Endast sanningen vet svaren
Snart är uppvärmningen över, strax är alla smekmånader förbi, allvaret står otåligt stampande och väntar på att den så efterlängtade festen äntligen ska blåsa igång efter den förfest som varit magisk och hur skön som helst att få uppleva.
En hel armé med frågetecken, aningar, drömmar och visioner svävar kring 16 allsvenska klubbar som allihop står redo att slåss för sin ära och heder i den stora fest som snart öppnas upp på vid gavel på de stora scenerna runt om i Sverige.
Runt klubbarna trängs supportrarnas alla önskningar och höghus höga målsättningar för klubbmärken som betyder allt för dessa supportrars tappra och trogna hjärtan.
Experter och förståsigpåare kan fortsätta bygga sin Berlinmur med tips, teser och avslöja sina färdigskrivna facit på hur allting kommer att gå, låt dom spela sin roll som aptitretare, låt dom fortsätta i all evighet med det.
Det är ändå bara sanningen som räknas till slut.
Om två veckor är vi där, framme vid premiärdagen då den röda exklusiva mattan rullas ut.
Ögonblicket då Åtvidabergs FF på en lång rad ska marschera in på Behrn Arena inför den allsvenska premiären mot Örebro SK, detta gnistrande och högtidliga ögonblick närmar sig med stormsteg.
Sammanbitna, taggade, hungriga, laddade och säkert nervösa ÅFF spelare, inför en stor och välkomnande jublande och applåderande publik, under ett ösregn av blixtrande kamerablixtrar och i absolut fokus från alla tv kameror som försöker fånga varenda andetag och minspel som utspelas, tror nog pulsen på ÅFF lirarna skuttar lite extra fort under den där marschen ut mot mittplanen under strålkastarnas skimmer på Behrn Arena.
Dagen då detta magiska ögonblick ska äga rum och utspelas är döpt till måndagen den andra april år tjugohundratolv.
En historisk dag för redan anrika och klassiska Åtvidabergs FF, en historisk dag för hela Åtvidaberg och för fotbollen i Östergötland som detta år stolt kan skylta med två lag i landets högsta serie.
Och för alla oss supportrar som älskar och lever med och för Åtvidabergs FF, kommer det där ögonblicket då alla våra blåvita hjältar marscherar in på Behrn Arena och återigen beträder allsvensk mark, fylla oss med gränslös värme och in i vår själ och våra hjärtan kommer kärlek, lycka och stolthet att mjukt och vackert broderas in.
År 2012 kommer att bli det sjuttonde året som allsvenskan och Svensk fotboll kommer att få njuta och hedras av Åtvidabergs FF s sällskap och närvaro bland Sveriges allra främsta klubblag.
Åtvidabergs FF kommer från den minsta och befolkningsfattigaste kommunen av alla lag i årets allsvenska, men någon sådan statistik spelar ingen roll i den stolta allsvenska maratontabellen, där ligger ÅFF på en 18:e plats, före lag som BK Häcken, GIF Sundsvall, Gefle IF och långt, långt före lag som Syrianska och Mjällby AIF.
Storleken har alltså, en gång för alla, ingen betydelse.
Och om ni inte redan visste det så leder Åtvidabergs FF superettans maraton tabell.
Under tio säsonger och på trehundra matcher så har Åtvidabergs FF producerat 444 mål i superettan, vilket bevisar att tiden i Åtvidabergs FF aldrig stått still och att gladfotbollen från forna tider alltså fortfarande andas, lever och gör sig påmind även i modern tid.
Nåväl, Superettan är numera ett minne blott och det allra starkaste och mest färska minnet man har kvar sedan tiden där nere, hämtar jag från den där magiska måndagen uppe i Sundsvall i höstas, då ÅFF gjorde sitt senaste mål, det mål som kom att bli nummer 444 i ordningen av Superettan.
Sonen från Västervik, Oskar Möller, blev sonen av Gud när han gjorde detta så himmelskt magiska mål som alltså betydde att en resa mot någonting större, mäktigare och elegantare inleddes.
Med Oskar Möllers mål den här kvällen, sköt han ÅFF och sig själv bort från de små scenerna, han sköt ÅFF tillbaka till stjärnorna och de stora scenernas galaxer.
Men himmelsfärden som inleddes med Möllers 1-0 mot Sundsvall på Norrporten, blev en svettig och, ur hälsosynpunkt, en riskabel resa innan den slutligen var över och man kunde andas ut och dansa loss segersången i limousinen som tog oss till himlen den där magiska och så minnesvärda kvällen.
