2018-07-26 03:00
Houston Dynamo - Philadelphia Union1 - 3
Enpoängsseger
I onsdagskvällens möte mellan KFF och HIF bjöds hemmapubliken inte bara på ett relativt nytt recept på hur man kokar ihop en startelva, KFFs spel var helt annat än förra matchens smaklösa röra. Vi serverades ett oavgjort resultat med mersmak.
Först som sist måste man väl ändå stanna lite vid det mycket ovana faktum att den evige nr 8, Henrik Rydström, inte var uttagen i dagens startelva. Det har hänt förr men bara om han har varit skadad eller inte helt återhämtad efter skada eller avstängd. Idag var han bänkad och förblev så matchen igenom. Visst han var uppe och värmde ett antal rundor, han joggade lätt vid sidlinjen, småpratade med Måns, sneglade in på planen, zoomades in av en kameraman men mer än så syntes han inte. Varför han bänkades, om bänkningen kommer att bli allt mer permanent eller om Rydsröm kommer att göra sin bästa säsong genom tiderna tänker jag inte spekulera i, så jag lämnar den diskussionen och fokuserar i stället på mötet mellan Helsingborgs IF och Kalmar FF på Guldfågeln arena.
Startelvan var minst sagt annorlunda, inte bara Rydström utan även Erik Israelsson och Nenad Djordjevic fick börja på bänken. Återigen var det dags för en ny konstellation i backlinjen, Ludvig Öhman och Jörgen Skjelvik tog hand om var sin kant, Markus Thorbjörnsson och Paulus Arajuuri bildade återigen mittlås. Rydström-positionen framför backlinjen fick Tobias Eriksson företroendet att förvalta, på mittfältet fanns också Archford Gutu till höger och Papa Diouf till vänster. Melker Hallberg återkom på topp tillsammans med lagets två målspottare, Abiola Dauda och Daniels Mendes.
Direkt efter att domare Johannesson blåst igång matchen såg vi 20 spelare sätta fart med väldigt pigga och kvicka ben, spelet böljade fram och tillbaka med hög fart och snabba kontringar. Ett spel med högt tempo kan vara väldigt underhållande, men spelare som inte riktigt är i synk med varandra är lite tristare. Efter den pigga starten mattades KFF av något, känslar var att HIF hade lite bättre kontroll och framför allt berodde det på att en del av KFFs spelare saknade tajming sig emellan. Arajuuri och Thorbjörnsson hittade inte riktigt varandra, borta på högerkanten hittade inte Gutu och Hallberg ett gemensamt tempo och Dauda var direkt osynlig, men det blir lätt så när inga bollar når fram. Trots osynket i spelet var detta ett klart fall frammåt sedan bottennappet mot MAIF och det kändes aldrig direkt oroligt.
Sakta med säkert började de rödvita mannarna på plan äta sig in i matchen, framför allt på vänsterkanten där Skjelvik och Mendes hade hittat den där efterlängtade tajmingen, gång på gång hittade de vägar att tråckla sig framåt, ibland i samarbete med Diouf som även han allt mer hittade rytmen i spelet. Direkt orytmiskt var det dock fortsatt i mittlåset i backlinjen och tyvärr visade det sig allt eftersom att Arajuuri inte var helt ok i sitt nyligen skadade lår, han blev tvungen att få det lindat men fortsatte spela. Och så gjorde sig Skjelvik riktig olycklig när han missade att ställa Finnbogason i offside. Ja han gjorde inte bara sig själv olycklig, hela GFA drog efter andan när den där missen resulterade i en målchans som Finnbogason självklart förvaltade väl, det kändes som en rejäl kalldusch när gästerna gjorde matchens första mål på matchens första riktiga målchans (Dioufs försök att sparka hål i luften i den 35:e minuten kan inte räknas som målchans) med bara fem minuter kvar av halvleken. De sista fem minutrarna rann iväg utan att något mer kontruktivt lyckades åstadkommas.
Efter halvtidsvilan klev samma spelare ut på planen, Arajuuri också, trots sitt lindade lår. Och om de hade synkat sina mentala klockor eller haft något slags bonding ute i omklädningsrummet låter jag vara osagt men nu hittade helt plötsligt de flesta spelarna varandra på ett sätt de inte gjorde i första halvlek, särskilt stor skillnad blev det i mittlåset i backlinjen. Och från att första halvlek hade en klart rödblå ton målades den andra med klart lysande rött och vitt. Laget pressade på, klokt och vackert spelat i många stycken, farten från början av första halvlek kom tillbaka men med tajming som extra krydda denna gång. Och publiken tände till och gav ännu mer energi till spelarna som nu uppförde sig som en helhet, ett lag, på ett sätt som var en ren fröjd att se. Och den allra mest kämpande mannen på plan var Tobias Eriksson. Än slank han hit, än slank han dit men aldrig någonsin ner i diket. Han spelade uppoffrande och klokt defensivt och smart och snabbt offensivt, han hade stenkoll på backlinjen bakom sig och hittade snabba lösningar framåt.
