
Tack vare våra kära politiker så har dessa ord urvattnats. Vart fjärde år så fjäskar man för plånboken, men inte personen, och du känner dig lika behövd som en dumpad fjortonåring. Men ändå så tjatar våra folkvalda om värdet av samarbete och enighet. Det urvattnar ordens betydelse. Eller snarare, den betydelse som jag inbillar mig att dom haft en gång i tiden. Resultatet är att vi i Sverige, trots väldigt bra valdeltagande, har väldigt lågt politikerförtroende.
Så är det även i AIK. Vi är ändå c:a tio tusen som går på matcherna. Men förtroendet mellan beslutsfattarna och medlemmarna är stukat. Utan ett grundläggande förtroende mellan dom två så lever vi under mentaliteten att, "Ni gör er skit, så gör vi vår skit." Inte undra på att det blir skit av alltihop. Och så sitter vi där, och säger till oss själva att vi behöver enighet, vi behöver samarbete.
Vi har ju en chans att få dessa saker, men då gäller det att man slutar att prata om det och gör något åt det. Att bygga förtroende handlar alltid om första steget. Du måste inte gå all-in och blotta ditt innersta för någon direkt, men du kan sätta bollen i rullning genom små handlingar. Om vi bortser ifrån om folk förtjänat det eller inte, så kan vi väl ändå ställa frågan: Har medlemmarnas representanterna i AIK någonsin känt samma stöd från oss, som killarna på planen?
Lögn, förbannad lögn, och statistik
Med sextontusen (eller fler) medlemmar är AIK landets största idrottsförening. Eftersom du är tvungen att aktivt anmäla intresse i sektionerna i ditt anmälningsformulär så är bara en tredjedel medlemmar i AIK FF. När fotbollsföreningen kallar till möten dyker det upp mellan fyrtio och sextio personer. Räknar vi med sextio så blir det c:a 4 promille av huvudföreningens medlemsantal. Ja, ni hör ju själva hur det låter. Det låter inte som medlemsmakt i alla fall. Det låter knappt som att medlemmarna är med. Det är ju, som jag anspelar på här ovan, en sanning bevisad av statistik. En så kallad lögn.
Samtidigt så stämmer det ju. Det tog två år för medlemmarna i AIK att (fullt ut) byta styrelsen som officiellt begick självmord när den sparkade Rikard Norling. Det säger ju en hel del om den handlingskraft som medlemmarna visat. Anledningen till detta är att AIK mer liknar det vi i Sverige talar om som "gatans parlament" än en demokratiskförsamling. Nu kanske ni förstår varför jag började skriva om politik i inledningen. Det hör ju samman, på sätt och vis.
Allt handlar nämligen om förtroende. Alla som har befunnit sig i en position som kräver det kommer säga till dig att det är väldigt svårt att få det att växa. Det är lite som med en trädgård med riktigt klurig fauna. Du kan gödsla hur mycket du vill, men utan rätt förutsättningar, utan att man gör rätt sak av rätt anledning, ja då blir det bara mer skit. Med detta menar jag inte att samtliga personer med inflytande i AIK saknar förtroende. Men precis som med hockeyns publik så tar det ett tag att få något att växa till sin rätta form. Att låta någon hållas eller att verkligen tro på att han eller hon är rätt person på rätt position för allas bästa, det är väldigt stor skillnad.
Supporterskapets olika sidor
Det finns olika former för hur vi uttrycker våran passion för idrottsklubben AIK, och ibland händer det att vissa framhäver sig själva över andra. Målet måste tvärtom alltid vara att se sig själv, sin egen insats och vad man själv kan göra för att stärka klubben. Annars bidrar vi själva till vår egen splittring. Ändå är en del supportrar mer hyllande än andra, tvillingarna är ett exempel, trubaduren är ett annat. När det kommer till en grupp måste ändå AIK-Tifo ses som den mest respekterade "falangen" inom AIK. Vi respekterar dom därför att dom funnit sin väg i sitt supporterskap, och gör det bästa av det.
Men det handlar inte om att man som medlem i AIK-Tifo är mer värd än en annan supporter, utan att man förtjänar respekt inom gruppen för att man gör en sak som någon annan värdesätter. Därför så finns det medlemmar, och icke-medlemmar, som inte går på mötena som jag nämnde tidigare, och som ändå ser att dom gör sitt för Gnaget. Och det har dom rätt i det. Problemet uppstår när "gatans parlament" blir så proportionerligt mycket större än den grupp som träffas på dom officiella mötena i föreningen. För vi behöver båda två.
Vi behöver vackra tifon på Norra precis lika mycket som vi behöver en aktiv demokratiprocess i föreningen. För utan den ena så försvagas den andra. Om vi på läktaren kräver avgångar, utan att på mötena erbjuda ersättare, då fungerar inte systemet. Om vi i styrelserummen och på mötena tar beslut som resterande medlemmar (som inte är där) inte kan förlika sig med, då fungerar inte systemet.