Det var tänder som gnisslade, hårtussar som brutalt slets itu, armsvett som stank under den första halvlekens resa tillsammans med Mildaeus via datorn, i andra halvlek fick tv 4 ordning på kamerorna och med egna ögon följde man med skräckfylld fasa pressen från Giffarna mot ÅFF målet.
Ett mål från hemmalaget hade räckt för deras del, då hade våra drömmar förbytts till ett trauma och en vecka fylld med ångest och kaos inför avslutningen mot Öster, allt det här visste och kände man till, den sanningen sved som eld varje gång Sundsvall närmade sig straffområdet, varje hörna och varje inspel kändes livshotande, matchklockan gick lika trögt som ÅFF s vilsna försök till något som helst anfallsspel.
Lika bra att erkänna att det slank ner först ett, och sedan ett glas till med lugnande Tullamore Whiskey, i hopp om att lindra den snårigaste spänningen och ett försök att få hjärtat att lugna ner sig något ,för att om möjligt orka slå ytterligare nån dag till, också efter den här måndagen.
Minns ni frisparken precis utanför straffområdet alldeles i slutskedet av dramat, plötsligt hade man glömt bort att andas, vilket märktes när känseln längs ena armen försvann bort, frisparken fick bara inte gå in, det ödet förtjänade inte heroiska mirakel som Åtvidabergs FF.
Frisparken gick inte in, resten av historien kan vi på våra tio fingrar.
Oskar Möller, sonen från Västervik och sonen av Gud, den killen kan man ju bara fullständigt beundra.
Vilken karisma, vilken pondus och vilken karaktär det bor i den mannen. Han bär ju på en identitet, en image och ett kroppsspråk som fullständigt äger allt, en sådan kille är guld värd för ett lag.
Nu är han för alltid mannen som gjorde segermålet på Norrporten Arena, ett mål som fick tusentals färdigtryckta löpsedlar i Sundsvall att brännas upp eller ruttna bort, Oskar Möllers och ÅFF: s seger fick Norrlands Gulds vanligtvis fylliga smak, att blekna och istället bära på en bitter och sur eftersmak, ÅFF stal den här kvällen Norrlands Guld s färg och glans och fick dess kolsyra att fullständigt tyna bort.
När Åtvidabergs FF alla hjältar och hjärtetrogna supportrar återvände tillbaka till Åtvidaberg, så rullade man in i ett samhälle som bytt om till den vackraste av alla kostymer, ÅFF anno 2011 blev hjältarna som på nytt klädde Åtvidabergs FF i den flotta, välstrukna och exklusiva allsvenska kostymen.
Åtvidaberg vaknade upp till en morgon klädd i guld.
Seriesegern i Superettan fick tillvaron i mitt liv att byta fil, vardagen liksom uppgraderades och bytte karaktär, en nytt känslofyllt rus tog sin in någonstans inuti mig och har hela tiden sen dess funnits med mig som en trogen vän med löven som föll, genom kylan som härjat, snön som fallit och stormarna som dragit fram.
Jesus i himlen vilket rus det varit, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, har det där festliga ruset totalt slagit knockout på tillvaron och på något vis så har det här beroendeframkallande ruset blivit som en del av mig numera.
Och jag har inte klagat en enda dag.
Det märkliga med det här skönsjungande ruset är allt det aldrig vill sluta sjunga, det bara fortsätter bubbla och virvla omkring nånstans inuti mig, det är som en himmelsk drog, det känns som om blodet i mina ådror fått sällskap av floder med sprudlande och glittrande champagne.
Nån baksmälla bakom ruset finns inte heller, finns ingen tid till nåt sånt, den berusande vällusten och det stolta ruset suddar genast bort alla sådana tecken, till och måndagsmornar känns nu lika välkomnande som de ögonblick när min Hjärter Dam ler sådär förföriskt som hon bara gör när hon vill någonting mer än bara le.
Låt det aldrig ta slut.
Just nu lever vi i en tid då ÅFF dissas i spelbolagen och tidningarna värre än föräldrarna i vissa tv program gör barn, önskar inget hellre än att hela mitt älskade Åtvidabergs FF Anno 2012, blir den obehagliga överraskning ingen trodde var möjlig.
Att ÅFF hemma på Kopparvallen spelar den Rock´n roll vi älskar och vant våra hjärtan vid, den total fotboll vi klappar händerna blåa till, som får kroppen att dansa av välbehag och rysa av stolthet.