Efter tjugo spelade minuter var det dags för det första bytet i matchen, KFFs Hallberg fick gå ut och in kom Erik Israelsson och laget formerade om sig något då Erik spelade centralt på mittfältet. Och pressen ökade allt mer efter bytet och det började osa kvittering rejält men de få riktiga chanser som fanns, framför allt en hel mängd hörnor, gav inget resultat. Med kvarten kvar fick Arajuuri till slut ge upp och in kom Nenad Djordjevic som fortsatte Paulus fina samarbetet med Thorbjörnsson. Tredje gången gillt brukar man ju säga och det tredje bytet för laget både gilldes och gillades verkligen. Diouf gick av, McDonald kom in, var på plan i 47 sekunder sen var det kvitterat. Alla KFF-fans som hungrat efter att Mr McDonald ska mätta dem med mål fick sin första smakbit på vad han kan ha att bjuda på. Målet var en snygg anrättning signerad Dauda och Mendes, båda fick iväg var sin riktigt snygg passning och McDonald fick alltså äntligen göra sitt första allsvenska mål för KFF.
Med dryga tio minuter kvar hoppades vi att KFF skulle fortsätta pressa på och se till att göra ytterligare något mål och framför allt inte falla tillbaka som de ofta gör efter kvitteringar. Men både förhoppningen och oron kom på skam. Visst de försökte, de fortsatte pressa men de föll inte tillbaka och tappade greppet som de gjort flera matcher den här våren, men de gjorde heller inte något mer mål även om Eriksson var otroligt nära, han fick till ett riktigt bra skott men Pär Hansson gjorde en fantastisk räddning och 1-1 förblev 1-1, rättvist sett över hela matchen.
Det finns mycket trevligt att ta med sig från denna oavgjord match som kändes som en seger. Jag tänker särskilt på att det verkar ha lossnat för Skjelvik, förutom missen vid målet var han oerhört stabil och hittade ofta rätt och ofta var det Mendes han hittade rätt till. Ludvig Öhman förtsätter att imponera med sitt lugn och sin klokhet i spelet, inte många missar ikväll. Diouf och McDonald börjar hitta rätt i KFFs sätt att spela fotboll, spännande och kreativa båda två. Framför allt imponeras jag av Daniel Mendes outröttliga energi, han ger allt i var enda moment i matchen, även om han ser domaren ha pipan redo att blåsa av satsar han för fullt och löper och ger allt i varje steg och passning, en sådan underbara inställning att se på plan. Hans pass till McDonald vid kvitteringsmålet är rysansvärt bra.
Men allra bäst idag var Tobias Eriksson. Han var både hjärta och motor, defensivt var han överallt där han behövde vara, offensivt hittade han vägar som löste upp och såg till att laget fick fart. Med en sämre målvakt än Pär Hansson hade han fått bli dagens absoluta matchhjälte, hans målchans i slutet var riktigt vass.
Nu är det två bortamatcher kvar innan EM-uppehållet, på söndag bär det av till Åtvidaberg, nästa torsdag till Göteborg. Om laget fortsätter att gå på den väg de hittade mot HIF kan de nog få med sig en del poäng innan de får en välbehövlig tid till vila. Nanne Bergstrans sa på presskonferensen efter matchen att de ska börja om med lagbygget i uppehållet och det kan väl vara klokt men nog har väl laget hittat en väldigt god grund att bygga på?
Direkt efter att domare Johannesson blåst igång matchen såg vi 20 spelare sätta fart med väldigt pigga och kvicka ben, spelet böljade fram och tillbaka med hög fart och snabba kontringar. Ett spel med högt tempo kan vara väldigt underhållande, men spelare som inte riktigt är i synk med varandra är lite tristare. Efter den pigga starten mattades KFF av något, känslar var att HIF hade lite bättre kontroll och framför allt berodde det på att en del av KFFs spelare saknade tajming sig emellan. Arajuuri och Thorbjörnsson hittade inte riktigt varandra, borta på högerkanten hittade inte Gutu och Hallberg ett gemensamt tempo och Dauda var direkt osynlig, men det blir lätt så när inga bollar når fram. Trots osynket i spelet var detta ett klart fall frammåt sedan bottennappet mot MAIF och det kändes aldrig direkt oroligt.
Sakta med säkert började de rödvita mannarna på plan äta sig in i matchen, framför allt på vänsterkanten där Skjelvik och Mendes hade hittat den där efterlängtade tajmingen, gång på gång hittade de vägar att tråckla sig framåt, ibland i samarbete med Diouf som även han allt mer hittade rytmen i spelet. Direkt orytmiskt var det dock fortsatt i mittlåset i backlinjen och tyvärr visade det sig allt eftersom att Arajuuri inte var helt ok i sitt nyligen skadade lår, han blev tvungen att få det lindat men fortsatte spela. Och så gjorde sig Skjelvik riktig olycklig när han missade att ställa Finnbogason i offside. Ja han gjorde inte bara sig själv olycklig, hela GFA drog efter andan när den där missen resulterade i en målchans som Finnbogason självklart förvaltade väl, det kändes som en rejäl kalldusch när gästerna gjorde matchens första mål på matchens första riktiga målchans (Dioufs försök att sparka hål i luften i den 35:e minuten kan inte räknas som målchans) med bara fem minuter kvar av halvleken. De sista fem minutrarna rann iväg utan att något mer kontruktivt lyckades åstadkommas.
