England – Sverige 4–0 (1–0)
Sverige spelade för en final i dryga halvtimmen, sedan sköt England hål på såväl Lindahl som våra gulddrömmar. Det blev inte vårt mästerskap i år heller och frågan är när vi får en bättre chans igen.
Inför match
Det var egentligen aldrig något snack i England inför matchen om vilka som var favoriter. Sverige skulle bara avhandlas likt övriga motståndare tidigare i turneringen och förbundskapten Sarina Wiegman hade ingen anledning att förändra sin startelva. De skulle spela på sitt sätt och sedan skulle Sverige få följa med på dansen.
Earps stod i målet med kapten Williamson och Bright som bildade mittbackslås. Bronze och Daly spelade ytterbackar med Stanway och Walsh som balanserade mittfältare. Och så kvartetten där framme, den så dödliga. Mead, Kirby och Hemp bakom White.
Sverige kom med ett par förändringar från kvartsfinalen mot Belgien. Peter Gerhardsson placerade Glas som vänsterback istället för Nildén ch lät Ilestedt fortsätta spela högerback med Sembrant och Eriksson som mittbackar. Jakobsson, som fram till semifinalen inte ens noterats för en minut i mästerskapet, fick starta istället för Rytting Kaneryd.
Lindahl
Ilestedt - Sembrant - Eriksson - Glas
Angeldal - Asllani - Björn
Jakobsson - Blackstenius - Rolfö
Första halvlek
Sverige inledde matchen aggressivt och fick flera klara målchanser första kvarten. Den bästa av chanserna skapades redan efter femton sekunder när Rolfö vann en närkamp mot Stanway vid mittplan och efter spel via Blackstenius gav Jakobsson i ett kanonläge, men en högklassig fotparad från Earps stoppade Sverige den gången. England skapade också lägen, främst från Mead och Hemp som matchen igenom hade ett stort övertag på de svenska ytterbackarna. Trots en dominans i bollinnehav för hemmanationen kom Sverige till hetare lägen under matchinledningen och Blackstenius hade såväl en nick i ribban som ett friläge hon tyvärr fipplade bort med en strumprullare.
I brist på bra motstånd tidigare i turneringen för Sverige var det verkligen en fröjd att se laget stå upp bra mot England i en halvtimme, men sedan försvann glädjen fyra gånger om. Ska vi ta Englands mål i ordning så prickade Beath Mead in 1–0 för britterna efter 34 minuter, omarkerad efter fint inlägg av Lucy Bronze. Ett resultat som höll i sig till pausvila.
Andra halvlek
Sveriges andra halvlek kom att tyvärr bli en av deras sämsta någonsin? Det kändes åtminstone så ju längre matchen gick. Mardrömmen kom tidigt med ett 2–0-mål redan efter två minuter och återigen på grund av en bortglömd markering efter hörna från Mead som Bronze kunde pricka in den här gången.
Gerhardsson genomförde tre byten som respons, med Rytting Kaneryd, Jonna Andersson och Caroline Seger in – Jakobsson, Ilestedt och Angeldal ut. Byten som andades 'allt eller inget', och det gav en kortvarig effekt. Skott avlossades, hörnor skapades, trycket fanns... men det höll bara i sig i en kvart igen. Super Sub-Russo kom in för England och gjorde det hon gjort tidigare i sommar – mål, efter en läcker klackspark som Lindahl tyvärr reagerade för långsamt och dåligt på.
Då dog matchen. Efter det tredje målet var det bara England för hela slanten, Sveriges ork tog slut när möjligheterna för avancemang dog ut. 4–0 kom efter att Kirby fick alldeles för stora ytor och kunde chippa in bollen bakom Lindahl som trots allt var på den och skulle nog kunna ha stoppat bollen bättre. Sista kvarten var förödmjukande på alla sätt och vis, svenska spelarna kunde bara se på när åskådarna ställde sig upp och sjöng "Football's Coming Home".
Sveriges mästerskapsäventyr är över och till skillnad från OS-finalen ifjol var det välförtjänt. Sverige kom inte upp i nivå alls och fick en läxa som hette duga av England.
England – Sverige 4–0 (1–0)
1–0 Mead (34'), 2–0 Bronze (48'), 3–0 Russo (68'), 4–0 Kirby (76')