Låt allt det där blomma upp genom den asfalt som dessa dissare vill täcka över och begrava ÅFF under, låt ert spel sjunga den sköna sång som ekat över Kopparvallen i flertalet mäktiga decennier, och samtidigt blir som en kondom på alla dessa dissares spridning av dynga, och slutligen tysta deras försök att bli någonting de ändå aldrig blir.
Att överleva allsvenskan 2012 är det testamente Åtvidabergs FF vill skriva ner och efterlämna när säsongen stämplat ut, att överleva allsvenskan 2012 är drömmarna vi vaknar till och hör fåglarna sjunga om ute i det nyfödda gryningsljuset.
Välkomnandet i allsvenskan 2010 var inget tjena och goddag precis, det blev en rak, stenhård höger mitt i näbben som fick alla högt flygande drömmar att kräla i gruset.
0-7 i målskillnad efter tre matcher och man tänkte tyst för sig själv medan man ristade in ord fyllda med ångest och smärta i dagboken, vad fan gör vi här.
Alla nollorna framåt höll ju på att nollställa hela tillvaron fullständigt, nollorna blev så monotona och hopplösa att man kände sig som en förlorad och vilsen nolltaxerare.
Oerhört viktigt att förstås inte råka ut för nån liknande knockout i inledningen av årets seriespel.
Men i min värld finns det ingenting som tyder på det i dagsläget. Truppen och spelarna andas en annan klass detta år, minns Tomas Olssons ord från i somras när han återvänt hem till ÅFF.
Tomas tyckte redan från början att ÅFF hade någonting riktigt bra på gång och han benämnde att flera spelare höll god allsvensk klass och han var överhuvudtaget imponerad av ÅFF.
Dessutom kan vi lägga till sju nyförvärv sedan dessa hoppfulla uttalanden spreds från Tomas Olsson.
Matchen mot Syrianska visade flera positiva tecken, taktik och olika spelsystem provades och utfallet spred härliga vindar som väcker och andas tilltro inför framtiden.
Matchen mot Akropolis, blandade och gav. 3-0 känns okej, inte mer än så.
Synd att ÅFF inte förmådde sätta några fler baljor eller släppa loss liret fullt ut, i detta förspels allra sista match mot lag man ska slå även om de vänsterfotade bara fått använda högerfoten.
Degerfors borta blir en tuff och lagom sista utmaning inför premiärdagen.
Magnus Erikson gör mål igen, har den killen väl börjat sätta pytsarna, vet vi alla vartåt kompassen styr.
I fredags vid lunchtid stannade plötsligt tiden till under ett kort ögonblick.
Mitt inne i Kristianstad , omsvärmad av en berusande och härlig vårvärme, kom legendaren Roger Magnusson lugnt strosande klädd i kavaj, några meter bort från mig och min fru.
Jag hade ingen möjlighet att springa ifatt honom för att bara få morsa och växla några ord, men jag hoppas att vi syns på Strandvallen Roger, och att detta års besök inte påminner det minsta om de sista åren vi fått genomlida tillsammans där vid sidan av planen, ett utkast från havet.
Under några minuter fylldes jag av värme och stolthet, jag har läst och sett massor av denna suveräna lirare, som i en nu svunnen tid, förgyllde Sverige och ÅFF, innan han fick hela Olympic Marseille att fullständigt trollbindas och falla ner på knä inför denne Roger Magnussons stora artisteri.
Minuter fyllda av beundran och nostalgi.
ÅFF berör.
Även när man minst anar det.
Det är ju så det är med ÅFF.
Farväl Ljungskile, Landskrona, Jönköping och Per Cederkvist, bye, bye Brage, Öster, Assyriska, Hammarby och adjö till alla er andra som vi sida mot sida kämpat emot.
Ha det gott och lycka till i årets superettan.
Daniel Kristoffersson på Expressen, på med solbrillorna och packa ner din image och dina tips och häng på det allsvenska tåget som snart står på perrongen redo att dra iväg ut på årets turné.
Namn du aldrig tidigare känt till eller känt smaken utav, kommer snart att fylla dina krönikor.
Spelarnamn du valde att blunda för och kasta i en papperskorg och kalla för stryklag.
Snart går tåget Daniel.
Adressen Åtvidabergs FF söker efter när tåget går och säsongen blåser salut, stavas Nytt kontrakt och bor uppe bland molnen.
Vi är många som vill att ÅFF finner denna adress, och vi ska göra allt för att stötta och hjälpa till under resan som snart drar igång och börjar.
Och vi ska klä oss i de vackraste av alla färger, allihop tillsammans.
Blått och vitt.
/// Allas broder