Efter halvtidsvilan klev samma spelare ut på planen, Arajuuri också, trots sitt lindade lår. Och om de hade synkat sina mentala klockor eller haft något slags bonding ute i omklädningsrummet låter jag vara osagt men nu hittade helt plötsligt de flesta spelarna varandra på ett sätt de inte gjorde i första halvlek, särskilt stor skillnad blev det i mittlåset i backlinjen. Och från att första halvlek hade en klart rödblå ton målades den andra med klart lysande rött och vitt. Laget pressade på, klokt och vackert spelat i många stycken, farten från början av första halvlek kom tillbaka men med tajming som extra krydda denna gång. Och publiken tände till och gav ännu mer energi till spelarna som nu uppförde sig som en helhet, ett lag, på ett sätt som var en ren fröjd att se. Och den allra mest kämpande mannen på plan var Tobias Eriksson. Än slank han hit, än slank han dit men aldrig någonsin ner i diket. Han spelade uppoffrande och klokt defensivt och smart och snabbt offensivt, han hade stenkoll på backlinjen bakom sig och hittade snabba lösningar framåt.
Efter tjugo spelade minuter var det dags för det första bytet i matchen, KFFs Hallberg fick gå ut och in kom Erik Israelsson och laget formerade om sig något då Erik spelade centralt på mittfältet. Och pressen ökade allt mer efter bytet och det började osa kvittering rejält men de få riktiga chanser som fanns, framför allt en hel mängd hörnor, gav inget resultat. Med kvarten kvar fick Arajuuri till slut ge upp och in kom Nenad Djordjevic som fortsatte Paulus fina samarbetet med Thorbjörnsson. Tredje gången gillt brukar man ju säga och det tredje bytet för laget både gilldes och gillades verkligen. Diouf gick av, McDonald kom in, var på plan i 47 sekunder sen var det kvitterat. Alla KFF-fans som hungrat efter att Mr McDonald ska mätta dem med mål fick sin första smakbit på vad han kan ha att bjuda på. Målet var en snygg anrättning signerad Dauda och Mendes, båda fick iväg var sin riktigt snygg passning och McDonald fick alltså äntligen göra sitt första allsvenska mål för KFF.
Med dryga tio minuter kvar hoppades vi att KFF skulle fortsätta pressa på och se till att göra ytterligare något mål och framför allt inte falla tillbaka som de ofta gör efter kvitteringar. Men både förhoppningen och oron kom på skam. Visst de försökte, de fortsatte pressa men de föll inte tillbaka och tappade greppet som de gjort flera matcher den här våren, men de gjorde heller inte något mer mål även om Eriksson var otroligt nära, han fick till ett riktigt bra skott men Pär Hansson gjorde en fantastisk räddning och 1-1 förblev 1-1, rättvist sett över hela matchen.
Det finns mycket trevligt att ta med sig från denna oavgjord match som kändes som en seger. Jag tänker särskilt på att det verkar ha lossnat för Skjelvik, förutom missen vid målet var han oerhört stabil och hittade ofta rätt och ofta var det Mendes han hittade rätt till. Ludvig Öhman förtsätter att imponera med sitt lugn och sin klokhet i spelet, inte många missar ikväll. Diouf och McDonald börjar hitta rätt i KFFs sätt att spela fotboll, spännande och kreativa båda två. Framför allt imponeras jag av Daniel Mendes outröttliga energi, han ger allt i var enda moment i matchen, även om han ser domaren ha pipan redo att blåsa av satsar han för fullt och löper och ger allt i varje steg och passning, en sådan underbara inställning att se på plan. Hans pass till McDonald vid kvitteringsmålet är rysansvärt bra.
Men allra bäst idag var Tobias Eriksson. Han var både hjärta och motor, defensivt var han överallt där han behövde vara, offensivt hittade han vägar som löste upp och såg till att laget fick fart. Med en sämre målvakt än Pär Hansson hade han fått bli dagens absoluta matchhjälte, hans målchans i slutet var riktigt vass.
Nu är det två bortamatcher kvar innan EM-uppehållet, på söndag bär det av till Åtvidaberg, nästa torsdag till Göteborg. Om laget fortsätter att gå på den väg de hittade mot HIF kan de nog få med sig en del poäng innan de får en välbehövlig tid till vila. Nanne Bergstrans sa på presskonferensen efter matchen att de ska börja om med lagbygget i uppehållet och det kan väl vara klokt men nog har väl laget hittat en väldigt god grund att bygga på?
Ina Danielsson2012-05-17 09:15:00