AIK har massor med behov, stora som små. Många löses utan att dom flesta av oss får veta något. Antingen genom att man på kansliet gör något åt det, eller att någon god ideell kraft i föreningen stiger in och hjälper till. Och en del löser vi aldrig, för vi har inte tid eller resurser för det. Eller så har vi inte tid och resurser för att berätta för dom som skulle kunna lösa det att här finns ett problem. Hjälp oss.
Den Svarta Massan
Senaste tiden så har AIK, eller snarare medlemmarna som är AIK, tagit små steg mot en ljusare framtid. Detta genom att göra saker och ting på rätt sätt. Ett exempel är Den Svarta Massan. Det är en fråga om behoven i AIK och lösningarna. Vi har ett behov av säkerhet i AIK, och främst av allt är detta en ekonomisk säkerhet. Ibland så måste man redan ha pengar för att tjäna mer, och sitter du i en desperat sits så kommer du inte att ta kloka beslut. Istället tar du dyra brygglån, som i bara namnet antyder att det inte är en god vana.
AIK behöver den ekonomiska tryggheten för att vända en dålig trend, men utöver detta så behöver supportrarna hitta ett sätt att hjälpa till. Många supportrar jag pratat med säger samma sak, det är svårt att hjälpa AIK. Man får inte riktigt gehör för sina förslag. Därför är Den Svarta Massan ett bra initiativ. AIK får en bank som i teorin kan låna ut ganska stora belopp. AIK supportrarna får ett sätt att känna sig mer delaktiga. Inte för att vi inte är delaktiga, men därför att ekonomin är den sista posten inom AIK som vi inte rår på. Den enkle privatpersonen kan inte gå in med femtio miljoner om det går dåligt. Han kan knappt läsa kvartalsrapporterna.
DSM garanterar att medlemmarna kan samla ihop pengar tillsammans, pengar som vi kan öronmärka för behov vi ser. Ledningen i AIK har en skyldighet att maximera varenda krona till ett resultat på planen. Vi medlemmar kan spara pengar i en mer långsiktig plan, det är vad Den Svarta Massan handlar om. En möjlighet att öppna dörrar åt AIK, som inte fanns där förut.
Det har funnits viss argumentation emot DSM, varför förstår jag inte. Det är en ekonomisk förening som man går med i om man vill. Det finns dock ett argument som jag fastnat för. "Ska AIK fortsätta att ha dålig ekonomi, och bli räddade om och om igen av DSM?" Det är en berättigad oro. Samtidigt så bygger det på en förenklad syn på vad Den Svarta Massan är för något. Om man fokuserar alldeles för mycket på bankreferenserna, och pratet om nyemissioner och lån. Då framstår DSM som en begränsad förening. Det är den inte.
Om AIK hade en välfungerande multiarena som gav stor vinst, och tiotals miljoner på banken. Då hade Den Svarta Massan fortfarande haft ett syfte i AIK. Det kommer alltid finnas behov, stora som små, som vi medlemmar kan försöka fylla. Om pengarna inte behövs inom fotbollen så kan dom behövas inom hockeyn. Behövs dom inte hos herrlagen så kan det finnas ett behov hos juniorlagen. Det handlar om att samla pengar till AIK helt enkelt.
För mig finns det en gräns för hur mycket jag kan ge, inte vill. Jag kan inte betala ett träningsläger för AIK:s juniorlag nere i Italien. Men hade jag haft pengarna hade jag gärna gjort det. Tillsammans med er kan jag göra detta.
Föreningsdemokrati
Det är faktisk ganska enkelt, föreningar som blomstrar är dom som har ett aktivt föreningsliv. I AIK så finns det på många vis, men på andra sätt så behöver vi vitalisera den demokratiska processen i föreningen. Det handlar inte om att "vi här nere" ska ryta till på "dom där uppe" oftare. Istället handlar det om att vi verkligen ska mena allihopa i föreningen, när vi säger vi. Vi måste våga ha förtroende för våra representanter och inte vara så snabba med att slipa knivarna. Och våra representanter måste våga göra sitt bästa och lita på vårt stöd. Våga sticka ut och inte oroa sig för att bli en måltavla för bitterheten. Vi är sveriges kaxigaste klubb, var är ordföranden som hela Sverige hatar?
Sedan är det, som vanligt, det här med kommunikation. Det är oftast det som allt skylls på när saker och ting faller i bitar. "It take's two to tango." heter det. Och så är det. När förtroendet inte finns där så tar ingen sida kontakten. Ingen sträcker ut en hand till den andra parten. Vi vet ju hur dom är, eller hur? För att AIK som förening ska bli bäst i norden (världen -red anm.) så måste vi hitta ett sätt att kommunicera med varandra. Detta säger jag inte för att det inte sker, utan för att det inte sker på ett tillräckligt bra sätt.
En förening som mår bra har inte kriser. Istället ser man hur dom börjar utvecklas och agerar för att minimera skadan. Kriser uppstår i dysfunktionella organisationer, och det är aldrig en parts fel. Det är alltid allas fel. Jag vet inte hur vi ska göra för att få en kanal som går från den enskilda medlemmen och vidare till föreningen. Kanske kostar det pengar. Kanske kan Den Svarta Massan låna ut dom.